SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNAFSA snaf3sa2, v., förr äv. SNAPSA, v.1, -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(snaf(f)s- c. 1635 osv. snafftz- 1639. snaps- c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. snapsa, snafsa, avklippa ngt litet, tala l. svara hastigt o. vresigt, småbita (i gräset), beta, söka bita, nafsa, snappa efter, snatta smått, smussla, äta fort o. söligt, äta glupskt, smutsa, skräpa ned, orena; jfr d. snavse, smutsa ned, orena (d. dial. (Bornh.) äv. snawsa, nafsa, förtära glupskt), nor. dial. snafsa, snappa efter, snatta smått, äta glupskt; till SNAPPA, v.; med avs. på utvecklingen av ps till fs jfr NAFSA, v.1, NÄPSA m. fl. — Jfr SNAFS]
I. (†) skära l. klippa av o. d., samt i anv. som närmast ansluter sig härtill.
1) (hastigt) skära l. klippa av l. bort ett (litet) stycke (från ngt). Schultze Ordb. 4641 (c. 1755).
2) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr SNUBBA, v., snäsa, förebrå (eg.: (av)skära o. d.)] tadla l. klandra l. förebrå l. banna. Schroderus Dict. 218 (c. 1635). Seer tu lastena, så skrymta icke, vthan warna, näffz, (rijsa) och banna (snafftza). Dens. Comenius 922 (1639).
II. (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) nafsa l. hugga l. snappa o. d., samt i anv. som närmast ansluter sig härtill.
1) om hund o. d.: nafsa l. hugga (efter ngn l. ngt); äv. (numera bl. i särsk. förb.) om person: hastigt ta l. rycka bort l. snappa l. rycka åt sig l. snatta l. smussla till sig (ngt); förr äv. i överförd anv., om hand: smusslande förflytta sig (äv. ss. vbalsbst. -ning, konkretare, om enskilt fall av sådan förflyttning o. med tanke på därvid uppkommet ljud). Snapsa, Snafsa .. (dvs.) Rycka bårt, hastigt bårttaga, snatta bårt, rappa .. hugga efter en ting som en hund med grinande mun. Schultze Ordb. 4641 (c. 1755). (Medan jag skenbart läste Plutarchos) lyssnade mina spända öron på, huruvida icke den från La Fontaines fabler fria handen möjligtvis skulle snafsa nedåt fickan, ena ny reso (för att hämta fram ett äpple). En stund dröjde det. Då väntade jag imedlertid med sourdin på andedrägten, och önskade att snafsningen snart måtte ske. Törneros (SVS) 1: 113 (1824). Snafsa .. (dvs.) Nafsa. Berndtson (1880). Snafsa och bita som små valpar. Östergren (1942).
2) i fråga om att glupskt l. ivrigt (o. på ett osnyggt sätt) sluka i sig; i den särsk. förb. SNAFSA I SIG.
3) [sannol. bet.-utveckling ur 2; delvis möjl. dock att uppfatta ss. avledn. av snafs] i fråga om att smutsa ned; i den särsk. förb. SNAFSA NED.
Särsk. förb. (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat): SNAFSA AV. [sv. dial. snafsa av, bita l. beta av] (†) till I 1: skära l. klippa av l. bort ett (litet) stycke av (ngt), beskära. Berndtsson (1880).
SNAFSA EFTER10 32, äv. 40. (numera föga br.) till II 1, abs.: göra (ngn l. ngt eftertraktande) nafsande l. huggande munrörelse(r); anträffat bl. bildl.; jfr efter II 8. Hagberg Shaksp. 6: 357 (1849; eng. orig.: would be nibbling).
SNAFSA I SIG10 4 0. [sv. dial. snafsa i sig] dels till II 1, 2, om djur, dels till II 2, om person: snafsande sätta i sig (mat). Otter Officer 409 (1930; om giraff).
SNAFSA NED10 4 l. NER4. [sv. dial. snafsa ner] till II 3: smutsa ned l. orena (ngn l. ngt); äv. refl. (i uttr. snafsa ned l. ner sig), o. i denna anv. stundom äv. bildl.: skämma ut l. blamera sig. FoU 15: 72 (1902; refl., bildl.).
SNAFSA TILL SIG10 4 0. [sv. dial. snafsa till sig, snatta till sig] till II 1: snafsande ta till sig (ngt), nafsa l. snappa åt sig. Östergren (1942; om häst, med avs. på hö).
Spoiler title
Spoiler content