[sv. dial. skrota, (barnsligt) skämta, jollra; av ljudhärmande urspr., möjl. utvidgning l. ombildning av SKROA, v.1]
(†) jollra. Hos Morkiär står allt wäll, då Mankien lilla lallar, / .. på Läppan har sitt Spel, i Små-Plåkk ett gott Nöije, / kan skrota ljten Stund, åt Pappen gj ett Löije. Warnmark Epigr. B 2 a(1688).
