SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRÄLLA, sbst.2, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
(†) om stycke av söndrigt lerkärl, lerskärva; möjl. äv. allmännare, om gammalt, nedslitet l. söndrigt nyttoföremål; jfr SKRÄLLE, sbst.1 1, 2 a. (T.) Scherbe, .. (lat.) Testa vasis confracti, (sv.) skrälla. Dähnert 267 (1746). Han (tar) hatten i stället för stöfveln, och sticker foten genom kullen. Det är sannt, att den gamla loggslitna och rödbruna skrällan (möjl. felaktigt för skrållan) icke just är stort bättre värd. Sturzen-Becker Blyerts 35 (1842).
Spoiler title
Spoiler content