SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVALTA skval3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SKVALT, sbst.1
Ordformer
(förr äv. squ-, sqv-)
Etymologi
[sv. dial. skvalta; av ljudhärmande urspr., möjl. besläktat med SKVALA, v. — Jfr SKVALTA, sbst.1, 2 o. v.1, 3, 4, SKVALTERKVARN]
1) om (i sht mindre) vattendrag l. om vatten o. d.: rinna (fram) l. röra sig på ett sådant sätt att vattnet (med ett kluckande l. plumsande l. plaskande l. sorlande ljud) bubblar l. stänker upp o. d.; äv. opers.; äv. bildl. Regnbäcken raltar, / Sqvätter och sqvaltar. CFDahlgren 2: 81 (1838). Rosendahl Lojäg. 11 (1956; opers., bildl.).
2) (i vissa trakter) om person l. föremål: bringa vätska att stänka l. skvätta omkring l. skvalpa över o. d. Dalin (1854). — särsk. i uttr. skvalta runt, om skovelhjul: snurra runt så att vattnet stänker omkring. Aspenström Bäck. 84 (1958).
Ssgr (Anm. Flertalet av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skvalt, sbst.1): A: (1) SKVALT-BÄCK. bäck som rinner fram under skvaltande (o. som tidvis är uttorkad). VetAH 1750, s. 19. SvGeogrÅb. 1940, s. 170. —
(1, 2) -HJUL. (förr) vågrätt, skovelförsett vattenhjul fäst vid en lodrätt stående axel (använt i mindre vattendrag (skvaltbäckar) o. d., särsk. till drivande av skvaltkvarnar). Lind 1: 1323 (1749). BonnierLex. (1966). —
-KVARN, se d. o. —
(1, 2) -SÅG. (förr) såg driven av skvalthjul; jfr EN-FOTA. Hofberg Skogsbyggarl. 20 (1881).
B: (1) SKVALTE-GNY. (†) om ljudet av porlande vatten. Kolmodin QvSp. 1: 57 (c. 1710, 1732). —
-KVARN. se skvaltkvarn. —
(1, 2) -MÖLLA. (†) skvaltkvarn. ÅgerupArk. Brev 17/1 1750.
Avledn. (Anm. Avledn. kan äv. hänföras till skvalt, sbst.1): SKVALTIG, adj. (†) till 2: blöt, slaskig, ”slabbig” o. d. Sqvaltigt göra. Dalin (1854). LoW (1889; utan angiven bet.).
Spoiler title
Spoiler content