publicerad: 1981
SNÄRJA snær3ja2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. snärja; jfr fd. snæriæ (i bet. 1, d. snerre), nor. snerre, snärjmåra; till SNARA, sbst.1, l. SNÄRJA, v.]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SNÄRJA, v. 1: snara (se SNARA, sbst.1); numera bl. om gäddsnara; äv. bildl. När mången tror sig äga nyckelen til hela Landet, är han i snärjan, och innesluten lika som i en kista. Richardson Krigsv. 1: 104 (1738). Att fånga gäddor med en snärja från enbuskens rötter var det största äventyret under min barndom. Moberg BerLevn. 41 (1968). — jfr GÄDD-, ROT-, RÄNN-SNÄRJA.
2) bot. motsv. SNÄRJA, v. 2, 3, om (växt tillhörande) släktet Cuscuta Lin., vilket kännetecknas av att hithörande växter är parasitväxter som slingrar sig kring sina värdplantor (särsk. i uttr. storfröig snärja, om arterna C. suaveolens Ser. o. C. arvensis Beyr.); äv. om var o. en av de slingrande växterna Convolvulus arvensis Lin., åkervinda, o. Galium spurium var. Vaillantii DC. (jfr SNÄRJ-GRÄS 1); i pl. äv. om släktet Cuscuta; jfr SNÄRJ-GRÄS 2. Ogräs både af Hwitrot .., och Snärjor eller Drabinda .. utränsades i åkren medelst flitig körsel. Linné Sk. 368 (1751; om åkervinda). BotN 1892, s. 263 (om G. spurium var. Vaillantii). NormFört. 15 (1894; om släktet). Vid sin värdväxt är snärjan fäst medels sugvårtor, vilka sammanvuxit med och formligen inträngt i dess stam. Elfving VäxtNär. 63 (1924). SvBotT 1936, s. 662 (: storfröig). BonnierLex. (1966; i pl., om släktet). — jfr HUMLE-, KLÖVER-, LIN-, LJUNG-, LUPIN-, NÄSSEL-SNÄRJA. — särsk. i allmännare anv., om klängväxt l. snärjande växt i allmänhet; i ssgrna BOM-, SMÅ-SNÄRJA.
3) (i vissa trakter) motsv. SNÄRJA, v. 2, 3, om oordnad l. tilltrasslad hög l. mängd av ngt. Ernst .. kastade en hel snärja af tång rätt i famnen på henne. Lundh Ljungh. 54 (1905).
4) (förr) bunt av c. 100 tobaksblad uppträdda på tråd för torkning. GHT 1892, nr 205, s. 1. Lindstedt HandlTobOdl. 19 (1899).
Spoiler title
Spoiler content