publicerad: 1947
NORRLAND nor4land, förr äv. NORRELAND, n.; best. (†) -et (Svart G1 120 (1561), RP 8: 89 (1640)); pl. (†) = (anträffat bl. i best. -en, G1R 3: 230 (1526), Wallin Vitt. 2: 241 (1806)) l. -länder (IErici Colerus 1: 269 (c. 1645), PH 3: 1804 (1741)).
Ordformer
(noor- 1640—1676. nor- 1526—1757. norr- 1544 osv. norre- 1578. nör- 1530—1541)
Etymologi
[fsv. nor(r)land, norreland; av NORR resp. NORRA o. LAND. Formen noor- kan ha uppkommit ur NORD-LAND; detsamma gäller äv. om formen nor-]
1) (†) land (långt) i norr; land i norden (Skandinavien); anträffat bl. i pl. best. Konungen j Nörlanden. Dan. 11: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: Nordlandet). Sådana läkedomar som mäst thenne Norrelandz inbyggere kunne tienlighe wara. BOlavi A 2 b (1578). Humla är en icke mindre nödig och omistelig växt uti Norländerna än Vin-rankor och deras Drufvor i de Södra. Serenius EngÅkerm. 227 (1727). Wallin Vitt. 2: 241 (1806).
2) (†) om var särskild av de nordligt belägna landsdelarna i Skandinavien o. Finl.; anträffat bl. i pl.; särsk. i pl. best., vanl. ss. sammanfattande benämning på de sv. landsdelarna norr om Uppland l. Gästrikland; stundom med inbegrepp av Dalarna. I Norlandhen. G1R 3: 230 (1526). Hellssingelandh, derundher alle Norlanden äre begrepne. AOxenstierna 2: 673 (1624). Then förmodelige rikedom, som uti ödemarkerne af Stor-Förstendömet Finland, samt the öfrige Wåre Norländer än förborgat är. Bergv. 1: 283 (1673). HC11H 13: 52 (1697). PH 6: 4736 (1757).
3) i sg. obest., förr äv. i sg. best., ss. namn på den nordligaste av Sveriges huvuddelar, numera bestående av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands o. Gävleborgs län (med undantag av Orsa finnmark). Svart G1 120 (1561). Norrland, den tredje Rikets Hufvud-del, gränsar mot Norrige, Ryssland och Finland. Zettersten Handelsh. 3: 134 (1779). Vad vore Sverige utan Norrland? TurÅ 1929, s. 19.
-FRISINNE~020. (förr) viss, särsk. i Norrland förekommande radikal riktning inom Frisinnade landsföreningen. 2NF 38: 40 (1925). —
-FRÅGA(N). sammanfattningen av vissa för Norrland betydelsefulla ekonomiska, sociala o. politiska spörsmål, som aktualiserats främst gm trävaruindustrins genombrott. I Norrlandsfrågan. Engeström (1903; boktitel). —
-FÅGEL. särsk. om (frusen) skogsfågel från Norrland; jfr dalkarls-fågel. Man .. åt, med strykande matlust, sin brunstekta gris och den späckade norrlandsfågeln. Crusenstolpe Mor. 3: 223 (1841). Östergren (1933). —
-KOMMITTÉ. särsk. (förr) i sg. best. om en 1901 tillsatt kungl. kommitté som hade till uppgift att utreda, hur den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland o. Dalarna gm lagstiftning l. andra åtgärder skulle kunna vidmakthållas o. stärkas. BetNorrlKom. 1904, 1: 47. —
-LAG, r. l. m. var särskild av vissa lagar som grundats på förslag av norrlandskommittén; särsk. i sg. best. om lag 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag o. förening att förvärva fast egendom i Norrland o. Dalarna. NorrlFörbudslagstiftn. 120 (1913). NF 37: 833 (1925). —
-RISSLA. i Norrland bruklig lång, låg åksläde; jfr finn-, norrbottens-rissla. 2NF 25: 1488 (1917). —
-STARR. bot. starrarten Carex aquatilis Wahlbg. Krok o. Almquist Fl. 1: 199 (1888). Hellström NorrlJordbr. 511 (1917). —
-TOBAK. (†) växten Menyanthes trifoliata Lin., vattenklöver. Franckenius Spec. D 4 a (1659). Serenius Kkkk 1 b (1757). —
Avledn.: NORRLÄNDARE, m.||ig. (nor- 1612. norr- 1739—1813. -ländare 1739—1813. -länder, pl. 1612) (†)
1) person som bor i norden; nordbo. Thet tridie Rijket hoos the Norländer .. är Swerige. Tempeus Messenius 3 (1612).
2) norrlänning; stundom om inbyggare i nordligaste Norrland (l. nordligaste Skandinavien?). 2RARP 10: 468 (1739). Norrländaren som under en nära 70 graders polhögd innehafver en fjälljord af svag vegetations-kraft, .. kan icke med hvad jordbrukssätt som helst. Adlermarck AfhVexelbr. 1 (1813). —
NORRLÄNDSK, adj.; adv. -T. (nor- 1617—c. 1770. norr- 1663 osv. -landsk 1635. -lendisch 1629. -ländisk (-e-) 1622—c. 1770. -ländsk (-e-) 1619 osv. -länsk (-e-) 1617—1667)
1) (†) nordlig. Schroderus Os. III. 1: 20 (1635). (Israeliterna) bortfördes til den nedra Arameen, eller Mesopotamien och Norrländska Syrien. Bælter JesuH 4: 386 (1757).
2) (†) nordisk. OxBr. 10: 232 (1617). Thesse norlendische rijckers säkerheet. Gustaf II Adolf 604 (1629). Bliberg Acerra 359 (1737).
3) som bor l. finnes i l. tillhör l. härstammar från l. gäller osv. Norrland resp. dess inbyggare l. det språk som där talas. Tegel G1 1: 60 (1622). Hvem känner icke norrländska sparsamheten, idogheten, gästfriheten? Murberg FörslSAOB (1793). Norrländska mål. Flodström SvFolk 196 (1918).
Avledn.: norrländska, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
NORRLÄNNING, m.||ig. (nor- 1681—1771. norr- 1636 osv. når- 1597. -länding 1773—1921. -ländning (-e-) 1597—1848. -länning (-e-) 1636 osv.) [fsv. norländingar, pl., i bet. 2]
1) (†) person som bor i ett nordligt område. Verelius 182 (1681; om person fr. nordligaste Island). Appetiten uppväckes ock .. af kölden, derföre äta alla norrlänningar mer än söderlänningarna. Linné Diet. 2: 129 (c. 1750).
2) person som bor i l. härstammar från Norrland; äv. om medlem av Norrlands nation i Uppsala; förr äv. om inbyggare i norra Finl. (norra Österbotten). Nårlendningernne hafue falled öfuer grentzenn till them i Nijslotz Länn. UrkFinlÖ I. 2: 112 (1597). Inga Fremmande, antingen aff Vpstadzmanne eller Norrlenningom. SthmStadsord. 1: 54 (1636). Siwertz JoDr. 117 (1928).
Spoiler title
Spoiler content