[av t. schächten, av hebr. šāchaṭ. — Jfr SKÄKT, sbst.1]
slakta (djur) enligt judisk rituell slaktmetod som innebär att (det kullkastade) slaktdjurets sträckta hals (urspr. utan tidigare bedövning) skäres upp intill kotorna med vass kniv som i oavbruten o. snabb rörelse föres i samma skåra, varefter djuret får förblöda; ofta ss. vbalsbst. -ning, särsk. konkretare, om slaktmetoden. I Sachsen är sedan den 1 oktober 1892 all skäktning förbjuden. NPress. 1899, nr 150, s. 3. Liksom så många andra österländska folk skäkta sakalaverna (på Madagaskar) sina kreatur. Kaudern Mad. 103(1913). Genom en lag .., vilken träder i kraft 1 juli 1938, införes bedövningstvång .. vid skäktning, varigenom denna slaktart kommer att omöjliggöras .. i Sverige. 3NF 23: 828(1937). (Far) gick ut på stan med mig, vi mötte Imre, mötte ciselören, vid hörnan chazan som skäktade gässen och jag brukade skickas till honom med dem och det var förskräckligt. Arnér Finnas 144(1961; om rumänska förh.).
