SKRÖCKLA skrök3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skrökkla, ta mycket plats, röra sig med svårighet, vingla, skrökkla opp, stapla upp högt o. osäkert; samhörigt med skrökkel, stort oformligt ting; sannol. till roten i SKRYNKA, v.; jfr BEjder i MeijerbArk. 6: 101 (1944)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vingla. Det kom en sädesvanna (dvs. en fläktharpa) på ett remmalag. Hon skröcklade och skramlade. Suneson GGrund 152 (1926).
