SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1973  
SKRUNKEN, p. adj. skrunkne, skrunkna; l. SKRUNKOT, adj., anträffat bl. ss. adv. =.
Ordformer
(skrunken (-ck-, -in) c. 16451771. skrunkot, adv. c. 1645. skrynken 1739. skröncken 1649)
Etymologi
[fsv. skrunkin, sv. dial. skrunken, skrukken; jfr d. skrunken, nor. dial. skrokken; formen skrunken är p. pf. till det starka verb som föreligger bl. a. i nor. dial. skrøkka (se SKRYNKA, v.); formen skrunkot är ombildning av skrunken efter mönster av andra adj. på -ot (jfr BROKIG, KROKIG m. fl.); formerna skryncken, skröncken bero på anslutning till SKRYNKA, v. — Jfr SKRUCK, SKRUNKNA]
(†) skrumpen. Är Trät gammalt, och Barken för hård och skruncken, och thes fuchtigheet förtärd, så hugg thet slätt aff. IErici Colerus 1: 59 (c. 1645). Är een Änckia .. gammal och skröncken så bespottas och begabbas hon. Chronander Bel. I 7 b (1649). Wallenberg (SVS) 1: 313 (1771; om vador).
Spoiler title
Spoiler content