SKROTA skrω3ta2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(vard.) i uttr. gå och skrota, gå l. vandra omkring utan bestämt mål l. på måfå; gå omkring utan bestämd syssla (o. vara i vägen), gå (omkring) o. driva l. ”skräpa”. Man får tacka Gud för det som är. Jag skall väl inte gå kvar här (på jorden) och skrota så värst länge. Engström Vinst. 166 (1925). Ett bygge, där endast basen och en till gingo omkring och skrotade. UNT 1927, nr 9709 B, s. 4. Stick nu, sa verkarn. Gå inte å skrota här längre. Fogelström Somm. 174 (1951). Ispatrullernas folk var efter sin natts gärning lediga för dagen och kunde gå och skrota eller ligga och sova. Lo-Johansson Sold. 41 (1959).
