publicerad: 1978
SLÄKTA släk3ta, v.2 -ade; l. (numera vanl.) SLÄKTAS släk3ta2s, v. dep. -ades (OPetri Kr. 56 (c. 1540) osv.) ((†) pr. sg. släktes JBureus (c. 1640) i 3SAH 23: 332 (rättat efter hskr.), Polhem Bet. 1: 3 (1721); ipf. släktes Visb. 3: 444 (c. 1700)). vbalsbst. -ANDE (utom i vbalsbst. till verb med släkta(s) ss. senare ssgsled numera bl. tillf., HSH 3: 265 (1747: vanslägtande), SvD(B) 1943, nr 4, s. 7 (i bet. VII), osv.), -ELSE (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med släkta(s) ss. senare ssgsled, Lind 1: 3 (1749: wansläktelse)).
Ordformer
(slecht- c. 1540—1747. sleckt- c. 1700. slächt- 1587—1755. släkt- (-ckt-, -gt-) 1608 (enl. senare avskrift), c. 1640 osv. -a 1611 (: slächtar, pr. sg.) osv. -as c. 1540 (: slechtades, ipf.) osv.)
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. släkta, släktas; jfr d. slægte, mlt. o. lt. slechten; avledn. av SLÄKT, sbst., o. SLÄKTE, sbst.2]
I. intr.
1) (†) härstamma (från ätt o. d.); äv. oeg. l. bildl., med saksubj.: härröra (från ngt); jfr IV 1, V 1, VI 1. O Herre Jehowah! .. lät .. Dit folk til ewig tid wälsignadt warda i en Ätt, .. hwarifrån de Regenter slägtat som .. stadgat Rikets heder och timmeliga lycksalighet. PH 11: 830 (1778). Från kärlek, glädjen slägtar, / Och lefver blott i den. Remmer Turk. 44 (1824). — jfr UT-SLÄKTA.
2) i fråga om att brås på (l. arta sig annorlunda än) sin släkt o. i anv. som ansluter sig härtill; jfr II, III 1, IV 2, V 2 o. VAN-SLÄKTA.
a) (numera bl. i vissa trakter) i uttr. släkta på ngn (i, förr äv. med ngt), brås på ngn (i fråga om ngt); i sht förr äv. oeg. l. bildl.: erinra om l. likna ngn (i fråga om ngt); jfr 3. Alexander. .. I Wet, min' Herrar, wet af Alexanders Sed, / I som med Tapperhet ok synnes på mig släkta, / Om iag i första led ey stedz ha' tappert fäkta'. Börk Darius 614 (1688). (Kronprins Gustav) Slägtar uppå sin far uti dygd, uti later och åtbärd. Nicander Vitt. 301 (1753). Granqvist Grev. 2: 11 (1932).
b) (†) i uttr. släkta på ngns gemöte i ngt, brås på ngn till sinnelaget i fråga om ngt. Han har .. på Jorden lemnat qwar / De Foster, som i slikt (dvs. i fromhet o. redlighet) på hans Gemöte släckta. Eldh Myrth. 128 (1721, 1725).
c) [jfr a, b] (†) i uttr. släkta på ngt, bildl.: erinra om l. likna ngt; äv. med saksubj.: visa släktskap (se d. o. 2) med l. gå tillbaka på l. erinra om l. likna ngt; jfr IV 2 c, V 2. Lät osz på Ufwar ej och Natteskäwor slechta, / som helst i Mörkrena plä fara kring och flechta. Spegel GW 36 (1685). När ächta kärlek är så trofast, ren och ächta, / Så måste wist hans glöd på himmelsk låga slägta. Kolmodin QvSp. 1: 384 (1732). (Neros) pragt slägtade på galenskap. 2VittAH 3: 483 (1787, 1793).
d) (†) i uttr. ngt släktar ditåt, bildl., betecknande att ngt visar släktskap (se d. o. 2) l. likhet med ngt som förut nämnts. Envallsson Förm. 26 (1799).
3) (i vitter stil, föga br.) i uttr. släkta med ngn, bildl.: visa släktskap (se d. o. 2) med ngn, likna ngn; jfr 2 a, IV 3, VI 2 a. Jag antar att .. (A. Österlings) vers lockar tonsättare, ty den är sång. Därvidlag släktar han med Geijer, Fröding, Karlfeldt, Bo Bergman. HjBergman i BVT 1927, nr 47, s. 19.
4) (†) ha könsumgänge (o. avla avkomma); jfr IV 4. Skaparen (har) icke inplantat then inbördes kärlek, som af naturen är emellan bägge .. Könen, til then ändan, at the skulle utöfwa eller slägta på något olagligit och sköraktigt sät. Lallerstedt Dygdel. 98 (1746).
II. (†) tr.: brås på (ngn); äv. oeg. l. bildl.: vara besläktad (se d. o. 1 c, 2) med (ngn) l. visa släktskap (se d. o. 2) med (ngn) l. likna (ngn); jfr I 2, IV 2. Reynick sadhe .. / (: Akta väl) Min yngste Son, then Reynardin / Stå hans Murrhår så ganska fijn, / Omkring hans munn rätt öfwer all, / Iagh hoppas, han migh slechta skal. Forsius Fosz 116 (1621). Thet (är) intet vnder, at Barn som hafwa Ammor, mera slächta them i sinne och later, än sine kötzlige Mödhrar. Palmchron SundhSp. 370 (1642). Alle dee som Skydd fått under Swänska Lagen / De wänte på sin Troon een Konung och een Karl; / Som uti Hiälte-mod sin Herr-Faar skulle släckta. Dahlstierna (SVS) 66 (1698). (Tryckta böcker) synas .. mig at släkta the fattiga, som äro mångfaldige; Dör en bort, äro nog igen. Œdman Bahusl. Föret. 4 (1746). — jfr EFTER-SLÄKTA.
III. (†) refl.
1) i fråga om att arta sig annorlunda än sin släkt; ss. senare led i ssgn VAN-SLÄKTA; jfr I 2, IV 2.
2) i uttr. släkta sig emot l. till ngt, bildl., med saksubj.: vara besläktad (se d. o. 2 a) med ngt, närma sig ngt. Gult slächtar sigh emoot huijtt igenom blekgult ..: Till Suart igenom brandgult och mörkt gult. Forsius Phys. 317 (1611).
IV. dep.
1) (†) härstamma l. härleda sig från (ätt); anträffat bl. med saksubj. betecknande blod; jfr I 1, V 1, VI 1. Ni (dvs. drottning Kristina) vet, om mer än en fördubblat har sin rätt (till tronen o. er hand) / Med bandet af et blod, som slägtas från er Ätt? Kellgren (SVS) 3: 219 (1785).
2) i fråga om att brås på l. (se f) arta sig annorlunda än sin släkt o. d.; jfr I 2, II, III 1, V 2.
a) i uttr. släktas på, förr äv. efter ngn, brås på ngn (person l. släkt l. fäderne o. d.); äv. i utvidgad anv., i fråga om djur. Han slechtades aldeles på sin fadher, och war mild och godh. OPetri Kr. 56 (c. 1540). Somliga (i en kull tamdjur) äro brokota, somliga spreklota .., så att sonen släktes så snart på möderne och dottern på fäderne som de släktes på samkyndet. JBureus (c. 1640) i 3SAH 23: 332 (rättat efter hskr.). Swedberg SabbRo 515 (1688, 1710: effter). Han är Er nära Slächt ..; men hwarföre slächtas han då intet på Er i förstånd och beskiedlighet? Gyllenborg Sprätth. 10 (1737). Gudrid har sin moders bruna ögon och mörka hår, men Huld släktas på fädernet och är ljuslett. Lönnberg Sigtr. 17 (1892). Han hade nog ärft moderns högtflygande sinne, fast han annars släktades på Bredbolstadätten. Rönnberg Bredbolstad 91 (1907). — särsk. i oeg. l. bildl. anv.: vara besläktad (se d. o. 2 b) med ngn l. visa släktskap (se d. o. 2) med ngn l. erinra om ngn. Dom förvtan alla nåder / Skal allom them på slutet öfwergå / Som ey then fromma Guden slächtas på. Runius (SVS) 1: 68 (c. 1710). Huru mycket (J. G.) Oxenstjerna i sina idylliska naturmålningar slägtas på Creutz, är uppenbart. Atterbom Siare 3: 576 (1844).
b) (†) i uttr. släktas på ngns furia, om sinne, övergående i bildl. anv. (jfr c): arta sig efter ngns hetsighet l. vara av samma slag som ngns hetsighet. Att Prinsens (dvs. den unge Gustav Adolfs) sinne icke allenast alldeles slägtades på Fadrens harmfulla Furia, utan att (osv.). ALeijonhufvud (1608) hos Hallenberg Hist. 1: 24.
c) [jfr a, b] i uttr. släktas på ngt, bildl.: visa släktskap (se d. o. 2) med ngt l. erinra om ngt (äv. med saksubj.); förr äv. i uttr. släktas på ngns art, arta sig efter ngn l. visa sig vara av samma slag som ngn, släktas på en annan art, vara av annat slag; jfr I 2 c, V 2. Then som betrachter then Pålenske stat ret, han kan nock sehe at han slechtas mycket på Tysland. Gustaf II Adolf 491 (1622). Lät Foglen föllja Wåhrens fart, / Wi släcktas på en annan Art; / Den godt .. Gifte får, / Han gifte sig så Höst som Wåhr. Frese VerldslD 27 (1714, 1726). (Ett visst slags järn har) en liten dehl Arsenicum och swafwel hoos sig, men så tempererat af naturen, at det släktes hwarken på röd- eller kallbräckt. Polhem Bet. 1: 3 (1721). Lät, som goda barn, osz slechtas på wår fromma Faders (dvs. Guds) art. Kolmodin Rök. 101 (1728). När en hög (dvs. en högt uppsatt person) den arma påtänker, / Släcktas han på den ewigas (dvs. Guds) dygd. Nordenflycht QT 1745, s. 41. I varenda människas liv finns det hemligheter som inte passar att skrikas ut på torget. .. De är inte stämda till röstens höjdläge. De släktas på tystnaden. Idun 1949, nr 50, s. 19.
d) (numera föga br.) i uttr. släktas ngn (i, förr äv. på ngt), brås på ngn (i fråga om ngt). Thet står icke i Föräldrarnas Skön at ägha Barn som slächtas them i Dygd och Lycksaligheet. Schroderus Os. 1: 526 (1635). (Timur-lenk) Lemnade effter sigh twänne Söner .., hwilke dochlijkwäl icke slächtades sin Fader på Förstånd och Myndigheet. Därs. 2: 772. Du släktas ingen oskyld hör jag. Så där .. (brukade också din) pappa .. prata. Salminen Katr. 314 (1936).
e) (†) i uttr. släktas till (en trakt), bildl.: röja släktskap (se d. o. 2) med (en trakt). BEMalmström 6: 26 (1840).
f) i fråga om att arta sig annorlunda än sin släkt o. d.
α) (†) i uttr. släktas (i)från ngt, arta sig annorlunda än ngt (äv. bildl., med saksubj.); äv. i uttr. släktas från ngns art, arta sig annorlunda än ngn, vansläktas från ngn. Balck Es. 137 (1603). Emedan et trä aldrig gärna plägar släktas ifrån roten och stammen. Holm NSv. 60 (1702). Lär osz .. / Elska them, som hata osz .. / .. och ther med bewisa klart, / Osz, som retta barn ei slechtas från wår Himla-Faders art. Kolmodin Rök. 113 (1728).
Anm. till IV 2 f α. Det är icke möjligt att avgöra om vissa av ovan anförda språkprov uttalats med betonat (i)från o. sålunda representerar särsk. förb.
3) (numera bl. i vissa trakter) vara l. bli släkt (med ngn); äv. bildl., särsk. med saksubj.: visa släktskap (se d. o. 2) l. likhet (med ngn); jfr I 3, V 3, VI 2. Man vet at .. (goterna) hade ingen smak, de apade eller röfvade. Tvänne saker som med hvaran slägtas. Ehrensvärd (SVS) 1: 97 (1782). Om et långligt hat all böjelse betagit / At slägtas med et (kunga)-hus, mot det ni (dvs. Karl Gustav) vapen dragit; / Har (osv.). Kellgren (SVS) 3: 222 (1785). Läpparna tycktes mig släktas med / två körsbär, ett svällande par. Holmes Dikt. 133 (1896). Min mormors faster var gift med en kusin till gamle hovmarskalken Brenner. Så vi släktas, fast på håll. Bergman LBrenn. 138 (1928). Nog märktes det, att han släktades med Tok-Jerker. Browallius SyndSkruke 224 (1937).
4) (†) i fråga om djurs alstring av avkomma; anträffat bl. dels opers.: utvecklas så att nya egenskaper kännetecknar avkomman efter korsning, dels i den särsk. förb. SLÄKTAS TILLBAKA, dels ss. senare led i ssgn AV-SLÄKTAS. Alle the Gumszer, som förste året aff samme sleckte (dvs. en engelsk fårras avsedd att korsas med en sv. lantras) falla, them motte mann lathe snöpa, szå frampt ther skall någet slechtes, elliest, hwar the komme åther i färde med the andre heemfåår, slächtes thet alt tilbake, och bliffwe sådane som wåre. G1R 16: 548 (1544).
V. (numera föga br.) i p. pr. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.).
1) härstammande (från ngt); jfr I 1, IV 1, VI 1. Du! som, slägtande från Wasars rena blod, / .. Af segrens ädla hand förnyadt anspråk länat / Til priset af en Thron, som börden dig förtjenat: / Carl Gustaf! .. / Jag (dvs. drottning Kristina) nämner dig i dag til arfving af mit Rike. Kellgren (SVS) 3: 254 (1785).
2) i uttr. släktande på (viss släkt), som brås på (viss släkt); äv. bildl., i uttr. släktande på ngt, som visar släktskap (se d. o. 2) med l. erinrar om ngt; jfr I 2 a, c, IV 2 a, c. Björner Samson 31 (1737; slägtandes). Dristighet var ett hufvuddrag i Biskop Celsii karakter, och alla hans skrifter, hans umgänge, hans göremål buro en tydlig stämpel deraf. Det var dock ej detta slags dristighet, hvaraf vi i sednare tider sett i vitterheten så bedröfliga exempel, slägtande på yrsla och raseri. Edelcrantz i 1SAH 5: 309 (1795, 1813).
1) (†) i uttr. vara släktad av l. från (en plats o. d.), härstamma från (en plats osv.); äv. oeg. l. bildl., i uttr. vara släktad ur ngt, med saksubj.: härröra l. komma ur ngt; jfr I 1, IV 1, V 1 o. UT-SLÄKTA. En man är benämbd Eywinder .., han war slächtat af Öster Agder. Peringskiöld Hkr. 1: 446 (1697). Alt hwad en sådan (dvs. en syndig människa) giör och talar, tänker, sluter, / Är slägtadt ur den bäck (av orent blod), som hiertat frå sig giuter. Kolmodin QvSp. 2: 182 (1750). Jag är sjelf slägtad ifrån (socknen) Enhörna. Almqvist Mål. 133 (1840).
2) i fråga om att vara besläktad med ngn l. tillhöra en släkt; jfr IV 3, V 3.
a) (†) i uttr. släktad med l. till ngn, besläktad med ngn (person l. släkt); jfr I 3. Duke of Hamilton är first peer of Scotland och nära slägtad till Kongl. Stewartska familien. Ferrner ResEur. 277 (1760). (Folkungasläkten) var nära slägtad med båda Konungarnas (dvs. Eriks o. Sverkers) Hus. GFGyllenborg Vitt. 3: 83 (1783, 1797). Du .. som .. / Syns slägtad med den gud som dagens fackla för. Därs. 2: 224 (1795).
b) i adjektivisk anv.: besläktad (se d. o. 1, 2); som tillhör en (så l. så beskaffad) släkt; ss. senare led i ssgr; jfr BOCK-, HIMMELS-, HIMMELSK-, HÖG-, NÄR-, SAM-, STOR-SLÄKTAD.
VII. (tillf.) ss. vbalsbst. -ande, om sällskaplig samvaro l. sammankomst mellan släktingar. Det hör riktigt till god ton att beskärma sig över det koncentrerade släktandet vid jul och nyår. SvD(B) 1943, nr 4, s. 7.
Särsk. förb.: (†): SLÄKTAS AV. till IV 2 f β: degenerera, försämras; anträffat bl. bildl., om träd. Rosenhane Oec. 114 (1662). jfr avsläktas. —
SLÄKTAS TILLBAKA. till IV 4, i fråga om korsade djurraser, opers.: utvecklas så att nya egenskaper som kännetecknar avkomman efter korsning åter går förlorade. G1R 16: 548 (1544).
Spoiler title
Spoiler content