publicerad: 1986
STABILITET stab1ilite4t l. 01—, r. l. f.; best. -en; pl. (numera bl. tillf.) -er (Dalin (1854), Lundell (1893)).
Etymologi
[jfr t. stabilität, eng. stability, fr. stabilité; av lat. stabilitas (gen. -ātis), till stabilis (se STABIL, adj.). — Jfr STABIL, sbst.]
egenskapen l. förhållandet o. d. att vara stabil.
1) motsv. STABIL, adj. 1. Den kraft, med hvilken en kropp motstår en omstörtning eller omhvälfning, kallas dess Stabilitet. JernkA 1829, Bih. s. 39. Den allmänna byggnadsläran innefattar: .. (bl. a.) Läran om de former och afmätningar, som äro nödvändiga till erhållande af säker fasthet och styrka (hållfasthet, stabilitet) hos en byggnad och dess särskildta delar. Rothstein Byggn. VIII (1856). Om .. (en flygmaskin) efter en störning av sig själv återvinner sin gamla jämvikt, säges den ha en naturlig stabilitet. Thulin o. Malmer Flygm. 56 (1916). Stabiliteten (hos en bil) beror främst på själva konstruktionen, men även yttre omständigheter, t. ex. hård sidvind, kan inverka. Agvald Körtekn. 24 (1957). TNCPubl. 68: 130 (1977). — jfr ROTATIONS-STABILITET. — särsk. skeppsb. om fartygs förmåga att, då det påverkas av långsamt till krängning verkande krafter, motsätta sig dessa o. sträva att åter inta upprätt läge, styvhet (äv. i uttr. statisk stabilitet); äv. i utvidgad anv., i uttr. dynamisk stabilitet, om det mekaniska arbete som behöver användas för att ge fartyg en viss krängning. (Fartygets) ökade bredd .. (hade) medfört den förväntade stabiliteten. KrigVAH 1884, s. 288. U-båten har två slags stabilitet, en i marsch- och en i undervattensläge. 2NF 30: 995 (1920). Med tillhjälp av den statiska stabilitetskurvan erhålles kurvan för den dynamiska stabiliteten, varmed förstås det arbete, som erfordras för att kränga fartyget en viss vinkel, exempelvis genom en vindstöt eller på annat sätt. Nilsson Skeppsb. 59 (1932). I allm. avses med stabilitet ett fartygs statiska stabilitet, som är fartygets egenskap att, då det påverkas av långsamt till krängning verkande krafter, motsätta sig dessa och sträva att åter intaga upprätt läge. 2SvUppslB (1953).
2) motsv. STABIL, adj. 2; särsk.: stadga l. varaktighet l. ringa föränderlighet. Det enda medlet .. at skaffa statsförfattningen och förvaltningen någon stabilitet, vore en Senat. Höijer 4: 433 (1797). (Föremålen för den inre iakttagelsen) äga (långt ifrån) den stabilitet i tiden, den waraktighet, som de yttre kroppsliga företeelserna. Trana Psych. 1: 11 (1843). Ingen annan svensk stad torde kunna uppvisa en sådan stabilitet i den centrala stadsplanens utformning som Visby. Globen 1929, s. 58. — jfr SKUM-STABILITET. — särsk.
a) i sht kem. motsv. STABIL, adj. 2 a, om förmåga hos ämne l. förening o. d. att motstå inverkan av ändrad temperatur l. av reagens o. d. Förmågan att bilda långa (atom-)kedjor är en för kolet utmärkande egenskap och beror på kolbildningarnas stabilitet. Bolin OrgKem. 15 (1925). Sin största betydelse har spörsmålet om C-vitaminets stabilitet, när det gäller mjölkens sterilisering. Ljungdahl ÄmnSj. 149 (1930).
b) motsv. STABIL, adj. 2 c, om stadga l. fasthet inom (ett lands) penningväsen l. växelkurser o. d. Även om (romerska) staten genom sin produktion fick till stånd en ökad ”varumängd” .. kunde ingen stabilitet (i penningväsendet) komma till stånd, så länge efterfrågan ej begränsades, så länge staten fortfor att .. tillskapa ny monetär köpkraft. HT 1925, s. 317. Växelkursen i jämviktsläget — alltid under förutsättning av ett konstant penningvärde — äger en stor stabilitet, alltså en betydande motståndskraft mot förändringar i den internationella handelns reala villkor, vilka tendera att ändra kursen i den ena eller den andra riktningen. Cassel TeorSocEkon. 623 (1934).
3) motsv. STABIL, adj. 2 e, 3 c. Dessa årtal (på möblerna) gav rummet ett trivsamt intryck av nedärvd bondeheder och gammaldags stabilitet. Moberg Rosell 83 (1932). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om förhållandet att person icke ändrar åsikter; förr äv. [jfr d. stabilitet, ss. nedsättande beteckning för segt fasthållande vid det gamla o. invanda]: narraktighet. Stabilitet, (dvs.) narraktighet. Pfeiffer (1837). Man skulle kunna kalla mig, icke utan skäl, en stabilitetens man, ty jag har, i det offentliga lifvet, aldrig skiftat färg, aldrig ombytt skepnad. JGRichert (1851) hos Warburg Richert 2: 330.
b) om lugn l. jämvikt i persons psykiska tillstånd. Det är först under en längre samvaro med engelsmannen som man bakom den vardagliga ”temperamentslösheten”, det optimistiska jämnmodet och sinnets stabilitet upptäcker motsättningarna i hans psyke. Hellström RedKav. 55 (1933). (Recensenten) gläder sig åt varje skönjbar tendens till tillfrisknande och stabilitet hos den orolige skalden. SvLittTidskr. 1938, s. 122. — särsk. psykol. motsv. STABIL, adj. 3 c β, om den (ss. en konstitutionell faktor tolkade) större l. mindre lätthet varmed den psykiska processen fortlöper hos en person. Den anormala konstitution, som är given med otillräcklig stabilitet, utgör grunden till de degenerativa psykoser, som bruka betecknas såsom manisk-depressiva psykoser. SvLäkSH 45: 484 (1919). Den tredje konstitutionsradikalen, som Sjöbring kallar stabilitet, bestämmer de själsliga processernas större eller mindre grad av känslobetoning. Där den nervösa processen fortlöper under kraftigare motstånd motsvaras detta i den själsliga upplevelsen av en större grad av känslointensitet. Holmstrand o. Edman Lär. 96 (1951). Regnér Skolpsyk. 29 (1962).
4) motsv. STABIL 3 c α, om persons l. företags o. d. ekonomiska pålitlighet, soliditet. (Företaget) har särskilt efter kriget kunnat befästa sin ställning som en koncern av rang och stabilitet. Sanden StålRom. 211 (1929). Först när företagen nått en klart uttalad ekonomisk stabilitet finner man att bruksorterna fick egna hantverkare och handelsidkare. SvGeogrÅb. 1965, s. 22.
Ssgr: (1) STABILITETS-BERÄKNING. (i fackspr.) om beräkning av ngts stabilitet. TT 1882, s. 166 (i fråga om fabriksskorstenar). —
-FAKTOR.
2) psykol. till 3 b slutet, om faktor (se d. o. II 2) som anger persons stabilitet. Bergstrand SvLäkS 430 (1958). —
-FÖRHÅLLANDE, n. (i fackspr.)
1) till 1, särsk. 1 slutet. TT 1882, s. 168 (i fråga om skorsten). Fartygets stabilitetsförhållanden skola vara betryggande. SFS 1922, s. 568.
(1 slutet) -GRÄNS. skeppsb. om den krängningsvinkel vid vilken fartygs stabilitet upphör (o. fartyget kantrar). Engström Skeppsb. 132 (1904). —
(1 slutet) -KURVA. [jfr t. stabilitätskurve] skeppsb. kurva (se d. o. 1 a) som anger ett fartygs stabilitet vid olika krängningsvinklar. Engström Skeppsb. 132 (1889, 1904). —
(1) -MOMENT. (i fackspr.) om moment (se d. o. 1) varunder ngt bringas till stabilitet. Fock 1Fys. 112 (1853). Stabilitetsmoment, är det moment, som strävar att bringa ett krängande fartyg på rät köl. Stenfelt (1920). —
(1) -PLAN. (numera bl. mera tillf.) flygv. = stabiliserings-plan 1. Hermodsson Flygk. 1: 13 (1910). —
(2) -PRINCIP. [jfr t. stabilitätsprinzip] hist. om princip enl. vilken samhälleliga förhållanden bör förbli oförändrade; i sht i sg. best.; jfr -system. Geijer I. 7: 306 (1840). HT 1950, s. 222. —
(1 slutet) -PROV. sjöt. (medelst stora vikter som flyttas mellan styrbords- o. babordssida o. mätning av krängningen företaget) prov rörande fartygs stabilitet. SFS 1906, Bih. nr 21, s. 11. —
(2) -SYSTEM. [jfr t. stabilitätssystem] hist. politiskt system enl. vilket samhälleliga förhållanden bör förbli oförändrade; jfr -princip. Richert EttAnn. 11 (1822). Dalin (1871). —
(1 slutet) -TABELL. skeppsb. tabell som anger ett fartygs stabilitet vid olika krängningsvinklar. Engström Skeppsb. 128 (1904). —
-VILLKOR~02 l. ~20. (i fackspr.) villkor för stabilitet.
Spoiler title
Spoiler content