publicerad: 1973
SKRÅMA skrå3ma2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Tempeus Messenius 84 (1612) osv.) ((†) -ar Spegel GW 279 (1685), Rålamb 14: 42 (1690)); förr äv. SKRÅM, f.?
Ordformer
(schråmm- 1625. skram- 1535—1760. skramm- 1620—1626, c. 1730 (: skrammade, ipf.). skrom- c. 1544—1624. skromm- 1589—1697. skråm- 1541 osv. skråmm- 1597—1842. -a 1538 (ss. uppslagsord), 1584 (ss. obj.), 1626 (ss. övers. av lat. ord i nom.) osv. -e 1535 (efter prep.), c. 1580 (ss. uppslagsord)— 1624 (ss. obj.). -o (-å) ss. obj. 1555—1582. — skråm 1605—1687)
Etymologi
[fsv. skrame; jfr nor. dial. skråma, skråma, fvn. skráma, yxa, nyisl. skráma, skråma, lt. schråm, skråma, skåra; i avljudsförh. till mlt. schramme, mnl. schramme (holl. schram), mht. schramme (t. schramme), samtliga: skråma o. d., samt lt. o. t. schram (se SCHRAM); jfr äv. SKRAMASAX; sannol. till en utvidgning av den rot som föreligger i SKÄRA, v.; med avs. på formerna med a jfr sydsv. dial. skramma o. dan. skramme, åtminstone delvis sannol. lån från mlt. l. (mh)t. — Jfr SKRÄMMA, v.1]
1) rispa, repa; skåra l. hugg ss. skada l. missprydande märke o. d.
a) på person (l. djur): (märke l. ärr av) synlig, lättare l. ytlig skada, särsk. (långsträckt) riv- l. skrubb- l. skär- l. huggsår; rispa, reva, repa; i sht förr äv. allmännare: (märke l. ärr av) skär- l. huggsår, skåra, hugg. Bisp Göstaff vndslap (hertig Kristians krigsfolk) och kom in tiil Kobnhaffnn med en stoor skrame j kindbacken. G1R 10: 126 (1535). (Hos kineserna äro) ögona intet större ypnade, än som man skore med en knijf twenne skråmor öfwer näsan. Rudbeck Atl. 3: 167 (1698). När .. (den av indianerna misshandlade fången) förmåtte icke längre stå, utan föll omkul, språng en utaf dem til, och klöste honom en skråma öfwer pannan, in til sielfwa hufwudskålen med naglarna, och drog altså huden af hela hufwudet på honom. Holm NSv. 146 (1702). Som skråman visar, måste han hava fått ett diupt sår. Schultze Ordb. 4389 (c. 1755). De hugga, de kämpa med lejons mod, / .. Men ingen, hur väldiga skråmor han gaf, / .. Ser dock sin motståndare falla. Leopold 2: 225 (1810, 1815). (Singoallas) ansigte blödde af skråmor, som .. Assims moder .. tillfogat henne med naglarne. Rydberg Sing. 43 (1857, 1865). (Hästen) hade trampat .. (i ett hål), och jag hade gjort .. (en volt) över hästens huvud och kommit ner på stjärten utan den minsta skråma. Ambolt Kar. 114 (1935).
b) på sak: mindre skada l. (missprydande) jämförelsevis långsträckt märke (strimma) l. grund fördjupning; rispa, repa; i sht förr äv. allmännare: hack l. jack l. hugg l. skåra. Opå Benedicti stugw wägg .. finnas åtskillige slagh och strijmor .. och strax här inför rätten framkommo twenne bårgare .., wittnade och betygade, at Hieronim(us) och hans medhfölie hafua berörde skråmor slaget på wäggen och annorstedes inne och vthom gården. ConsAcAboP 1: 116 (1644). Att (malmen) så mycket bättre låssa skall (i gruvan), bör och brännas eller Sprängas Skråm eller håål på bottnen, Pallar eller bänkar der att få när dhet af nöden är. BlBergshV 18: 51 (i handl. fr. 1687). Dähnert 263 (1746; i egg). I storklockan i Mora ses ännu en skråma, som blifvit urbiten af en trollpacka. Bergman VSmSkr. 277 (c. 1825). Den lilla putsade svarta blanka dräkten, hur nött och trådsliten den än må vara, aldrig fattas något i den och möblernas skråmor och bostadens brister speglar den ej och förråder. Lidman HusFrökn. 17 (1918). — särsk. (†) om hugget (l. skuret) hål l. jack i kläder. (Han påstod att) studenten slagit honom med flata wärjan, och sädan betedt en skråma i myssan. ConsAcAboP 4: 296 (1675).
c) i mer l. mindre bildl. anv. av a, b; särsk.: fläck (se FLÄCK, sbst.1 2 a) l. skavank (se SKAVANK, sbst. 2 b). Jag har aldrig .. warit .. bland deras antal, som .. klaga öfwer att fel, skråmor och refwor i församlingen tilltaga. JPÅkerman (1783) hos Cavallin Herdam. 3: 157. (Han) mödosamt och under snabba marscher / Bragt motwärnsstyrka hit till edra portar / Att rädda stadens kinder ifrån skråmor. Hagberg Shaksp. 2: 256 (1847). Livet självt besvarar livets frågor, / läker självt de skråmor, som det ger. Reuter Rim 43 (1927). Hon tyckte att hennes år som vuxen varit lika fyllda av skråmor och refflor som bordet här. Krusenstjerna Pahlen 7: 126 (1935); jfr b.
2) (†) utan bibegrepp av en gm rivning l. skärande osv. uppkommen skada.
a) långsträckt fördjupning; skåra; äv.: springa, spricka. Trän bekomma ock Kräfften ... Barcken (på ett angripet ställe på ett träd) swäller lijtet opp, och blifwer så full medh skråmmar, hwar af händer att någon Green i Kronan tårckar bort. Rålamb 14: 42 (1690). Rumpan (på fostret) är något blötare (än huvudet), och kiennes Skråman som skilier begge Låren. Hoorn Jordg. 1: 199 (1697). Bliberg Acerra 602 (1737; om springa i kista). (Grottan) Svarthålet är en skråma i berget (dvs. Vettefjället i nordliga Norge). Nilsson Dagb. 170 (1816, 1879). (Hanen av en viss skalbaggsart har på bakkroppen) en liten trekantig skråma på sista segmentet, hvilket derigenom utlöper i 2:ne afrundade flikar. Boheman ÅrsbVetA 1845—46, s. 119.
b) långsträckt fläck (se FLÄCK, sbst.1 1 b). (Sv.) Skråma, (lat.) plaga, (dvs.) en något lång, större fläck af annan färg. Marklin Illiger 89 (1818).
Ssgr (i allm. till 1 a): A: (1 a, b) SKRÅM-FULL. (skråme- 1652—1700) (numera bl. mera tillf.) full av skråmor; särsk. till 1 a. Wollimhaus Ind. (1652). —
-SKOTT. [jfr t. schramschuss] (†) skott som blott ger l. gett skråma (l. skråmor), skrubbskott. KKD 12: 364 (1723). SvMerc. 6: 346 (1760).
B (†): SKRÅME-FULL, se A.
Avledn. (till 1 a, b): SKRÅMA, v. [jfr d. skramme, nor. dial. skråma, t. schrammen] ge l. tillfoga (ngn l. ngt) en skråma l. skråmor; rispa, repa, klösa; riva (se riva, v.2 II 1 a); sarga. (Många duellera, som) ännu icke rätteligen hafwa lärdt föra wärjan. Hwar af skeer, at månge warda hugne, stungne, skamfärade och skråmade. Isogæus Segersk. 799 (c. 1700). (Belägrarna) Skiöte åt wåra som lätte see sig öfwer wallen, de och med en Reffell Kuhla Skråmade Regem:tz Fältskiärn .. i hufwudet. KKD 12: 358 (1705). Sedan björnen dödat kon .. började (den) äta af inelfvorna ..; de öfriga kreaturen gjorde flere angrepp på rofdjuret, som illa skråmade flere af dem. Wetterhoff Skog 1: 5 (1883). Den afslipade bärgytan skråmades .. (under istiden) af stenskärfvor, som efterlämnade räfflor. Fennia 36: 72 (1915). Ännu en pil följde, innan svennen hann ta skydd, och den gick genom hans luva och skråmade .. hans hjässa. Nordenstreng Sag. 57 (1923). särsk. (numera föga br.) refl.: rispa sig. Skråma .. sig på en nål. Lind (1749). —
SKRÅMIG, förr äv. SKRÅMOT, adj. (-ig 1727 osv. -ot 1734—c. 1755)
1) till 1 a, b: som har l. är full av skråmor; i sht förr äv. oeg. l. bildl.: fårad (se fåra, v. 2 b); jfr 2. (Sv.) Skråmig. (t.) schrammicht. Lind (1738). Vi skratta åt .. (barnens upptåg) tills tårarna tillra på våra af lifvets ångest skråmiga kinder. Larsson Larssons 23 (1902). Ärrig å skråmig va han mäst på hela kroppen ätter bataljer mä storskäl. Sparre SkeppKrusPap. 179 (1919).
2) (†) till 2 a: som har l. är full av skåror l. sprickor. (Man) begynner .. at rensa diket ..: Och der den gamle banken är skråmig och jorden afsqwalad ifrån .. (buskarnas rötter), så måste man läkat med så många af de första spadtagen utur diket som nödigt är. Serenius EngÅkerm. 17 (1727).
Avledn.: skråmighet, r. l. f. till skråmig 1: egenskapen l. förhållandet att vara skråmig; i sht förr äv. konkretare, övergående i bet.: skråma l. skråmor. Weste FörslSAOB (c. 1815; äv. konkretare, i pl.). IllSvOrdb. (1955).
Spoiler title
Spoiler content