publicerad: 1981
SNÄRT snær4t, om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740) osv.) ((†) -er BoupptVäxjö 1838).
Ordformer
(förr äv. snert)
Etymologi
[jfr fd. snærth (d. snert), nor. snert, nor. dial. snert, spets, tipp, snärt, nyisl. snertur, svag förnimmelse; till SNÄRTA, v. — Jfr SNÄRTIG]
1) om den rem l. snodd som är fäst vid en piskas övre ända o. varmed slag utdelas vid pådrivning o. d., pisksnärt (se d. o. 1); äv. dels om piska, dels inskränktare, om yttersta änden av sådan rem osv. Hiärne 1Anl. D 2 b (1694). Jacobsson StudL 6 (1833; om piska). Skall nu som en häst jag (dvs. soldaten) smaka / Er snärt, då jag gjort som bäst, / Så sparkar jag upp tillbaka, / Och sparkar ock som en häst. Runeberg 5: 77 (1860). För göingen och hans grannar var piskan ett vapen ... Man virade snärten om handen och fattade piskskaftet i lilländan. Kulturen 1947, s. 48. Vid körning av oxar användes piskor med slängar och snärtar av tagel eller hårdsnodd och linoljad mattvarp o. d. Thorsén UpplTorp. 56 (1949). — jfr HÅR-, PISK-, TAGEL-, ÅLSKINNS-SNÄRT. — särsk.
a) om pisksnärt l. piska använd för drivande av snurra; jfr PISKA, sbst.1 1 b. Af (ål-)skinnet gör han en snärt, som han fäster i ändan af sin eleganta promenadkäpp. Härmed är han beredd att hängifva sig åt toppspelet. LD 1919, nr 77, s. 4. Wigforss Minn. 1: 30 (1950).
b) närmande sig 2, i sådana uttr. som ge (häst o. d.) snärten l. ge snärt, betecknande att man utdelar slag med en snärt. Hellberg Samtida 1: 57 (1870: gaf .. hästarne snärten). Kistena måste ge snärt för att få fram (hästen). Nilsson HistFärs. 74 (1940).
c) i utvidgad anv., om ngt som påminner om en pisksnärt; särsk. om änden av ngt. Klara Gulla reste sig upp i bänken med högt blossande kinder och den lilla snärten till fläta bak i nacken stående rätt ut. Lagerlöf Kejs. 52 (1914). Modin GTåsjö 322 (1916; om ödlestjärt). 2NF 32: 348 (1921).
2) slag l. släng l. rapp tilldelat med snärt (i bet. 1); äv. allmännare, om snabbt (o. lätt), klatschande (o. svidande) slag. Lindfors (1824). Kusken .. ger hästarne en snärt och af bär det .. på den präktiga hårda vägen. Beckman Påfv. 83 (1880). På harens snabba vändningar svarar örnen (under sin jakt på haren) med snärtar af vingarne. Rosenius Naturst. 28 (1897). ST 7/7 1929, Söndagsbil. s. 10 (om slag av båtpropeller mot vatten). Mellan snyftningarna kommer hennes ord som snärtar. Moberg Rosell 128 (1932). Lo-Johansson AstrHus 7 (1966). — jfr PISK-, SMÅ-SNÄRT.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av (1 o.) 2; utom i a i sht: (sarkastisk l. svidande) pik (se PIK, sbst.1 VII) l. gliring, stickord, (spefull) släng o. d. Gustaf III (1780) i 3SAH LII. 2: 106. Giftas har blifvit fint berömd i Mémorial Diplomatique och fått en snärt i Voltaire. Strindberg Brev 5: 116 (1885). Man skrattade åt hennes speglosor, men den, som snärten träffade, var lagom glad. Rönnberg ÅlSkär 113 (1899). En lätt frukost med en liten gök som snärt. Sparre Spinnspö 171 (1930). I slutet av .. (en viss) artikel ger Lidforss Hallström en snärt för en hånfull anmärkning som han i en essä fällt om (V. Ekelunds) Antikt Ideal. SvLittTidskr. 1961, s. 50. — jfr PISK-SNÄRT. — särsk.
a) (ngt vard.) om kläm (se KLÄM, sbst.1 4) varmed ngt göres l. sker l. varav ngt kännetecknas l. om kläm (se KLÄM, sbst.1 5) varmed ngt avslutas; särsk. dels om poäng l. effektfull avslutning av skriftlig l. muntlig framställning, dels (i sht sport.) om den kraft l. schvung varmed ett kast l. slag l. en ansats o. d. avslutas (o. varigm största möjliga effekt åstadkommes), dels om eftertryck varmed ett (avslutande) ord uttalas; äv. = SCHVUNG 2 b. En fransmans yttrande, om än aldrig så kort, har alltid en snärt med knut på och som smäller. Blanche Bild. 4: 245 (1865). Carlsson Stockh. 119 (1915; i tidningsartikel). En anekdot utan början eller slut, utan snärt eller salt. Lindqvist Herr. 183 (1917). (Spjutkastaren) Ekqvist briljerade med en oerhörd snärt i tillslaget. IdrBl. 1924, nr 124, s. 1. Aktuella limerickar med på en gång snärt och gott humör. SvD(A) 1931, nr 44, s. 10. Pingvinkläderna förena korrekt, elegant londonstil med käck, ungdomlig snärt i linierna. GHT 1935, nr 230. s. 1. Men min stil, så trevande den än var, måtte ha haft någon särskild snärt, ty man letade snart ut att signaturen Moa var Helga. Martinson MötDikt. 311 (1950); jfr KLÄM, sbst.1 4 b. Oskar Kron talar fort, med salivstänk och smidig tunga, med snärt på orden som om han ledsagade dem med piskknallar, vilket han ju ibland också gör. Lundkvist Vindingev. 17 (1956).
b) (numera föga br.) om mycket liten grad av ngt som kan spåras hos ngn, spår l. antydan (se d. o. 4) l. skymt o. d. Topelius FästmBr. 95 (1843).
c) (†) ss. nedsättande benämning på smalt o. obetydligt djur l. på smal (stackare till) person (i ssgn BECK-SNÄRT). Just som en Siska af mitt värde / Ej nånsin sett en sådan snärt (som bofinken). Creutz Vitt. 81 (1755).
(1, 3) -LÖS. som saknar snärt; särsk. bildl., till 3. Det var en tråkig historia, snärtlös i dialogen och långsam i framställningen. GbgP 1954, nr 146, s. 9. —
(1) -SKAFT. (snärt- 1914. snärta- 1967) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) piskskaft. Hörlén GSed. 158 (1914). —
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SNÄRTA-SKAFT, se A.
Spoiler title
Spoiler content