SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1976  
SLANT, sbst.4; r. l. f. l. m.; best. -en.
Etymologi
[sv. dial. slant; i avljudsförh. till SLINTA. — Jfr SLANTA, sbst.1]
(†) sluttande parti, sluttning; äv. om kulle (i ssgn BACK-SLANT); jfr SLINT, SLÄNT, sbst. Wägen .. är anlagd på slanten af bergen så at å ena sidan har man ras af sten och sand, samt på den andre hiskeliga brådjup. Palmstedt Res. 125 (1780). — jfr BERG-SLANT.
Spoiler title
Spoiler content