publicerad: 1981
SNÖA snø3a2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SNÖGA snø3ga2, förr äv. SNJÖA l. SNJÖGA l. SNEGA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (numera föga br., Schultze Ordb. 4653 (c. 1755), Heinrich (1828)).
Ordformer
(sneg- 1581. sniö- 1715. sniög- (-njö-, -nyö-) 1538—c. 1755. snö- 1741 osv. snög- c. 1540 osv. snöj- 1712)
Etymologi
[fsv. snioa, snö(g)a, sv. dial. snjoga, snjö(g)a, snö(g)a, snåia m. m.; jfr fvn. snjófa (nor. dial. snjo(v)a, snjoga, snjö(v)a m. fl.), fd. sniø (d. sne), nl. sneeuwen (jfr äv. litt. snaĩgo, småsnöa); avledn. av SNÖ, sbst.; med avs. på formerna med -g- jfr ROA, v., o. BOGEN, p. adj.1]
1) motsv. SNÖ, sbst. 1, opers.: falla snö; äv. (numera bl. i vitter stil) i personligt konstruerade satser (jfr 2, 3), i sht dels om snö(flingor o. d.): falla l. singla ned, dels om vinter(natt) o. d.: bringa snö att falla l. låta snö falla l. bringa l. ge snö; stundom äv. i subjektslös sats (se a); äv. i förb. med ss. egentligt subj. l. innehållsobj. fungerande substantivisk bestämning; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Det snöar tätt l. ymnigt l. kraftigt l. fint l. lätt. Hur länge skall det här snöandet hålla på? VarRerV 5 (1538; opers.). När vinternatten tyst och ödslig snögar / Sin hvita svepning på de gamla högar. BEMalmström 6: 146 (1848). Din (dvs. målarinnans) poesi skall ingen prosa qväfva, / På dina rosor ingen vinter snöga. Böttiger 1: 16 (1856). Det snöade vått denna trista kväll i december. Söderberg AllvLek. 204 (1912). Det snöade stora, väldiga flingor. Didring Malm 1: 49 (1914). ”Det snöar på kontoret”, brukade kamrer Brodd säga, då papperstrafiken (med brev o. försändelser) var som livligast. Blomberg Uvd. 4 (1917); jfr e. Jag sitter vid fönstret, när stormen slår / och virvlande flingorna snöga. Stjerne Lovsång. 80 (1917). Nu, 1919, ha mer än ett och ett halvt årtiondes vintrar snögat på hans (dvs. Martin Weibulls) grav ute å Lunds kyrkogård. LundagKron. 2: 120 (1921). Nu snöade vintern utom knutarna, och julsysslorna började på allvar. MinnGPrästh. 2: 40 (1925). — jfr NY-, SMÅ-SNÖA. — särsk.
a) utan subj.; numera bl. i notisartad framställning, särsk. dagboksanteckningar o. d. 5 (februari) war olystight weder och snegede. Carl IX Cal. 2 (1581). War då winter, och hade nysz snögat. Peringskiöld Wilk. 322 (1715). På finmarker och i Jemteland snögade i säden. NorrlS 1—6: 47 (c. 1770). Förleden Måndag började här (dvs. i Borås) snöa. GT 1787, nr 48, s. 2. Snögade i dag rätt lustigt men töade genast. Wallin Bref 307 (1849). Hwar och en förstår lätt, att .. der (dvs. på fjällen) måste snöga mycket starkare om wintern, än på andra ställen. Berlin Lsb. 273 (1852).
b) (i vitter stil) oeg., om träd o. d. (jfr e slutet), i fråga om att (delar av) på trädets osv. grenar befintlig snö l. rimfrost faller till marken. Fälten glittra, träden snöga. Bellman (BellmS) 10: 38 (1787).
c) (mera tillf.) oeg., om apparat som producerar artificiell snö: producera l. frambringa snö. En maskin, som regnar, åskar, snöar och blixtrar, såsom komme det från himmelen. MeddSlöjdF 1893, s. 57.
d) oeg. l. bildl., i uttr. betecknande att bild i teveruta (till följd av störande brus i apparaten) föreligger översållad med vita flimrande punkter som ger intryck av snöande (i sht i sådana uttr. som det snöar i (teve)rutan l. på teven). Snöandet fortsatte, trots att teven varit på reparation. Liksom det i radioapparater finns ett ljudbrus finns det ett bildbrus i TV-apparaten. Detta brus kan kväva de elektroniska signaler som bär fram bilden till skärmen. Resultatet blir i sådant fall att det ”snöar” i TV-rutan. SvD(A) 1967, nr 184, s. 5.
e) oeg. l. bildl., i uttr. betecknande fasta partiklars l. föremåls fallande l. singlande l. flygande l. farande o. d. genom luften; äv. i uttr. betecknande att mängden av (genom luften fallande osv.) fasta partiklar osv. är mycket stor l. att ständigt nya partiklar osv. tillkommer o. d. (äv. i utvidgad anv., med egentligt subj. betecknande personer l. abstrakta ting, i uttr. angivande dessa ss. (ytterst) talrika); särsk. liktydigt med dels: hagla (se HAGLA, v. 2 a), dels: regna (se d. o., särsk. II 1 b α δ', γ, δ, 2 a β β', 3 b α, c); utom i vitter stil numera bl. opers. Folket, som .. ifrå alla sidhor medh storom hopom lupo till honom (dvs. Jesus), som thet hade sniögat och regnat folk. PErici Musæus 1: 172 b (1582); jfr REGNA II 1 b α δ'. Man ryckte an til storms, at rifwa muren nid: / .. Jag klef på muren vp; ther pilar snöga månde. Kolmodin QvSp. 1: 463 (1732). Jag fruktar intet, om det än snögade förevitelser. 2RARP 21: 29 (1761). Om än det så snöar granater, / .. framåt öfver träsk och backar och berg! Sturzen-Becker 6: 180 (1868). Här ligga mina böcker så tysta och glömda / Och dammet snöar på deras blad. Strindberg MOlof 49 (1878). Matsalslampan rykte, så det snöade sot i rummet. Strix 1905, nr 8, s. 4. Sågspånet snöar kring dem. Johnson Här 67 (1935). Axel Weber skalv av rampfeber, manuskriptblad snöade ur hans fubbliga händer. Delblanc Nattresa 32 (1967). — särsk. (i sht i vitter stil) motsv. SNÖ, sbst. 3 c, i fråga om att växtdelar (i sht (vita) blommor l. blomblad) faller från växt (i sht träd) o. lägger sig på marken; dels opers., dels pers., med subj. betecknande växt (jfr b) l. växtdelar; i vitter stil äv. dels om växt, med innehållsobj. betecknande växtdelar, dels i p. pf., om växtdelar: nedfallna o. utströdda (på marken o. d.). Hans bädd (dvs. grav) ser ut att vara så ljuf; hvita liljor ligga snögade rundt omkring. Böttiger 6: 297 (1836). Om det icke snögade äppelblom. Gellerstedt Glänt. 61 (1909). På marken ha jasminerna snöat sina hvita blomblad. SDS 1916, nr 211, s. 4. De vita körsbärsblomstren sakta snöga. Malm BlodOro 10 (1920).
f) (i vitter stil) bildl. (motsv. SNÖ, sbst. 3 a), i uttr. betecknande att ngns hår vitnar (vitnat) av ålder l. att ngn åldra(t)s; särsk. med subj. betecknande ödet l. tiden l. vintern i ngns liv l. åren o. d. Ödet grymt på henne (dvs. den unga kvinnan) slår / Med tidens hugg-järn i des panna, / Och snöar på des blonda hår. Lidner (SVS) 3: 315 (c. 1785). Tiden på hans hjessa snögat. Runeberg 5: 38 (1860). Så må då höstvind härja / och vintern snöga i mitt hår / om (osv.). Knape Skymn. 66 (1926).
g) (i vitter stil) bildl. (motsv. SNÖ, sbst. 3 e), i uttr. betecknande att en (frostig l. kall l. melankolisk o. d.) känsla l. (frostiga osv.) känslor kommer över ngn o. lägger sig på hjärtat l. sinnet o. d. Du, gamla hjerta! / .. De sexti långa vintrar fåfängt / Sin drifva snögat på din heta brand. Atterbom LÖ 2: 201 (1827). Nu börjar det att snöga / I hjertan, som knoppats nyss. Björck Dikt. 151 (1867). Då snögade vemod på deras hjärtan. Heidenstam Dikt. 35 (1895).
2) [(av analogiska utvecklingar föranledd) utvidgad anv. av 1; jfr likartade anv. av BLÅSA, v.2, REGNA, YRA, v., m. fl.] i personligt konstruerade satser (jfr 1, 3), i uttr. betecknande att person l. djur l. sak (utsätts för snöande (i bet. 1) o. därvid) höljs l. begravs l. innesluts l. (in)spärras l. hindras (från att göra ngt) l. isoleras (från omvärlden o. d.) av snö; äv. (i sht i fråga om person l. djur) med tanke på inneslutning l. isolering i ngt (i sht hus l. ort o. d. resp. bo o. d.) där vederbörande finns l. uppehåller sig o. d. — jfr BE-, IN-, NED-, PÅ-, ÖVER-SNÖA o. FULL-, IGEN-SNÖAD.
a) om snö(flingor) l. vinter o. d., med direkt obj. betecknande person osv. som utsätts för verbhandlingen; utom i vitter stil numera bl. dels (i sht i vitter stil) i förb. med predikativt attribut (angivande resultat av verbhandlingen), dels i särsk. förb. o. ss. förled i ssgr (förr äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., liktydigt med: täckt l. höljd av snö, snöbetäckt, snöhöljd); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. (jfr 1 e slutet) i uttr. betecknande att (vita) blomdelar faller ner från träd o. betäcker den underliggande marken o. d. (Sv.) Snögad, (t.) beschneyet. Lind (1749). (Sv.) Sniögad .. (lat.) Nive tectus. Schultze Ordb. 4653 (c. 1755). I Guds Eden / Fanns ej sorgen, synden, vreden, / Intet ondt fick oss bedröfva, / Ingen höst vår glädje röfva, / Ingen vinter snöa sängen, / Ingen lie meja ängen. Topelius Läsn. 5: 239 (1880). Hela gårdsplanen snöades vit av de fallande blombladen. RisebergaB 93 (1931). — särsk. (i vitter stil) i vissa bildl. anv.
α) i uttr. betecknande att ngns hår vitnar (vitnat) av ålder l. att ngn åldra(t)s (jfr 1 f); med subj. betecknande tiden o. d. Må tiden fritt snöga min hjessa, / Blott hjertat har blommande vår. Sehlstedt 1: 2 (1861).
β) refl., i uttr. snöa sig full med skum, om bränning, i fråga om att vitna i skum. Se på bränningen där som just snöar sig full med skum över klippan! GbgP 1947, nr 260, s. 2.
b) med subj. betecknande person osv. som utsätts för verbhandlingen; dels (mera tillf.) i förb. med predikativt attribut (angivande resultat av verbhandlingen), dels i särsk. förb. o. ss. förled i ssgr. Takrännan snöade full på en halvtimme.
3) motsv. SNÖ, sbst. 2, i personligt konstruerade satser (jfr 1, 2), i sht om person: komma l. bringa snö att avsätta sig på (o. nedsöla l. osnygga) (ngn l. ngt) l. nedsöla l. osnygga (ngn l. ngt l. ngnstädes) med snö; i särsk. förb.
Särsk. förb.: SNÖA IGEN10 04. till 2 (jfr igen II 1, o. snöa till); särsk. till 2 b. Lind (1738). Alla vägar .. hade snöat igen. Wassing Dödgr. 189 (1958). Dörren har snöat igen och går inte att öppna. SvHandordb. (1966). jfr igensnöad. —
SNÖA IN10 4.
a) till 2 a, särsk. (i vitter stil) i p. pf.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. dels i uttr. betecknande att ngt begravs av kringflygande sand, dels (särsk. i jämförelse) i uttr. betecknande att ngt överhopas med (o. begravs i) papper (utgörande post l. dokument l. arbetsmaterial o. d.), dels refl., i uttr. låta snöa in sig, låta sig bli ”fast” (o. känna sig avskuren från omvärlden o. d.) (ngnstädes), låta ”gräva ned sig” (se gräva ned 2 c). Lik en Orre snögad in bland fjellen / enslig, högt i Norden sitter Du. ETegnér (1818) hos Wrangel Räm. 197. Rysande för tanken att låta snöga in sig i Stockholm .. fann hr de Bonac för godt att draga sig .. tillbaka till Riga. Cygnæus 1: 109 (1848). När .. (Åhus slott) grävdes fram ur sin backe, där det snöats in i flygsand så att inte en sten syntes, var (osv.). Böök ResSv. 45 (1924). Det (kan) nog inträffa, att .. (den flitige skriftställarens) arbetsrum ”snöas in” på samma sätt som en riksgränsstation vintertid. SvD(B) 1927, nr 177, s. 7.
b) till 2 b; äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Möller (1790). De kunna långa tiderna gå korrs om hvarann på gålfvet, tuggande stumma på sina pipmunstycken, liksom alla tankar och ord snögat in af en stark vinter. Törneros (SVS) 3: 105 (1833). Hvarje qvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle snöa in. Strindberg Hemsöb. 172 (1887). Ett 30-tal byar i Tärnafjällen, som snöat in, ha legat isolerade nu i nio dygn. SvD(B) 1943, nr 57, s. 3. särsk. (i vitter stil) i uttr. betecknande att ngn l. ngt går glömska l. övergivenhet l. förgängelse till mötes. (Efter godsägarens insjuknande) var det sällan någon gäst lät höra av sig (på godset Vallö) ... ”De gyllne dagarna äro förbi”, konstaterade Spangen (som bott på godset i många år). ”Både jag och Vallö snöa in i den eviga vintern.” Lindqvist Herr. 261 (1917). —
SNÖA INNE10 32. till 2 (jfr inne 1 c); särsk. (i sht i vitter stil) till 2 b; jfr snöa in 2 b. Skildtwakterna snöade inne. VexiöBl. 1823, nr 6, s. 2. Harlock (1944). —
SNÖA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER.
1) (numera i sht i vitter stil) till 1 (jfr ned 1); äv. oeg. l. bildl., särsk. om person: (liksom nedfallen med snön) anlända (till en plats) när det snöar. Tå thet sniöghar nedh aff Libanon. Jer. 18: 14 (Bib. 1541). En vinterafton snöade en ny prest ned i Aulango. Topelius Vint. I. 2: 72 (1867, 1880). särsk. oeg. l. bildl. (jfr snöa 1 e), i uttr. betecknande fasta partiklars l. föremåls (snölika) nedfallande; äv. i uttr. betecknande nedfallande fasta partiklars osv. l. (i utvidgad anv.) personers l. abstrakta tings antal ss. (mycket) stort. Poëter snöga ne'r, de wäxa nu som swampar. Frese VerldslD 47 (1716, 1726). Strindberg RödaR 106 (1879; om spån uppkomna vid pennformering). särsk. (jfr snöa 1 e slutet) i fråga om nedfallande växtdelar; med subj. betecknande dels växtdelar (i sht (vita) blommor l. blomblad), dels växt (i sht träd). Hallström Brilj. 94 (1896). Almarna snöa ner sitt bruna blomstoft. Ekelund Syn. 56 (1901). Vita flingor ifrån (fruktträden) .. snöade .. ned mellan vajande pingstliljor och stilla tusenskönor vid ränderna av nakna men jämnade och vackra trädgårdsland. Hallström Händ. 159 (1927).
a) till 2 a; särsk. (i vitter stil) i p. pf.; äv. refl., i uttr. låta snöa ned sig, låta det snöa på sig så att övertäckning med snö blir följden, låta sig bli översnöad (företrädesvis om djur); stundom äv. oeg. l. bildl., särsk. i uttr. betecknande ngns l. ngts överhöljande o. betäckande med snöliknande partiklar o. d. Brummer 107 (1789; om rapphönsflock). Hejd, med pelsen snögad neder, / skepnan lik den hvita björn. Tegnér (WB) 5: 74 (1825). Hallström Skogsl. 125 (1904; oeg., i fråga om ngns betäckande med mjöl). Ibland lägger .. (björnen) sig (i ide) endast under ett större träd i ett sådant valv, som ofta bildas av rötterna, och låter snöa ner sig. Sandström NatArb. 2: 248 (1910). Vid ymnigt snöfall låta de (dvs. rapphönsen) snöa ned sig liksom riporna och orrarna. Högdahl Jaktb. 236 (1913).
b) till 2 b; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. betecknande att ngn överhopas med en mängd brev o. d. Snöskottning är en viktig ting (på Vardöhus): fästningen må äntligen icke snöa ned. Molin SSkr. 359 (c. 1895). Under förjulsvintern har jag hållit på att snöa ned av brev från min syster och bror. Hedenvind-Eriksson Hjul. 231 (1928).
3) till 3 (jfr ned 13): (avsiktligt (gm kastande o. d.) l. gm oförsiktighet o. d.) bringa snö (på ngn (äv. sig själv) l. ngt l. ngnstädes), nedsöla l. osnygga med snö. Snöa inte ner dig, när du går ut. Som barn blev man tillsagd att inte snöa ned i farstu och kök, när man gick in. Sundén (1891). —
SNÖA TILL10 4.
1) (†) till 1, bildl. (jfr snöa 1 e), i uttr. lyckan snöar ngn till, i fråga om att lyckan slösar sin huldhet på ngn. Schultze Ordb. 4653 (c. 1755).
SNÖA UT10 4. (numera bl. tillf.) till 1: snöa färdigt, upphöra att snöa. Weste FörslSAOB (c. 1817). —
SNÖA ÖVER10 40. till 2, i fråga om (snöande o.) överhöljande l. övertäckande med l. begravande i snö. jfr översnöa.
a) till 2 a; särsk. (i vitter stil) i p. pf.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. dels i uttr. betecknande att ngt icke kommer till stånd på grund av (mycket) snöande, dels i uttr. betecknande att ngn låter ngt (oförrätt o. d.) vara glömt (o. förlåtet o. d.). Vintern detta år var tidig och skarp; ett yrväder hade uppstått på qvällen, föga mindre häftigt, än det, som ej länge sedan snöade öfver Linnais isar och Ringas skridskofärd. Topelius Vint. I. 1: 263 (1859, 1880). Snöad över av snö / och slagen av regn, / dränkt var jag i dagg, / död var jag länge. Brate Edda 87 (1913). Låt snöa över gamla oförrätter! Östergren (1943).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content