publicerad: 1975
SKÅLLA skol3a2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(skall- c. 1635—c. 1755. skåll- (skoll-) 1557 osv.)
Etymologi
[fsv. skalda; jfr fd. scaldæ (d. skolde), fvn. skálda (nor. dial. skålda, nyisl. skálda), meng. scalden (eng. scald); möjl. av ffr. escalder, eschauder (fr. échauder), av lat. excaldare, göra ett lätt avkok på (ngt), till calidus, varm, het, till calere, vara varm l. het (jfr KALORI); formen skalla beror möjl. på anslutning till SKALLA, v.2 — Jfr LJUM, adj.2]
1) begjuta (ngt) med het vätska l. nedsänka (ngt) i het vätska (äv. med bestämning inledd av prep. med l. i o. betecknande vätska); äv.: gm att begjuta med l. nedsänka i het vätska rengöra (ngt) l. efter begjutning med l. nedsänkande i het vätska avlägsna hår l. fjädrar på (slaktat djur) l. skal på (mandel o. d.). Skållatt suinn. HovförtärSthm 1557 A, s. 97. Utlefwade gubbar, som .. äro .. skrynklote och så alldeles hårlöse som skållade tuppar. Lundberg Paulson Erasmus 73 (1728). Watten (värmes), hwarmed de smala (ox-)tarmarne först skållas, sedan med trä-knifwar skrapas wäl rena. Warg 51 (1755). (Man) skållar .. fåglar uti Hett Watn, at fiädern så mycket lättare kan afplåckas. Rothof 622 (1762). (Mjölkkärlen) aftwättas sedan de warit begagnade, och skållas sedermera med kokande watten. Cederborgh Mjölkh. 12 (1868). Pistaschmandel skalas och bör vid skållningen få ligga 5 min. i det heta vattnet. StKokb. 12 (1940). En tandborste får aldrig skållas. Holm AlltFläck. 66 (1946). — jfr AV-, BORT-, REN-SKÅLLA o. O-SKÅLLAD. — särsk.
a) bag. gm att tillsätta kokande vatten till (mjöl) bereda ett slags deg (före beredandet av den egentliga degen); ss. vbalsbst. -ning äv. i konkret anv., om en på sådant sätt beredd deg. Fatab. 1916, s. 68. Bröd 1972, nr 10, s. 12 (ss. vbalsbst.).
b) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; förr särsk.: skava av håret av (viss kroppsdel), möjl. äv. abs.: skrapa av hår. (Sv.) Skolla. (T.) die Haar abkratzen. Schroderus Dict. 249 (c. 1635); möjl. till huvudmomentet. En hustru städze bör i minnet wäl behålla, / At hon ei hetzigt får thet ludna altid skålla; / Men heldre släcka thet, som mannens wrede tändt. Kolmodin QvSp. 1: 403 (1732). Hunden har skollat halsen med kjädjon. Lind (1749; under abreiben). — särsk. (föga br.) med avs. på person: klippa håret av; äv. abs.; äv. i uttr. skålla ngn på (hår), klippa (hår) av ngn. Högberg Baggb. 1: 104 (1911; äv. abs.). Två judar, som foro och skållade kvinnfolken på deras hår mot någon uselhet till ersättning. Dens. Utböl. 1: 50 (1912).
2) (i fackspr.) utsätta (svalnad ostmassa) för förnyad uppvärmning (så att vassla utdrives). Hos flere ostslag underlättas vasslans afgång från ostmassan under omröringen genom en s. k. skållning. I Schweiz sker detta genom att ostkitteln svänges öfver elden. Grotenfelt Mejerih. 160 (1881). (Ost-)Massan sönderdelades något finare, än för vanlig skumostberedning samt skållades under 75 minuter till 65°. LAHT 1913, s. 485. Därs. 1928, s. 751.
3) gm begjutning med het vätska o. dyl. l. (allmännare) gm utsättande för stark värme (t. ex. från ånga) skada (ngn l. ngt) l. åsamka (ngn) brännskada l. förstöra (ngt); äv. med bestämning inledd av prep. med, betecknande het vätska o. d.; äv. med bestämning betecknande resultat, särsk. i sådana uttr. som skålla ngn till döds l. skålla ihjäl ngn; äv. med saksubj. betecknande het vätska l. ånga o. d. Kom ihog hur du har skållat truten på mej (gm att servera hett kaffe). Gyllenborg Sprätth. 67 (1737). På de skållade ställena (av den dödes kropp) syntes öfverhuden hopskrumpen och kunde ganska lätt aflösas. Hygiea 1839, s. 413. Det är hvar man väl kunnigt, att man icke kan få död på ”troll” annorledes än att ’man skållar ihel dem'. SvFolks. 377 (1849). Bliva skållad av utströmmande ånga. Auerbach (1913). Medan jag som bäst bjöd till att balansera bägaren (med hett kaffe) utan att skålla fingrarna, hördes (osv.). Munsterhjelm TavSkog. 48 (1932). Det var ju ett helvete också att eldarn skulle skålla sin ena arm. Holmström Benj. 244 (1932). Tvååring skållad till döds av kokande vatten. SvD(A) 1933, nr 248, s. 24. — jfr AV-, BORT-, RÖD-SKÅLLAD. — särsk.
a) refl.: ådra sig brännskada l. bränna sig (på l. med het vätska o. d.); jfr d. Skålla och skada sigh. Hiärne 2Anl. 8 (1702). Allesamman .. skållade sig på kaffet (som dracks i stor brådska). Wägner Norrt. 9 (1908). Hon skållade sig med kokhett vatten. Auerbach (1913).
c) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om brännskada uppkommen gm het vätska o. d. Björkegren (1784; under échaudure). Blödande sår, röda svullnader, muskelbristningar, skållningar etc. Hewe VälsignVäxt. 158 (1939).
d) mer l. mindre bildl.; äv. (motsv. a) refl. Man .. (hade) lätt kunnat spara in en hel timma, om ej Nicander i oförståndigt öfversittarmod skållat skjutsbonden från början med hetsigt ovett. Törneros (SVS) 2: 239 (1827). (Vreden) kokade öfver och de som suto närmast blefvo skollade. Strindberg RödaR 62 (1879). Ännu skållar sig (bad-)vattnet på mitt blod. Lindegren Vint. 51 (1954).
4) gm att skålla (i bet. 1 l. 3) avlägsna l. ta bort (ngt); särsk. med bestämning inledd av prep. av, betecknande det varifrån ngt avlägsnas l. tas bort. Hon har .. skållat alt skinnet af armen. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Sv.) skålla fjädrarna (t.) die Federn abbrühen. Auerbach (1913).
1) till 1, med avs. på person l. djur l. sak: gm att skålla (förr möjl. äv. i utvidgad anv., motsv. skålla, v.3 1 b: gm att skrapa) göra ren l. slät. (Sv.) skållar af, (lat.) rado, derado. Swedberg Ordab. (1722); möjl. till 2. Almqvist 53 (1842).
2) till 1 o. 3: gm att skålla avlägsna l. ta bort (ngt); jfr skålla, v.3 4. Almqvist 53 (1842). Klint (1906).
3) (†) till 3 d, i pass. övergående i intr. anv., om kroppsdel: ta skada gm att utsättas för frätning. Man spottar (under det andra stadiet av skörbjugg) mycket ibland, som then ther hafwer tagit in qwicksilfwer, hwilken spott smakar salt, och är frätande, at munnen skållas af. Lindestolpe Skörb. 8 (1721); möjl. icke särsk. förb. —
SKÅLLA BORT10 4. till 1 o. 3: gm att skålla avlägsna l. ta bort (ngt); jfr skålla, v.3 4. SAOB A 520 (1895). särsk. (föga br.) i utvidgad anv. (motsv. skålla, v.3 1 b slutet): klippa bort (persons hår). Högberg Baggb. 1: 124 (1911). jfr bortskålla.
-KAR. (skåll- 1917 osv. skålle- 1958) kar avsett att användas för skållning av ngt (t. ex. djurkroppar l. tarmar). 2NF 25: 1409 (1917). —
-RUM. (i sht förr) i slakteri o. d.: rum vari skållning (av svin o. d.) utföres. Serenius Ccc 1 b (1734). —
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKÅLLE-KAR, -TRÅG, se A.
Avledn.: SKÅLLA, sbst.5, r. l. f. (föga br.) till 1, i fråga om skållning av grisar: skållvatten (jämte däri liggande gris). (Sedan grisen lagts i skålltråget och kokhett vatten skopats över den) skrapades borsten loss med kanterna av bleckburkar. Det måste ske fort innan skållan svalnade. Martinson Nässl. 88 (1935). —
SKÅLLING, sbst.2, m. l. r. [sv. dial. skålling] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: (slaktad o.) skållad gris. SD(L) 1894, nr 284, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content