SKYTTARE ʃyt3are2, m.; best. -en, äv. -n; pl. = (G1R 6: 6(1529) osv.) ((†) -er HovförtärSthm 1617—18, s. 155(: Elghskÿttarer .. Diureskÿttarer)). Anm. Beträffande pl.-formen skytter (skuther, skyther, skötter), som möjl. delvis kan vara att hänföra till sg. skytter, se SKYTT, sbst.2
[fsv. o. sv. dial. skyttare; jfr d. skytter, nor. dial. skyttar, mlt. schütter, schötter, mnl. o. holl. schutter; ombildning av SKYTT, sbst.2 (delvis möjl. med anslutning till SKYTTA, v.3); i de nordiska spr. är ordet sannol. väsentligen lån från mlt. — Jfr SKYTTERI]
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = SKYTT, sbst.2 2; numera företrädesvis = SKYTT, sbst.2 2 b; förr särsk. om (beriden) soldat. G1R 6: 6(1529). K. M:t (har) nådigst tilsagt, wele låte giffue osz en sådane besoldning, såsom andre Swenske Skyttare bekomme, så lenge såsom wij udi samma feigde .. warde brukade. Stiernman Riksd. 255(1562). Ismael haffuer .. warit een godh Skyttare. Lælius Bünting Res. 1: 69(1588). Mötte man (på morgonen) en snöping, eller qwinfolck, så wände man om: Hållandes före then dagens företagande ey blifwa för sigh Lyckelig. Såsom än i dagh thenna widskepelsen hänger i then gemena hopen, Fiskiare och Skyttare särdeles. Isogæus Segersk. 1104(c. 1700). Lundell(1893; anfört efter nordsvensk författare). jfr BÅGE-,BÖSSE-,HAKE-,RÖR-,VILD-,ÄLG-SKYTTAREm. fl.
