[jfr t. solanin, eng. solanine; av fr. solanine, bildat (av fransmannen Desfosses som år 1821 upptäckte ämnet i bär av Solanum nigrum) till lat. solanum (se SOLAN) med den i namn på kemiska ämnen vanliga ändelsen -in. — Jfr SOLANIDIN]
(i fackspr., särsk. kem.) koll. l. ss. ämnesnamn: kristallinisk glykosidisk alkaloid (numera bestämd ss. C45H73NO15) med bitter smak o. giftiga egenskaper, som finns i åtskilliga växter tillhörande släktet Solanum Lin. (t. ex. i potatisgroddar o. -knoppar samt bär av besksöta) o. som vid hydrolys ger alkaloiden solanidin. Berzelius ÅrsbVetA 1822, s. 136. Solanin .. (förekommer) i bären af Solanum nigrum ... Ett hvitt pulver med perlemoartadt utseende och bitter, vämjelig smak. Berlin Vextchem. 26(1855). Solanin C43H71O16N .. (finns) I Solanum-arter, i synnerhet i de späda groddarne på gammal potatis. Blomstrand OrgKemi 267(1877). Solanin .. framkallar .. inflammation i tarmslemhinnan och i njurarna samt förlamning av centrala nervsystemet och till sist av hjärtat. 3NF 18: 78(1932). Ett framträdande drag i solanins giftverkan är hemoglobinets utträde ur blodkropparna (hemolys), varvid detta färgämne övergår i urinen, som färgas rödbrun. 2SvUppslB 26: 954(1953).
Ssgr (i fackspr., särsk. kem.): SOLANIN-FÖRGIFTNING. förgiftning (drabbande person l. djur) till följd av förtäring av solanin. Wirgin Häls. 2: 112(1931). —
