SPRÖDA, v.1; utom i inf. anträffat bl. i pr. sg. akt. -er (Schultze).
Etymologi
[av t. spröden, till spröde, spröd (se SPRÖD). — Jfr SPRÖA]
(†)
1) vara spröd (om mineral l. metall äv.: vara rå l. icke raffinerad l. oren); brista. Spröda .. (dvs.) Wara skör, grof, bräckelig, bryta sig. Schultze Ordb. 4826 (c. 1755).
2) refl., om järn: brista (till följd av orenhet). (Sv.) Järnet spröder sig, (lat.) Ferrum ob impuritatem suam friatur. Schultze Ordb. 4826 (c. 1755).
