publicerad: 1986
STARE sta3re2, sbst.1, förr äv. STAR, sbst.2, om person m.//ig., om djur m. l. r.; best. -en; pl. -ar (förr äv. att hänföra till sg. stara, KryddRSthm 1555—56, s. 87, osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. stara, Sigfridi A 3 b (1619)); förr äv. STARA, m. l. r.; pl. -ar? l. -er? (se ovan).
Ordformer
(star (-aa-) 1623—1749. stara (-aa-) 1637—1705 (rimmande med sammanpara). stare (-aa-, -ahr-) 1538 osv. starrar, pl. 1555—56)
Etymologi
[fsv. stare (ss. tillnamn); jfr fd. star (ä. d. star, d. stær), nor. stær, star, stare, fvn. stari (nor. dial. stare, star), fht. stara (mht., t. star), feng. stær (eng. dial. stare); jfr äv. fht. stara (mht., t. star); sannol. i avljudsförh. till lat. sturnus, stare; med avs. på pl. starrar jfr sv. dial. (Finl.) starra, (Hall.) starre, d. dial. (Bornh.) starr, eng. dial. starre]
1) tättingfågel tillhörande familjen Sturnidae; i fråga om förh. i Sv. bl. om sådan fågel tillhörande arten Sturnus vulgaris Lin. (äv. kallad vanlig, förr äv. allmän stare); i pl. äv. om familjen l. släktet Sturnus Lin.; äv. bildl. Äkta stare, stare tillhörande underfamiljen Sturninae. VarRerV 55 (1538). Balck Ridd. B 1 b (1599; bildl.). Starar flygha i hopewijs, men förvthan ordning. Schroderus Comenius 152 (1639). Krams Foglar, Starar eller annan slags Fogel. PH 6: 4374 (1756). Gravander Buffon 4: 6 (1807: Allmänna). Holmgren Fogl. 223 (1866: Vanliga). I södra Europa lefver Enfärgade Staren (Sturnus unicolor), hvilken nästan helt och hållet saknar fläckar. 1Brehm 2: 156 (1875). Papegojan och staren kunna .. lära sig att använda artikulerade ljud, till och med sådana som äro nästan identiska med människans. Noreen VS 1: 20 (1903). Stararna omfattar ca 120 arter. Ibland har de indelats i en rad underfamiljer, men det verkar tillräckligt att urskilja följande 2: äkta starar (Sturninae) och oxhackare (Buphaginae). DjurVärld 10: 438 (1963). — jfr ROSEN-, SVART-STARE. — särsk.
a) i ordspr. (inga) stekta starar flyga en i munnen o. d., (inga) stekta sparvar flyga en i munnen o. d. (se SPARV 1 a). Sitt stilla och troo på Jesum Christ, / Så får tu steeckta Staarar wist. Brasck Apg. K 3 b (1648). Inga stekta starar (sparvar) flyga enom i munnen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i utvidgad anv., om tättingfågel som liknar en stare; dels ss. senare led i ssgrna BUSK-, EN-, RIS-, STRÖM-, SVART-, VATTEN-STARE, dels (i vissa trakter) om koltrast. FoFl. 1910, s. 287 (fr. Smål.).
2) [sv. slang stare; anv. syftar sannol. på förhållandet att fåglarna håller ihop i stora flockar] (vard.) kamrat l. ”kompis”; äv. med (prägel av vårdslöst l. överlägset) ringaktande innebörd: individ l. ”prisse” l. ”jycke” l. ”kille” o. d.; äv. nedsättande, om person som uppträder med stora pretentioner: diva o. d. (jfr STAR, sbst.1). Du e en reko stare, Jånne. De e förbaskat synn att du inte blir me. Asklund Fanfar 96 (1934). Man måste se alla hälsandes blickar och svara leende och glatt på allt, annars får man finna sig i att snart nämnas ”diva”, ”dryg stare” o.s.v. IdrBl. 1935, julnr, s. 11. Edlund Chandler EneDöd 144 (1952). jfr: Pladderstare. Ideström NilB 43 (1914; om pladdrande person).
-DUVA. [jfr d. stærdue; jfr äv. t. starenhals, eng. starling] (i fackspr.) tamduva med en om en stare påminnande färgteckning o. kroppsform. MedlemsblSvDufafvF 1916, nr 1, s. 6. Harrison Dahl DuvbNyb. 81 (1967). —
-HOLK. (star- 1890 osv. stare- 1885) jfr holk, sbst.1 1 c β. Schulthess (1885). Samzelius Gränsm. 43 (1915). —
-NATT. (†) om var o. en av nätterna den 28, 29 o. 30 juli (då starflockarna uppträder särskilt ymnigt). Broman Glys. 3: 55 (c. 1730). —
-SLÄKTE. (star- 1933 osv. stare- 1824—1894) zool. om släktet Sturnus Lin. (till vilket den vanliga staren hör). Nilsson Fauna II. 1: 373 (1824). —
-STUNKA l. -STUNKE. (star- 1866 osv. stare- 1797) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) starholk. Rig 1933, s. 125 (1797: Stare Stuncker, pl.). —
-TRAST. (†) om stare tillhörande släktet Eulabia Cuv., beostare. 1Brehm 2: 156 (1875). Rebau NatH 1: 425 (1879). —
-UNGE. HovförtärSthm 1577 A, s. 30. Det flyger inte stekta starungar i munnen på en. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-UR. [sv. dial. (Gotl.) starur] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) yrväder som inträffar vid den tid på våren då stararna återkommer. WoJ (1891). En starur drog över landet med hagel och slagregn. Edqvist MannHem 5 (1969). —
-VAKTARE. (†) fågelfängare med uppgift att vakta fågelnät vid fångst av starar? 1 Conterfait, af Ljfknechten Peter Frestare .. 1 Dito af Starwacktaren Pähr Finne då han war 136 åhr gammal. HusgKamRSthm 1724—26, s. 544. —
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STARE-HOLK, -PAR, -SLÄKTE, -STUNKA, se A.
Spoiler title
Spoiler content