publicerad: 1974
SKVALPIG skval3pig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. sqv-)
Etymologi
1) om sjö o. d.: som skvalpar, där det skvalpar, skvalpande; ofta mer l. mindre klart liktydigt med: som utmärkes av vågsvall, svallande, orolig, upprörd, gropig (se d. o. a); äv. i överförd anv., om tidsperiod: varunder det går svallande vågor på sjön o. d. Bergdahl Antip. 133 (1906). (Vinden) har nog ökat en smula. Det blir en ganska skvalpig natt. Hornborg Fort. 169 (1910). Nu komma vi ut i friare vatten, där det är ganska skvalpigt, och båten hoppar och kör stäfven i vågorna. Sparre PlåtM 186 (1914). I den skvalpiga sjön med små krabba rykande vågor. Engström Zorn 51 (1928). Även om SM-simningarna i Västerås gick i en väl skvalpig 25-metersbassäng .., så (osv.). DN(A) 1964, nr 81, s. 22.
2) (mera tillf.) om kärl o. d.: fylld av skvalpande vätska; särsk. i bild, i fråga om tårade (vattniga) ögon. Bussaren tittar på nytt med sina skvalpiga bunkar till ögon uppåt den slokade vimpeln. Hemmer Morgongåv. 222 (1934).
3) (numera bl. tillf.) om svulst o. d.: som har ett vätskigt innehåll som ger ifrån sig ett skvalpande ljud vid rörelse l. beröring. Lundberg HusdjSj. 46 (1868).
5) (mera tillf.) om glass: som har en mjuk o. vattnig konsistens; jfr SKVABBLIG 1. Alving Bellm. 61 (1907).
6) [jfr SKVALP, sbst.1 4] (vard.) om dryck l. soppa o. d.: svag (starkt utspädd med vatten) o. mindre välsmakande, blaskig; äv. i överförd anv., särsk. om kärl med sådan dryck osv. SthmFig. 1845, s. 215. Jag var vid riktigt misshumör, där jag satt i källarsalen (i Umeå) och drack min skvalpiga tekopp. Agrell Sthm 22 (1892). Soppan, buljongen var allt lite skvalpig. Östergren (1940).
7) (i sht i vissa trakter, vard.) som känner kväljningar l. (lätt) illamående l. har (l. kännetecknas av) orolig mage o. d., orolig (i magen); jfr SKVABBLIG 2. Jag känner mig just litet sqvalpig i magen. Callerholm Stowe 80 (1852). (Det) kändes .. liksom litet skvalpigt i innanmätet, när jag nu fick se son hans. Alving Bellm. 168 (1907).
Spoiler title
Spoiler content