publicerad: 1980
SNUVA snɯ3va2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. (om olika slag) -or.
Ordformer
(förr äv. -uu-, -ffu-, -ffv-, -ffw- m. m.)
Etymologi
[fsv. snuva; liksom d. snue (ä. d. äv. snuwe), nor. dial. snuve sannol. av mlt. snūve, till (l. på annat sätt samhörigt med) snūven (se SNUVA, v.2)]
1) i sht av förkylning l. allergi l. inandning av retande ämnen orsakad akut l. kronisk katarral inflammation i näsans slemhinna (varvid sekretionen från slemkörtlarna i näsan stegras o. blodfyllnad o. svullnad av slemhinnan uppstår, vilket medför att luftpassagen genom näsan försvåras); äv.: (lindrig) förkylning (som främst yttrar sig i sådan katarral inflammation), stundom äv.: influensa (särsk. i uttr. ryska snuvan, se RYSK, adj. 2 d, gula snuvan, asiatisk influensa, ”asiaten”). Akut, kronisk, elakartad, envis snuva. Få, ha snuva (förr äv. snuvan). VarRerV 15 (1538). (Dimman) giorde så mykit at iagh thenna heela daghen haffuer hafft .. een häfftigh snuffua medh stoort flytande. Balck Es. 158 (1603). Han har snufwan. Lind (1749). Snufva med röda rinnande ögon och envisa catarrhaliska symptomer inställa sig (vid inandning av selenbunden vätgas). VetAH 1818, s. 19. Det var kallt uppe i Irvington, och rummen voro så kyliga, att jag i frack och pumps ådrog mig stark snuva. Lagergren Minn. 8: 137 (1929). KvällsP 1957, nr 281, s. 24 (: Gula snuvan). — jfr HÖ-SNUVA. — särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl. Baakdantare haffwa sådan ondh snuuffwa, att the sin egen illa luchtande stanck intet kenna kunne, thet är, the kenna inte sin egna stoora feel och brister. Bullernæsius Lögn. 293 (1619). jfr (†): Då de utländska cabinetternas guldsnufva smittade .. (en) del af svenska nationen (dvs. då korruptionen tog fart på grund av utländska mutor). BL 7: 237 (1841). — särsk. i vissa uttr. α) akta sina höns l. löss för snuva, se HÖNS 1 d resp. LUS 1 a. β) bota ngn för snuva, ge ngn ett ordentligt kok stryk. Chronander Surge D 7 b (1647). γ) få (sig) bot för snuva, få lära sig veta hut, få veta var David köpte ölet. Runeberg (SVS) 6: 93 (1862).
2) i sht veter. om sjukdom hos djur med samma l. likartade symtom som snuva (i bet. 1); jfr KVARKA. Serenius EngÅkerm. 291 (1727). Emot Qwarka och Snufwa tager man pulfweriserad Poleja blandad med skird honing, smälter det uti warmt watn, och gifwer hwart Får et qwarter deraf. Celsius HushAlm. 1741, s. 31. Snufva (influenza) har likhet med qvarka, men körtlarna i käftgropen äro mindre angripna. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 376 (1880). Så snart han (skötaren) upptäcker ett sjukt djur, skall det omedelbart isoleras för att begränsa sjukdomens spridning. Detta gäller även fall av snuva. Träskman Fjäd. 92 (1948).
(1) -FEBER. [jfr t. schnupfenfieber] (numera knappast br.) benämning på epidemisk infektionssjukdom kännetecknad av häftig snuva förenad med feber, influensa. Den öfver hela Europa härjande Snuf-febren .. var så allmän at man med all visshet kan säga det en fjerdedel af invånarna däraf på en gång voro angripna. VeckoskrLäk. 3: 345 (1782). Ilmoni Sjukd. 3: 427 (1853). TySvOrdb. 2088 (1932). —
(1) -VÄDER. om fuktig l. råkall väderlek, vid vilken man lätt kan ådraga sig snuva. Tamm SammansOrd 105 (1900). Det var ett riktigt snuvväder ute. Hedberg Jos. 335 (1940).
Avledn.: SNUVA, v.1 -ning. [jfr fsv. snuva, ha snuva (möjl. etymologiskt identiskt med snuva, v.2)]
1) (vard.) ha snuva l. vara snuvig l. snora l. snörvla. GbgP 1947, nr 29, s. 16. (Han) sitter .. just nu framför TV:n .. och hostar och snuvar. SvD 1972, nr 26, s. 16.
Särsk. förb.: snuva ned l. ner. till 2: smitta ned (ngn) med snuva; äv. refl., i uttr. snuva ned sig, ådra sig snuva. Jag hade snufvat ner mig på resan. Larsson Larssons 8 (1902). IllSvOrdb. (1955). —
SNUVIG, adj. [sv. dial. snuvig; jfr t. schnupfig] till 1 (o. 2): som har snuva l. som är ansatt l. besvärad av snuva; äv: förkyld; äv. med sakligt huvudord (t. ex. näsa): täppt l. snorig. Hostig och snuvig. Förkyld och snuvig. Lind (1749). Och Kristin satt och såg på .. (den blinde), med ögonen nästan lika blinda som hans af bara tårar, och snufvig af rörelse. Hallström Brilj. 78 (1896). Gustaf-Janson KärlekDec. 215 (1959; om näsa).
Avledn.: snuvighet, r. l. f. om förhållandet l. tillståndet att vara snuvig. WoJ (1891). IllSvOrdb. (1955).
Spoiler title
Spoiler content