SKÄKTA ʃäk3ta2, v.5 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[sv. slang skäkta, gå, tigga, stjäla, köra droska, köra taxi med ”ledig”-skylten uppfälld; möjl. etymologiskt identiskt med SKÄKTA, v.4 — Jfr SKÄKTA, sbst.4]
(vard.) om taxiförare: köra sakta l. stå stilla (utanför restaurang o. d.) med ”ledig”-skylten uppfälld (för att få (extra) körning); äv. (i skildring av ä. förh.), om åkare: utföra skjutsning (nattetid) utan behörighet, skjutsa olagligt (nattetid). Av allt att döma hade han (dvs. en för nattskäktning åtalad hästägare) varit ute och skäktat varenda natt under en längre tid. AB(A) 1918, nr 98, s. 9. Den droskförare, som vill ha ”ragg” (dvs. körning), kör i filen närmast trottoaren, där han syns bäst. S. k. ”skäktning” utanför restauranger anses emellertid okollegialt och är förbjudet. SvD(A) 1959, nr 65, s. 2. — jfr NATT-SKÄKTA.
Avledn.: SKÄKTARE, sbst.2, m.||(ig.). (vard.) person (taxiförare, åkare) som skäktar; särsk. (i skildring av ä. förh.) om person som kör droska nattetid utan behörighet. Skäktaren, en f. d. sadelmakare .., dömdes .. till sammanlagt 400 kronors böter för nattskäktning, djurplågeri och våldsamt motstånd mot polisman i tjänst. AB(A) 1918, nr 105, s. 9. jfr natt-skäktare.
