SKRÖJA skröj3a2, v. -ade (SvD(A) osv.) l. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(skröj- 1903 (: skröjbrändes) osv. skröjd- i ssgr 1892 (: skröjd- och rågods)—1939 (: skröjdbränningen))
Etymologi
[av holl. schroeien l. (en icke anträffad motsv. anv. av) lt. schroien, schrojen, sveda, skålla (av ett icke fullt säkert belagt mlt. schrōien, sveda, bränna), möjl. i avljudsförh. till mlt. schrāch, mager, eländig (se SKRÅ, sbst.2), o. urspr. med tanke på att ngt som sveds skrumpnar; formen skröjd- utgår möjl. från participformen skröjd]
keram. = RÅ-BRÄNNA, v.2. 2SvKulturb. 9—10: 75(1937). På fackspråket hette det (vid besöket i den keramiska ateljén i Västanvik i Leksand) att de (dvs. lerkärlen) skröjades, på vanligt språk att de undergick första bränningen. SvD(A) 1947, nr 41, s. 13.
SAOB
