SPETS spet4s, sbst.5, förr äv. SPITS, sbst.4, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(spets 1810 osv. spits 1807—1847)
Etymologi
[jfr d. spids; av t. spitz, eg. kortform för spitzhund (jfr SPETS-HUND), av spitz, spetsig (se SPETS, adj.), o. hund (se HUND, sbst.1); formen spets sannol. utlöst ur SPETS-HUND]
hund tillhörande en (sannol. från en variant av torvhunden härstammande) rasgrupp som har de gemensamma kännetecknen kilformat huvud, spetsig nos o. upprättstående, spetsiga öron (o. till vilken bl. a. gråhund, jämthund, lapphund, grönlandshund o. isländsk hund hör), spetshund. Nordiska spetsar är främst älghundar eller skällande fågelhundar. Polara spetsar. Finsk spets, om (gul)-röd, jämförelsevis liten trädskällande spets. Kinesisk spets, kraftig (björn- l. lejonlik) spetshund med brett huvud, chow-chow. De allmännaste (hund)-racer hos osz äro: Engelska Doggen, Blodhunden, Slagtarhunden .., Bologneserhunden, Spitsen, och Pommerska Hunden. Wahrman Manski o. Wolstein 239(1807). (Han) hutade åt en spets, som, liggande på en skinnkudde vid kakelugnen, begynte morra. Crusenstolpe Mor. 2: 166(1840). Det var en gråhund med halvslät päls, inte en spets. Aronson FjärdeVäg. 16(1950). Till den av Linné (i Dalaresan) skildrade jakten med tyst hund eller ledhund användes gråhunden eller den norrländska spetsen. AEskeröd hos Linné Dal. 215(1953). BraBöckLex. 21: 250(1979). — jfr DOGG-,ISLANDS-,NORRLANDS-,SAMOJED-,SILKES-,TORV-, VARG-, VÄSTGÖTA-SPETSsamt NORRBOTTENS-SPETS (Swedrup AlltHund. 24(1968)).
