SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1979  
SMOCKA smok3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. små-)
Etymologi
[sv. dial. smocka (i bet. 1); till SMOCKA, v.2]
(vard.)
1) om platt, rund (, mindre) hög av ngt mjukt l. smetigt ämne (som kastats mot ngt l. fallit ngnstädes o. d.), (stor) klick; jfr MOCKA sbst.3, SMOCK, sbst.1 Holmberg 1: 682 (1795). Hon .. höll sitt lack emot vaxljuslågan i Paillots lykta, dröp en ansenlig, en skön smocka öfver rem-ändarne på påsen. Almqvist GMim. 3: 137 (1842). (Det) yrde ruttna potatis om öronen på en, och ibland kunde man få en våt smocka i pannan. GHT 1905, nr 221 B, s. 4. IllSvOrdb. (1955). jfr SPOTT-SMOCKA.
2) (kraftigt l. ljudligt) knytnävsslag; äv. i utvidgad anv., om stryk l. slagsmål o. d. (särsk. dels i sådana uttr. som ge (ngn) l. få smockan, ge (ngn) resp. få stryk, dels i sådana uttr. som smockan hänger l. dallrar i luften, det drar ihop sig till slagsmål o. d.); äv. om slag utdelat på annat sätt (t. ex. om örfil). Hva .. (pratar du) om fem vittnen, som har sett att dä va jag som gaf dej smockan(?) Strix 1898, nr 37, s. 1. Negern .. hade velat ge smockan. Därs. 1904, nr 38, s. 2. De va mej en lustig farbror å si ut i pannan! Har du fått smockan? Engström 1Bok 30 (1905). Pang! Och Söderbom stöp i spiselaskan för en välriktad smocka. Dens. Glasög. 95 (1911). Åter ett rop 50 (1913; om örfil). Engström Hemsp. 5 (1921: dallrade). Lagercrantz SkandStorvOstafr. 121 (1930: hängde). Du är visst sugen efter smockan, byling? Gullberg o. Harrie Aristophanes Lys. 51 (1932). DN(A) 1964, nr 182, s. 2 (om slag i boxningsmatch). jfr SAFT-, STOR-SMOCKA.
Avledn.: SMOCKIG, adj. (vard.) till 1: kännetecknad l. full av smockor; smetig l. kladdig o. d. Björkman (1889).
Spoiler title
Spoiler content