publicerad: 1929
GÄDDA jäd3a2, i bet. 1 f. l. r., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er GR 1: 151 (1523), OxBr. 11: 729 (1637)).
Ordformer
(gedd- (giedd-) 1523—1749. gied- 1763 (: giedister). gädd- (giädd-) 1581 (: Giäddeleeken) osv. jädd- (iädd-) 1652—1846 (: jädde drag))
Etymologi
[fsv. gädda; jfr d. gedde, isl. gedda; trol. (jfr det lapska lånordet kaito, gädda) av en germansk stam gaið-, varav äv. feng. gād, spjutspets (jfr det finska lånordet kaita, spets, kil). Grundbet. är: med vassa tänder l. spetsig mun; se ELidén i FinnUgrForsch. 11: 135 ff. (1911) o. Hellquist]
1) fisken Esox lucius Lin.; äv. om maträtt. Ugnstekt, kokt gädda. I (dvs. ett) pundh Saltha gedder. GR 1: 151 (1523). Atth them (dvs. invånarna i Åbo) motthe effterlatijdt bliffve uttföre till Tyslandh någre feethe varer, som är smör och finske gedder. Därs. 22: 179 (1551). At Gäddorna, som i våra insjöar äro den glupskaste Svälg-fisk, böra utödas, får man icke i gemen påstå. VetAH 1772, s. 80. Östersjöfiskarnas konung, den smäckert byggda kuttertacklade gäddan. Strindberg Hafsb. 41 (1890). jfr BEN-, BLOMSTER-, DAGSVÄRKS-, FOGDE-, FRÖ-, HORN-, HUND-, HÖST-, IS-, KLAPP-, KRUM-, LJUSTER-, LÖV-, MAKRILL-, NÄBB-, PUND-, SKÄR-, STEK-, STOR-, TORR-GÄDDA m. fl. — särsk. i vissa ordstäv o. talesätt. Aff små Fiskar blijr Gäddan stoor. Grubb 8 (1665). Hjelmare gädda, Siljans laka, Ulo lax / Ä' bästa fiskar, i sjögar tags. Dybeck Runa 1850, s. 23. Jag undrar, sa flundran, om gäddan är fisk. Landsm. XI. 2: 29 (1896).
2) [trol. en elliptisk bildning till GÄDD-SÅG] (i vissa trakter, vard.) om gäddsåg. En svensk såg, t. ex. en gädda av Sandvikens berömda tillverkning. Böök ResSv. 213 (1924).
Ssgr (till 1): A: GÄDD-BETT. hippol. om sådan ställning av tandraderna hos häst att underkäkens framtänder skjuta framom överkäkens. Wrangel HbHästv. 653 (1885). —
-BLOD. (gädde- c. 1645—1654) Måtte hända någon hade giärna röd frucht, han sticke Ympeqwisten tilförende vthi Gieddeblod, än han i Stubban insatt warder. IErici Colerus 1: 62 (c. 1645). Kockeb. D 1 a (1650). —
-DRAG. (gädd- 1773 osv. gädde- c. 1645—1846) drag (se d. o. I 5 slutet) som användes för att fånga gäddor. Gäddedrag och Krokar skola göras i Ny. IErici Colerus 1: 136 (c. 1645). (Han ämnade) ro gäddrag ett par timmar på morgonkröken. Dahlbäck Åbergson 81 (1914). —
-FISKE. (gädd- 1740 osv. gädde- 1616—1778) SUFinlH 5: 63 (1616). Gäddfisket bedrifves alla tider på året. LAHT 1885, s. 204. —
-FÄNGST. —
-GALLA. (gädd- 1804—1830. gädde- 1654) galla av gädda; förr använd för vissa tekniska o. medicinska ändamål. Göra Ståål Wekt .. Tagh osläkt Kalk, Såpa, Gäddegalla, bereed en Deegh ther aff, och slå honom omkringh Ståålet. Hildebrand MagiaNat. 247 (1654). Med gäddgalla har man borttagit fläckar på ögats hornhinna. Berzelius Kemi 6: 278 (1830). —
-GRÅ. [jfr t. hechtgrau] med samma grå färgnyans som den gäddan har på sidorna. Wikforss 1: 769 (1804). Det inom österrikiska arméen använda gäddgrå klädet. PT 1904, nr 111 A, s. 2. —
-HOPP. gymn. vågrätt ”flyghopp”, vanl. över tvärställd plint l. häst, med hjälp av en mottagare som fattar den hoppande om höfterna, under det att denne lägger händerna på mottagarens axlar. Thulin LbGymn. 1: 271 (1919). —
-HUVUD. (gädd- c. 1755 osv. gädde- 1797)
2) [på grund av likhet med gäddans huvudform] i sht hippol. om sådan profil av huvudet hos hästar (o. nötkreatur) som har en svagt inåtgående böjning. KrigsmSH 1797, s. 168. LB V. 2: 93 (1908). —
-ISTER. (gädd- 1697—1814. gädde- 1698—1739) (†) = -FETT. För swår Hörsel tag Gredde åf Qwinmiölck, Gied-Ister, Hare-Galle hwartdera särskild genom sijlad. Roberg Beynon 249 (1697). ApotT 1698, s. 9. Heinrich (1814). —
-KORV. (gädd- 1832 osv. gädde- 1650) (förr använd) korv av gäddkött. Kockeb. D 1 a (1650). Sjöberg Singstock 159 (1832). —
-KROK. (gädd- 1762 osv. gädde- 1654—1745) krok för fångande av gäddor. Hildebrand MagiaNat. 196 (1654). De vanliga flata gäddkrokarna med tvinnad mässingstafs. SvD(B) 31/7 1927, HusHem s. 2. —
-KÄFT. (gädd- c. 1755—1919. gädde- c. 1645—1739)
1) (†) gäddkäke. Gäddekäfftar sönderstötte vthi en Mortare, och thet Pulver en Gylln Wicht intagit fördrifwer Blåsestenen. IErici Colerus 1: 67 (c. 1645). Schultze Ordb. 2117 (c. 1755).
2) (vard., tillf.) om gäddas mun. Under det att lagmannens mun var bred och tunn som en gäddkäft, hade tante Rüttenschöld fått ett slags tryne. Bergman Mark. 106 (1919). —
-KÄKE. Pulver af gäddkäkar. KFÅb. 1912, s. 139 (1700; ingående i medikamentsförrådet i K. XII:s fältkistor). —
-LEK. (gädd- 1753 osv. gädde- 1581—1778)
1) gäddornas lek l. lektid. Effter som Giädde-leeken är, så ställer sigh all annan Fiskieleek. Brahe Oec. 101 (1581).
-LEVER. (gädd- 1690 osv. gäddo- c. 1645) IErici Colerus 1: 354 (c. 1645). Tårtta af Giädd-Lefwer. Rålamb 14: 120 (1690). —
-MAGE. (gädde- 1537—1732)
1) mage av gädda. Sin ost löpna de (dvs. lapparna) eij med löpe, utan med gäddemage, röding äl(le)r harrmage, h(vil)k(e)n först torkas. Linné Skr. 5: 104 (1732).
2) simblåsa av gädda; förr ansedd ss. läckerhet. Giedde magar vpburit iɉ (dvs. ett o. ett halvt) skeppundh iiij (dvs. fyra) lispundh. GR 11: 335 (1537). Därs. 12: 89 (1538). —
-NATE. vattenväxt av släktet Potamogeton Lin., i sht arten Potamogeton natans Lin., abborrnate, abborrgräs. Samzelius Blomst. 24 (1760). —
-REV, r. l. f. (gädd- 1837 osv. gädde- 1723—1807) rev för gäddfångst. Tiselius Vätter 1: 121 (1723). —
-STÖRJA. [jfr MAKRILLSTÖRJA] (†) mycket stor gädda; jfr GÄDDE-STÖR. Möller (1790, 1807; angivet ss. brukligt på några ställen). —
(jfr 2) -SÅG. (jädd- 1804. jädde- 1804) [med syftning på gäddkäkens form] (i vissa trakter) handtv. fogsvans. NissaforsArk. Bouppt. 1804. —
-TAND. (gädd- 1751 osv. gädde- c. 1600—1752) tand av gädda; förr med medicinsk användning. Tagh geddetänder och stööt them wäl små till Pulver, intagh them medh wijn .., thett sönderbryter stenen uthi länderna och blåsan. OMartini Läk. 55 (c. 1600). Sedan Sullnaden (under halsen på får) wardt med en Giäddetand öpnat. IErici Colerus 2: 145 (c. 1645). i oeg. anv. Man kallar (i fråga om hästar) för långa tänder, som tillika hafva smala läppytor, gäddtänder. Billing Hipp. 148 (1836). —
-TRAST. (gädd- 1809 osv. gädde- 1623) [namnet möjl. givet med syftning på att fågelns färg liknar gäddans] tättingen Turdus musicus Lin., taltrast; förr äv. om andra turdusarter. WijsaFoglArt. 7 (1623). VetAH 1809, s. 195 (om Turdus pilaris Lin.). Dalman ÅrsbVetA 1827, s. 103 (om Turdus viscivorus Lin.). 1Brehm 2: 78 (1875). —
-VÄLLING. (i folkligt spr. i vissa trakter) ett slags välling kokad på gädda. Keyland Allmogekost 1: 44 (1919).
B († utom i -STÖR): GÄDDE-BLOD, -DAMM, -DRAG, -FISKE, -GALLA, -HUVUD, -ISTER, -KORV, -KROK, -KÄFT, -KÖTT, -LEK, -LJUSTER, -MAGE, -NÄT, -REV, -ROM, -SKATT, se A. —
-STÖR, m. l. r. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mycket stor gädda; jfr GÄDD-STÖRJA. Gamla gäddestörar. Eklundh Folk 82 (1918). —
-SÅG, -TAND, -TRAST, se A. —
-TÖRNE. [namnet trol. givet på grund av de vassa taggarna hos örten] örten Ononis spinosa Lin., puktörne. Franckenius Spec. A 3 b (1659). Serenius Kkkk 2 b (1757).
C (†): GÄDDO-LEVER, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content