SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄTA, f.
Ordformer
(skiääta)
Etymologi
[möjl. till SKÄTTA, v.2; jfr sv. dial. skäta, skätta, hasta, hasta på, skäjta, ha brått]
(†) hafsig l. slarvig kvinna?; anträffat bl. ss. okvädinsord. Att Peders hustro Sara skall kallat hr Schienbergz dotter Britta, een skiääta, och i det samma tagit ifrån henne en hööboga. NVedboDomb. 1708, Höstt. § 72.
Spoiler title
Spoiler content