STALAGMIT stal1agmi4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Stundom användes den lat. formen stalagmites. Rinman 2: 674(1789).
Etymologi
[jfr t. stalagmit, eng. o. fr. stalagmite; av nylat. stalagmites, till gr. στάλαγμα l. σταλαγμός, droppande, av stammen i σταλάζω, σταλάσσω, droppar, utvidgning av stammen i στάζω, droppar (se STAKTE). — Jfr STALAGMOMETER,STALAKTISK,STALAKTIT]
geol. pelar- l. kägelformad droppstensbildning som (likt en omvänd stalaktit) höjer sig från grottas golv (jfr SKORP-STEN 1, STALAKTIT); äv. oeg., om liknande bildning av is. Qwist PVetA 1782, s. 16. Vattenfall och fjällbäckar äro frusna och bilda hängande knippen af isstalaktiter, hvilka underifrån mötas af grönaktigt skiftande stalagmiter. Heidenstam Tank. 196(1899). På de flesta ställen är .. (Adelsberggrottan) klädd med stalaktiter och stalagmiter. 3NF 1: 141(1923).
-GROTTA. grotta kännetecknad av stalagmiter. SAOL(1900).
Avledn. (geol.): STALAGMITISK, adj. [jfr t. stalagmitisch, eng. stalagmitic, fr. stalagmitique] som består av (en stalagmit l.) stalagmiter. Linderholm 1: 454(1802).
