publicerad: 1977
SLUG slɯ4g, adj. -are (Serenius (1741: slugaste) osv.), i superl. äv. (numera bl. ngn gg, i poesi) slugst (Dalin Vitt. I. 3: 138 (c. 1750)) ((†) superl. -est Rudbeck Atl. 3: 217 (1698)). adv. -T.
Ordformer
(sliug 1729. slug (-w-) c. 1635 osv.)
Etymologi
[liksom d. slu, nor. slu, slug, t. schlau, t. dial. schlug, av lt. slu, slug (varav nl. sluw), möjl. till den rot (med bet.: glida, smyga o. d.) som föreligger i SLUV; sannol. (delvis, särsk. med avs. på slutkonsonanten) påverkat av SLÖG]
1) om person (l. djur): skicklig i att på ett beräknande o. förtäckt sätt med lämpliga (ofta subtila l. skarpsinniga) medel nå sina syften o. överlista andra; förslagen l. klipsk l. slipad l. listig o. d.; äv. i överförd anv., om råd l. knep l. huvud (äv. metonymiskt) l. ögon o. d.: som vittnar om l. tyder på sådana egenskaper. En slug diplomat (affärsman). Han var mig för slug. Ett slugt ögonkast. Sluga beräkningar, knep, finter. En slug politik. Slugt gjort. Gå slugt tillväga. CupVen. C 1 a (1669; i pl., om råd). Holberg Mascarad. 15 (1779; om huvud). Den listige Hannibal bedrog de romerska befälhafvarne; hade dessa varit sluga, hade de insett och motat hans bedrägliga anslag. Lidbeck Anm. 303 (1798). Hagberg Shaksp. 2: 52 (1847; om Amors pil). (Aporna) äro mycket illpariga i sitt uppförande, men likwäl ej sluga nog att dölja en begången oriktig gerning. Holmström Ström NatLb. 1: 113 (1851). Hallström Händ. 130 (1927; om ögon). Biskop (G.) Billing, senatens kanske slugaste huvud. Ström UngdStrid. 199 (1940). Den sluge Odysseus med hans realpolitiska tänkande. Ruin Drömsk. 130 (1951). — jfr BAK-, BOND-, ILL-, KNIP-, O-, ORD-, RÅD-, RÄV-, SMÅ-, UNDER-SLUG m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt l. jämförelser, särsk. i uttr. slug som en räv (äv. en vessla; jfr RÄV, sbst.1 1 b). En sluger tarfwar också råd. Salvius BrudGrafskr. 55 (1739, 1757). (Räven) ser mycket enfaldig ut, men är ändå mycket listig, hwaraf ordspråket: slug som en räf. Linné FörelDjurr. 36 (1748). Om en vore före slug, så fore en aldrig illa. Landsm. XI. 2: 8 (1896). Östergren (1941; äv.: som en vessla).
b) (†) i uttr. slug på (jfr 2 a ε, 4 c—f) l. för ngt, slug i fråga om att uppnå ngt. Boëthius Kant 97 (1797: på egna fördelar slug; t. orig.: auf seinen Vortheil abgewitzt). Geijer I. 8: 513 (1837: för).
2) klok (se d. o. 1), förståndig; äv. dels med bibet. av en (med listighet parad) försiktighet l. förtänksamhet l. beräkning (jfr 1), dels övergående i bet.: skicklig l. förfaren l. insiktsfull l. lärd o. d. (jfr KLOK 3); numera bl. (ngt vard.): som har ett skarpt l. genomskådande (o. listigt beräknande) förstånd, skarpsinnig l. klyftig (numera vanl. i förb. med negation). Schroderus Dict. 162 (c. 1635). Om botnen .. (på milan är beskaffad på visst sätt), står Milan fastare och kolas jämnt ut, hwilket sluga Kolare hafwa anmärkt. Wallner Kol. 10 (1746). De skönsta drag, de slugsta skrifter / Mot Tid och Sanning ej förmå. Dalin Vitt. I. 3: 138 (c. 1750). Nå, luta ni åter igen Edra sluga hufvu'n tilsammans? Altén Fästm. 3 (1796). Du är slugare, än jag trodde dig om. Wikner Lifsfr. 1: 144 (1866; i fråga om djupsinnig filosofisk diskussion). Det förargar mig — för Er skull! — att Dr Wåhlin — som ju heller aldrig varit vidare slug — inte accepterar Er. Ekelund Brev 1: 48 (1906). (Sv.) ej vara vidare slug (fr.) n'avoir pas inventé la poudre. Hammar (1936); jfr KRUT, sbst.2 b β. — jfr BAK-, EFTER-, FÖR-, HAND-, O-SLUG. — särsk.
a) i vissa numera obrukliga l. bl. tillf. brukade uttr.
α) det är slugt kunna göra ngt, det tyder på skicklighet l. kunnighet l. klokhet att kunna göra ngt. Schroderus Comenius 934 (1639).
γ) göra sig slug, göra sig klok (se KLOK 1 c). Ingenting i verlden är roligare, än när en Fåne gör sig slug! Thorild (SVS) 3: 95 (1791). Schulthess (1885).
ε) slug på (jfr 1 b, 4 c—f) l. i ngt, bevandrad l. hemmastadd l. kunnig l. skicklig l. förfaren i l. i fråga om ngt. Lindschöld Gen. B 2 a (1669: på). (Människan) märker att hon är .. slug på allt det som är ondt. Schartau Und. 49 (1799). Han är slug i det som intet duger. Weste FörslSAOB (c. 1815). Nog har jag lakan och madrasser, men bäddningen är en sak som jag icke är rätt slug på. De Geer Hjertkl. 257 (1841). Du är ej lätt att narra, på kärlek är du sluger. Hagberg Shaksp. 6: 193 (1849).
3) (vard.) = KLOK 2; äv. i överförd anv., om ngt sakligt. Är du inte riktigt slug, som kan säga så! Ju mera jag såg hans kvicka rörelser och gester, ju mera styrktes jag i den tron, att karlen ej var alldeles fullt slug. Tersmeden Mem. 2: 177 (1736). Utom den lama pojken .. lefver ännu den äldsta systern, .. men om hon är slug eller tassig, si det vet intet jag. Topelius Vint. I. 2: 10 (1867, 1880). Lilliehöök MaryAnne 102 (1933; om båt). Tog cykeln i går kväll och här är jag nu. — Ja, är det slugt att fara fram så där (?) Wassing GropSkog. 418 (1965).
4) betecknande att ngn har (full) vetskap l. kunskap om ngn l. ngt l. (full) insikt i ngt l. om ngn l. vet om l. känner till ngt l. förstår l. begriper sig på ngn l. ngt, klok (se d. o. 4); i vissa uttr.
a) (†) ej bli slug av ngt, inte få veta ngt av l. gm ngt, inte bli upplyst av l. gm ngt. Bremer Pres. 240 (1834).
c) (numera bl. tillf.) inte vara (rätt) slug på ngt, inte (riktigt) känna till l. veta ngt. HH XXXII. 2: 98 (1784). VDAkt. 21/4 1847 (: rätt).
d) (numera föga br.) i uttr. göra ngn slug på (förr äv. om) ngt, upplysa ngn om ngt l. skaffa ngn kunskap om ngt l. låta ngn få veta ngt. För at göra oss sluga om Månen och Stjernorna, har man många stora och kostsama Inrättningar. Thorild (SVS) 4: 124 (1794). Icke göra ngn slug på, huru man har det stäldt. Berndtson (1880).
e) (vard.) bli slug på ngn l. ngt (jfr f slutet), bli klok på ngn l. ngt (se KLOK 4 b β). En bra Herre .. men också en underlig Herre! Jag kan åtminstone inte bli slug på honom. Björn Okände 7 (1791). (A. C. af Kullbergs) uttryck äro efter vanligheten så obestämda och mystiska att jag ej blir slug derpå. Tegnér Brev 3: 262 (1825). I dag var Hagberg uppe hos mig, men Gud vet hur — jag blir aldrig rätt slug på den mannen. UrKorrCronholm 118 (1849). SvHandordb. (1966: honom).
f) (ngt vard.) klok (se d. o. 4 d); särsk. motsv. KLOK 4 d slutet. Säfström Banquer. A 2 a (1753: om). Vi ha nu fått Konungens länge väntade Bref om lönförhöjningen (vid elementarläroverken); men som den deri åberopade nya InterimsStaten icke var bifogad, så äro vi lika sluga som förut. Tegnér Brev 7: 109 (1833). På två små (trojanska) vaser .. förekommer .. inskrifter, och mr Burnouf, som på dem icke kunde använda något af de kända alfabeten, säger sig hafva läst dem efter den kinesiska metoden, dock utan att denna lektur synes hafva gjort honom mycket slugare på innehållet. Samtiden 1874, s. 157. Av den förklaringen blev man inte slugare. Östergren (1941). — särsk. (†) inte bli slugare på ngt, inte bli klokare gm ngt. Quennerstedt StrSkr. 1: 334 (1907, 1919).
Ssgr: (1) SLUG-BEHÄNDIGHET. (†) slughet, slug förslagenhet. Kolmodin QvSp. 1: 123 (c. 1710, 1732). —
(1, 2) -HUVUD. [jfr nl. sluwkop, t. schlaukopf] (ngt vard.) metonymiskt, om person som är klok l. kunnig l. förfaren (o. listig l. finurlig o. d.) l. (o. numera nästan bl.) finurligt skarpsinnig o. dyl. l. (vanl.) slug (se slug, adj. 1); ljushuvud (jfr huvud 3 b α); ofta mer l. mindre skämts. l. ironiskt, särsk. med tanken (väsentligen) fäst vid att vederbörande endast tror sig vara skarpsinnig l. slug; äv. ss. smeksamt tilltalsord. Sågstu Slughufwud, sa Bonden om Rudbecken. Celsius Ordspr. 1: 617 (1708). Du lilla slughufvud; inte behöfver Du fråga. Strindberg Folkung. 94 (1899). Litterärt bildade slughufvuden, de s. k. sofisterna, jonglerade med ord och begrepp. PT 1909, nr 186, s. 3. En enfaldig uppsyn är den bästa reklamen! Vem köper av ett slughuvud? Bergman Patr. 51 (1928). Ett engelskt slughuvud har nu hittat på en anti-snarkapparat, som (osv.). SDS(A) 1932, nr 155, s. 6. —
(1, 2) -HÖVDAD, p. adj. [jfr t. schlauköpfig] (numera bl. tillf.) som är ett slughuvud l. har ett slugt huvud. Stiernman PVetA 1758, s. 11 (: slughufde, sg. best.). —
(1) -SINT, p. adj. [jfr t. schlaugesinnt] (†) slug. Kling Spect. Ddd 2 a (1735). Därs. Tt 3 b (metonymiskt, om huvuden). HSH 3: 18 (c. 1800). —
Avledn.: SLUGHET, r. l. f. [jfr d. sluhed, nor. sluhet, slughet, nl. sluwheid, t. schlauheit] till 1, 2, om egenskapen att (på ett beräknande o. listigt sätt) vara klok l. kunnig l. förfaren o. d., (beräknande o. listig) klokhet l. kunnighet l. förfarenhet osv. l. (o. numera nästan bl.) listigt l. finurligt skarpsinne l. (vanl.) förslagenhet l. klipskhet o. d. (Sv.) Slugheet. (T.) Geschwindigkeit. (Lat.) Sagacitas. Schroderus Dict. 149 (c. 1635). Thet är en otijdigh slugheet at klokas effter åth. Schroderus Comenius 814 (1639). Medan .. (en fru, som är mer intresserad av studier än av hushållning) fylles åf .. (boklig) slughet, så tömmes källare och skafferi åf pigor å ränn-käringar. Stagnell JHjernlös 37 (1756). Haren, som just ej anses wara bland de klokaste djuren, brukar stor slughet i undwikandet af sina förföljare. Holmström Ström NatLb. 1: 90 (1851). Siwertz Tråd. 25 (1957). jfr orm-slughet.
Ssgr (numera bl. mera tillf.): slughets-djup. jfr djup, sbst. 12 (särsk. 12 g). Serenius (1734; under vie).
SLUGING, m.||ig. [jfr nor. sluing, sluging] (mera tillf.) till 1: slug person, slughuvud. ÖgCorr. 1966, nr 167, s. 11.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content