SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1952  
PAR pa4r, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(par (-aa-, -hr) 1523 osv. per 15251588. påår 1640)
Etymologi
[fsv. par; jfr dan. o. nor. par; av mlt. pār, t. paar, av lat. par, n. sg. av adj. par, lika; jfr äv. (särsk. med avs. på formen per) eng. pair, fr. paire, av lat. paria, n. pl. av par. — Jfr PAR, sbst.3, PAR, adj., PARA, PAROM]
1) sammanfattningen av två varelser l. föremål som tillsammans bilda en enhet l. grupp. Tu skalt läta komma in j Arken allahanda diwr aff alt kött, jw itt paar, mankön och quinkön. 1Mos. 6: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett par; Vulg.: bina); jfr a β. (En person) som hade haft den idén, att han skulle äga allting i par. Lagerlöf Bannl. 283 (1918). — jfr BRÖDRA-, DIOSKUR-, EKVATIONS-, KRAFT-, RIM-, STROF-, SYSKON-, TVILLING-, VERS-PAR m. fl. — särsk.
a) om två varelser som leva i äktenskap l. i en däremot svarande förbindelse.
α) om makarna i ett äktenskap; dels ensamt (utan förklarande bestämning), dels i uttr. ett äkta l. gift par o. d., förr äv. [jfr mlt. ēn pār volkes] i uttr. ett par (äkta) folk (se vidare under FOLK 6 b; jfr äv. PAR-FOLK). Bli (ett) par (ngt vard.), om två personer: gifta sig. Ett nygift, ungt par. G1R 13: 143 (1540). Wij af Borgerskapet (ha) låffwat .. uthgiöra .. af hwart pahr Folck, som uthi Städerne eller på Malmerne Finnes .., sex marck. Stiernman Riksd. 635 (1609). Ett par echta folck. Swedberg Dödst. 598 (”580”) (1711). Det högtförnäma ägta paret. Lenngren (SVS) 2: 246 (1800; titel på dikt). Bland snö och isar lefver här ett lyckligt par sitt stilla lif. 3SAH 2: 335 (1887). (Hon) sade sig mycket önska, att Caroline och jag skulle blifva ett par. De Geer Minn. 1: 85 (1892). Moberg Utvandr. 38 (1949). jfr BRUD-, BRÖLLOPS-, FURSTE-, GUDA-, KEJSAR-, KONUNGA-, KRONPRINS-, MISSIONÄRS-, MÄNNISKO-PAR m. fl.
β) om djur (särsk. fåglar) som leva samman. Itt par turtwr duffwor. Luk. 2: 24 (NT 1526). Sköldpaddorna ha för vana att lefva i par. Westermarck Äkt. 10 (1893). (Korsnäbbarna) ha skilt sig i par för att sätta bo. Rosenius SvFågl. 2: 78 (1921). jfr BOFINK-, RÅDJURS-, SKAT-, STORK-, SVAL-PAR m. fl.
b) om två personer som bilda en viss gemenskap l. ett lag i arbete l. lek l. som i annat syfte hålla ihop; särsk. om två personer som dansa med varandra. Han .. (skall) förordne fyre paar sågare vidh Västervijk, som .. tilsåge (virket) i vinther. AOxenstierna 2: 189 (1614). Lijka paar går bäst i dantz. Grubb 63 (1665). En vals spelades. Knut dröjde tills några par kommit upp. Moberg Sedebetyg 313 (1935). — jfr DANS-, ROTE-PAR m. fl. — särsk.
α) om två förlovade l. fästfolk l. två älskande o. d.; förr äv. i uttr. par folk (se FOLK 6 b; jfr äv. PAR-FOLK), fästat par, fästfolk. Ett förlovat par. Petreius Beskr. 6: 40 (1615). Hållande af bröllop för de fästade paren. Nordström Samh. 2: 21 (1840). Ett älskande par. Österling Männ. 44 (1910). jfr FÄSTE-, KÄRLEKS-PAR.
β) i uttr. sista paret ut, dels ss. term i änkeleken (utgörande anmaning till det sista paret i raden att skilja på sig o. springa fram), dels ss. benämning på leken. Valerius 2: 2 (1809; om leken). I spetsen (av de radvis uppställda paren i änkeleken) ställer sig en ensam gosse. Då denne ropar: ”sista paret ut!” måste det sist i raden stående paret springa ut. Norman GossLek. 13 (1878). Barnen lekte sista paret ut. Böök ResSv. 112 (1924).
c) om två dragare som tillsammans (i bredd) spännas för en vagn l. ett körredskap l. som äro inkörda för att köras tillsammans. Köra (en vagn) med par. Köra en häst i par (med en annan häst). Han åtte .. femhundradhe paar oxar. Job 1: 3 (Bib. 1541). 3 paar häster eller oxer för plogen. Bolinus Dagb. 71 (1676). Verkvagnar för par och enbett. UNT(A) 1943, nr 55, s. 3. — jfr MELLAN-PAR. — särsk. i ordspr. Lijka paar plöyer bäst. Grubb 368 (1665). Lika par drager bäst i ok. Rhodin Ordspr. 87 (1807).
d) om två samhöriga konkreta föremål; i allm. om två lika föremål som användas tillsammans l. ha en symmetrisk placering o. d. Ljusstakarna kostade tjugo kronor paret. JönkTb. 111 (1525). Dett är en arm fola, som icke skenar et par skaklar sunder. SvOrds. A 5 a (1604). En Båt, som roes medh siu par åhrar. Stiernhielm WgL 110 (1663). Långgardiner i par. Fatab. 1941, s. 170. — jfr BLAD-, HJUL-, KROMOSOM-, STEN-, VALS-, ÅR-PAR m. fl. — särsk.
α) om två korresponderande kroppsdelar o. d. (på kroppens högerresp. vänstersida). Rosenstein Comp. 203 (1738). Blåa vingars par. Stagnelius (SVS) 2: 305 (1821). Ett par utsökta mustacher. Strindberg NRik. 5 (1882). De trettio paren ögon i en normalklass ser ju mer än ett par ögon. Hedberg Dan 300 (1948). jfr ARM-, BEN-, EXTREMITET-, NERV-, VING-, ÖGON-PAR m. fl.
β) om klädesplagg o. d. för höger hand l. fot l. ben o. motsv. plagg för vänster. Ett par skor, kängor, stövlar, galoscher, pampuscher, bottiner, strumpor, sockor, handskar, vantar. GlAm. 2: 6 (Bib. 1541). Dher wil meer til en Dantz, än ett paar nyia Skoor. Grubb 524 (1665). Et par långa fördärfveliga sporar. Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740). Ett par räfskins-muddar. CFDahlgren 3: 146 (1820).
γ) om två olika föremål som användas tillsammans, t. ex. kopp med tillhörande fat, över- o. underlakan, förr möjl. äv. kniv med tillhörande gaffel. 3 paar Lakan. Roth Kägleh. 23 (i handl. fr. 1686). Nordforss (1805; om bestick av kniv o. gaffel). Kaffebordet, som i dag var dukadt med tre par koppar. Benedictsson Ber. 54 (1886).
δ) ss. bestämning till ord i pl. som betecknar ett sammanhängande helt som består av två motsvarande delar. Ett par byxor l. kalsonger o. d. Ett par glasögon. Ett par Byxer. KlädkamRSthm 1567—69 H, s. 4 a. jfr BYX-PAR. särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i uttr. ett par kläder o. d., om två (l. flera?) klädesplagg vilka tillsammans utgöra en fullständig klädedräkt. Tu par högtidz klädher (för kvinna). Lagförsl. 307 (c. 1606). 1 par oljekläder. Fatab. 1914, s. 49 (1912).
ε) predikativt, i uttr. vara par o. d. (jfr g γ), med pluralt subj.: utgöra ett par l. höra ihop; jfr PAR, adj. Tuå Messingz Stakar, inthet paar. BoupptSthm 14/5 1659. (Av örngottsvar o. lakan bör) hvart slag hafva sina särskilta numrer, hvaraf kan synas hvilka äro par. Warg 736 (1755).
e) spelt.
α) kortsp. om två kort av samma valör på en hand, t. ex. i poker. Hagdahl Fråga 20 (1883; i spelet trente un). VeckoJ 1949, nr 1, s. 25 (i poker).
β) i brädspel, i uttr. ässen(a) l. dus (dusen, duserna o. d.) par, betecknande att vid tärningskast ettor resp. tvåor komma upp på båda tärningarna; jfr DUS, sbst.2 slutet. Dusen par. Dalin 1: 364 (1851). Norman GossLek. 175 (1878). Östergren (1934).
f) (om ä. förh.) om (de samtidigt med två spön resp. ris utdelade) slagen vid prygel l. risslitning; i uttr. par spö, prygel l. ris l. elliptiskt härför. KKD 10: 196 (1702). Tänder någor af arghet eld å uthus (m. m.) ..; straffes med fyratijo par spö, tretijo par ris. MB 11: 3 (Lag 1734). 25 par prygel. UrFinlH 63 (1808). Levander Brottsl. 209 (1933).
g) i vissa uttr. som äro gemensamma för olika, ovan behandlade specialbetydelser.
α) (i sht vard. o. i vitter stil) i uttr. par om par, förr äv. par och l. för par, parvis, två o. två; ofta med anslutning till b; jfr PAROM. Små Foglar komma igen och flyga par och par. Skogekär Bärgbo Wen. 47 (c. 1635). Par för par. Atterbom Minn. 456 (1818). Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par. Karlfeldt FridLustg. 107 (1901). Bergman LBrenn. 16 (1928).
β) (i sht vard. o. i vitter stil) i uttr. gå i par (med ngn l. ngt); jfr a, b, c.
α') betecknande att två varelser uppträda ss. ett par l. bruka förekomma i varandras sällskap. Det fins också en sjöfogel som heter svärt. .. Makarne gå alltid i par. Strindberg SvÖ 2: 358 (1883). Trots en åldersskillnad på halvtannat år gingo .. (de båda pojkarna) i par hela skolan igenom. Bergman Mark. 58 (1919). särsk. med tanke på att de båda varelserna passa väl för varandra, ha förmåga att samarbeta o. d.; stundom närmande sig bet.: dra jämnt. Hästarna gå bra i par; jfr c. Våra tjuguåriga ben kan inte gå i par med er gamla rullstol! Wijkander OSam 7 (1875). Vi går bra i par. Martinson OsynlÄlsk. 20 (1943; om en pojke o. en flicka som tillsammans dra en kälke).
β') bildl., betecknande att två olika samfund o. d. samarbeta l. ha fördrag med varandra l. att två föremål l. företeelser l. egenskaper uppträda parvis l. korrespondera l. passa samman med varandra o. d. Emanuelsson Plut. 3: 107 (1843). SD(L) 1897, nr 234 A, s. 2. Vår kultur kan aldrig gå i par med islams. Lindqvist BakMoln. 145 (1911). Två egenskaper, som inte alltid gå i par. ÅbSvUndH 63: 133 (1942).
γ) (tillf.) i uttr. vara par (jfr d ε), bildl., med pluralt subj.: vara förenade med varandra, gå samman; jfr PAR, adj. Äro rikedom och dygder par; / Högre sällhetsmått ej jorden har. Tranér Sappho 111 (1825).
δ) (ironiskt, numera föga br.) i uttr. de äro l. göra (just) ett par, de passa bra ihop, de äro lika goda l. identiska. En narr och en som dansar gerna, / De giöra just et par. Kolmodin QvSp. 2: 247 (1750). De äro just ett par. Meurman (1847). Två skälmar göra ett par. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr b.
ε) (†) med formell anslutning till 4 b l. c, i sådana uttr. som par l. en par saker; i vissa fall närmande sig bet.: (antal av) två. G1R 1: 152 (1523). Thaa saaldhes ther par oxar för XXX mark. Därs. 328 (1524). En par brune sammets skoor. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 30.(jag) med stor möda på par Kryckor hoppar. VDAkt. 1783, nr 112.
2) (†) fys. galvaniskt element (urspr. med tanke på de båda metallstycken som bilda positiv resp. negativ elektrod). FKM 2: 19 (1807). Wrede ÅrsbVetA 1840, s. 78.
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] (förr) bärgv. dels i uttr. par bälgar, dels (företrädesvis, elliptiskt) ensamt par, hytta med två bälgar, gruvlott av viss storlek (eg. motsv. en hytta med två bälgar); äv. om lag av personer som gemensamt ägde o. brukade en dylik gruvlott, ett parlag (se d. o. 2); jfr BÄLG I 3 a α. VaruhusR 1539, s. 10 a. Han hafuer och öckt 9 par i grufuan, sedan som han bleff fogde. OxBr. 11: 35 (1621). Kan så hända, at någhot stoort Bergzfall skeer, ther Malm vthi är, så at Ett, Tw eller Tree par kunna thet icke affbära på en weka. PrivBergsbr. 1649, 3: mom. 12. Kopparbergs-Grufvan består af 75. Par, uti hvart Par äro 4 half-Fierdingar, eller 16. Grufve-Delar. Henel 1729 146 (1730). Två par Bälgar. Lagerbring 1Hist. 4: 551 (1783). Hildebrand Medelt. 1: 728 (1894).
4) i uttr. ett par l. en par l. ensamt par, övergående i bet. av ett adj. l. obestämt pronomen, betecknande ett litet, ungefärligt antal, som utgöres av minst två (stundom, i fråga om måttsenheter som äv. bruka anges i bråkdelar, närmar sig två) o. som man icke kan (l. bryr sig om att) exakt ange l. som man tänker sig på ett obestämt sätt; ofta liktydigt med: några (få), ”två tre stycken”; förr ngn gg betecknande ett exakt antal o. liktydigt med: två; jfr 1 g ε.
a) i uttr. ett par. Ett par av barnen i skolan hade insjuknat i barnförlamning. Ett par hundra man. Jag gav honom ett par kronor. Det här köttstycket väger ett par kilogram, skulle jag tro. The skulle offra .. itt par vnga duffwor. Luk. 2: 24 (NT 1526). Ett par glas försätter Mollberg genast i ett förträffligt lynne. Ljunggren Bellm. 150 (1867). På tal om stjernbilder må även ett par ord sägas om ”karlavagnen”. Ydun 1870, s. 66. Johan .. var ett par år äldre än Anders. LbFolksk. 13 (1890). Hellström Malmros 11 (1931). — särsk.
α) (föga br.) i anv. motsv. c α. Under de ett par soliga första dagarna hade det nyhetens behag (att gå ss. ciceron). PT 1909, nr 67 A, s. 3.
β) (mera tillf.) i sådana uttr. som en sak eller ett par l. en eller ett par saker. Östergren (1934).
γ) (mera tillf.) i sådana uttr. som ett par saker eller tre l. ett par eller tre saker, två eller tre, två eller något fler. Ett par regemente eller trij. RP 7: 571 (1639).
δ) (ngt vard.) i uttr. ett par tre, två eller tre, två eller något fler. Gellerstedt 2Dikt. 35 (1881). Endast ett par tre af tidningarna utkomma dagligen i mer än 10,000 exemplar. SDS 1898, nr 151, s. 3.
b) [jfr EN, räkn. III] (vard., numera föga br.) i uttr. en par; jfr EN, räkn. III slutet. En Under Officerare medh en par Man. Delachapelle ExBook 41 (1669). En par månader hade gått. Hülphers Ångermanl. 20 (1900). Östergren (1934).
c) (utom i α, β, δ numera nästan bl. i Finl.) ensamt par. RP 3: 256 (1633). Creaturen släptes par stunder på bet. Nordberg C12 2: 4 (1740). En .. tanke, hvilken också upptages af Rudeen i par af hans bröllopsskrifter. Castrén StormaktstDiktn. 44 (1907). Vid par och tjugu års ålder. Rönnberg Bredbolstad 105 (1907). — särsk.
α) (utom i Finl. numera bl. ngt vard.) placerat mellan ett substantiv o. dess bestämningsord (i sht best. artikel, stundom poss. pron. l. adjektiv); jfr δ. Dom. 19: 10 (Bib. 1541). Tå man ofta, på hela par Månaderne, ingen tidning derifrån hafva kan. VDAkt. 1762, nr 182. De par stjärnor, som ännu skymta, tyckas ha snufva. Hallström VenezKom. 114 (1901). Tokio med sina par millioner innevånare. Nyblom Österut 72 (1908). Östergren (1934).
β) (utom i Finl. numera bl. ngt vard.) i sådana uttr. som en sak eller par l. en eller par saker, förr äv. en sak och par, en à par saker; jfr a β. En eller par dagar. Dahlman Reddej. 145 (1743). Dalin Vitt. 6: 30 (c. 1753). Ett à par år. Aspelin Stenbäck 461 (i handl. fr. 1855). Han nämner med glädje ett ord och par / Om madamen (dvs. Lotta Svärd). Runeberg 5: 23 (1860). En timme eller par. Strindberg SvÖ 1: 359 (1883). Sylwan FyrtiotStud. 67 (1914).
γ) i anv. motsv. a γ. Om paar åhr eller tree. VDAkt. 1704, nr 120. Par eller try timmar. Bergeström IndBref 56 (1770).
δ) i anv. motsv. a δ; utom i Finl. numera nästan bl. (ngt vard.) i ställning motsv. c α. Par tre personer. Estlander Flandrin 38 (1890). PT 1908, nr 32 A, s. 3. De första par tre åren i Italien. SvLittH 1: 68 (1918).
Ssgr (jfr par, adj. ssgr): A: (1 d) PAR-BLAD. (numera föga br.) bot. om de parvis sittande småbladen av ett sammansatt, parbladigt blad. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 207. LAHT 1889, s. 227.
(1 d) -BLADIG. [jfr t. paarblätterig] bot. om sammansatt blad: sammansatt av småblad som sitta parvis mitt emot varandra (ofta jämte ett uddblad); äv. om växt: som har dylika blad. Dubbelt, tredubbelt osv. parbladig, med bladen två resp. tre osv. gånger parigt sammansatta. VetAH 1773, s. 73. Ursing SvVäxt. Fanerog. 14 (1944).
Avledn.: parbladighet, r. l. f. bot. Fischerström 1: 204 (1779).
(1 b) -DANS. (i fackspr.) om dans vid vars utförande de dansande bilda par. Ödmann Kamtsch. 47 (1787).
(1 d) -DELAD, äv. -DELT, p. adj. bot. om blad: parflikig, med djupa inskärningar (sträckande sig över bladhalvans mitt); motsatt: parkluven; äv. (i icke fackmässigt spr.) liktydigt med: parbladig. Forssell InlBot. 140 (1888). Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 34 (1901; om valnötsträdets blad).
(1 c) -DRAGEN, p. adj. (i skriftspr.) om vagn l. körredskap: dragen av par, tvåspänd. FoF 1935, s. 157.
(1 c) -DROSKA. jfr -vagn. Schwartz Pos. 99 (1863).
(1 c) -DRÄTT. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) dragdon för tvåspänt fordon; jfr drätt 4. Juhlin-Dannfelt 67 (1886).
(1 c) -DÄCKEL. sadelm. däckel på parsele. Wrangel HbHästv. 447 (1885).
(1 d) -DÖRR. byggn. i sg. o. (vanl.) pl.: av två halvor (flyglar) bestående dörr, flygeldörr, döbattanger; motsatt: enkeldörr. Scholander I. 2: 62 (c. 1870). HantvB I. 2: 330 (1934).
(1 d α) -FENA. zool. om parvis uppträdande fenor. Nilsson Fauna 4: II (1855).
(1 d) -FLIKAD, p. adj. (i fackspr.) försedd med parvis uppträdande flikar; särsk. bot. i fråga om flikningen hos blad med fjädernervig nervförgrening. (Vissa koralldjur) hafva 8 parflikade, i en enkel krans ställda armar. NF 8: 1355 (1884). Neuman Bot. 6 (1890).
(1 d) -FLIKIG. bot. = -flikad. Fries Växtr. 45 (1884).
(1 d) -FLIKMOSSA~020. bot. mossarten Riccardia multifida (Lin.) S. F. Gray (med 2—3-dubbelt parflikig bål). Krok o. Almquist Fl. 2: 68 (1907).
-FOLK.
1) [fsv. parfolk (MP 4: 61); jfr nor. parfolk] (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) till 1 a α (o. 1 b α): gift (l. trolovat) par; förr äv. (i pl.) om de båda personerna som bilda ett par. 2 par folk som äro trolofuadhe, och icke uilia echta huar annor. ConsEcclAboP 203 (1658). På ett ställe i Alanäs socken hade ett parfolk nybyggt ute i vilda skogen. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 56.
2) (förr, i Finl.) till 1 a α, b, om gift par l. par av man o. kvinna som av ryssarna uttogs i vissa delar av Finl. o. bortfördes ss. liveget till det inre av Ryssland. Schybergson FinlH 2: 38 (1889). Ramsay VägvFinl. 345 (1895).
(1 d) -FÖNSTER. byggn. par av två lika fönsterbågar inom samma fönsterkarm. Bergman GotlVisby 35 (1858).
(1 d) -GRENAD, p. adj. bot. som har resp. utgöres av grenar som parvis utgå från stammen l. bålen. SvSkog. 233 (1928).
(1 d) -GRENIG. bot. = -grenad. BotN 1872, s. 69.
(1 d) -GRENMOSSA~020. bot. (den pargreniga) mossarten Lepidozia reptans (Lin.) Dum. Krok o. Almquist Fl. 2: 63 (1907).
(3) -GÅNG; pl. -ar. (†) bärgv. i fråga om en gruvas indelning i ”par” l. gruvlotter; dels abstraktare, i uttr. som beteckna att ngt uppdelas l. sker i enlighet med den gjorda indelningen i par (särsk. i uttr. ngt delas på pargången, pargången går på ngt), dels konkretare, om par l. parlag. Jacobson Tidhfördriff 22 (1613). Sedan skal .. (det malmförande gruvraset) antingen på pargången delas, eller (osv.). Bergv. 1: 44 (1621). Det andra Gruf-skifts-rummet begyntes i Februarii månad 1692 och gick Pargången på Krok-Schachts-stubben, som war et frånspruckit och löst stycke. HC11H 12: 75 (1697). Fahlu Grufva består af 1200 fierdeparter, af hvilka, 16 beräknade på hvart par, utgöra 75 Pargångar, hvilka .. bekomma Malm efter tour, hvart parlag för sig. Därs. 9: 15 (1768).
(1 b) -HOPP. idrott. hopp (särsk. skid- l. simhopp) som samtidigt (o. jämsides) utföres av två personer. UNT 1922, nr 8030, s. 1.
-HOVAD, se par, adj. ssgr.
(4) -HUNDRA. (numera bl. i Finl.) ett par hundra. Schröderheim Opt. 109 (1794). Ahrenberg Männ. 3: 83 (1908).
(1 c) -HÄST. [jfr nor. parhest] häst som hör till ett par l. är inkörd för körning i par; i pl. ofta liktydigt med: par, tvåspann; äv. (särsk. i uttr. ngns parhäst l. parhäst med ngn) om den ena hästen i ett par i förh. till den andra. Lind 1: 1061 (1749). Att köra med parhästar. Nyblom Minn. 2—3: 12 (1904). särsk. bildl., om personer l. företeelser som gå i par (se par, sbst.1 1 g β) l. äro oskiljaktigt förenade med varandra o. d. Paulson Aristoph. 1: 10 (1901). Som goda parhästar ha de båda storheterna, fackföreningsrörelsen och socialdemokratien, hittills verkat här i landet. SvD(A) 1933, nr 234, s. 4.
(1 a β) -HÖNS. jäg. om rapphöns som (vid parningstiden) uppträda parvis. Rabbén Miercke 63 (1835).
(1 d) -KLUVEN, p. adj. kluven i parvis uppträdande flikar; särsk. bot. om blad: parflikig, med inskärningar som icke nå över bladhalvans mitt; motsatt: pardelad. Marklin Illiger 322 (1818; om vindling hos snäcka). Forssell InlBot. 140 (1888).
(3) -KONTROLLÖR. (förr) bärgv. om tjänsteman med uppgift att handha vissa kontrolluppgifter vid malmfördelningen o. fördelningen av vissa utgifter o. d. i en gruva som var indelad i par. Bergv. 4: 22 (1794).
(1) -KOPPEL. (i fackspr.; numera mindre br.) koppe för koppling av två (l. flera) hundar, dubbelkoppel. Leijonflycht (1827).
(1) -KOPPLAD, p. adj. kopplad tillsammans med ngn l. ngt i ett par; äv. bildl., om personer l. föremål som förekomma parvis. Ensamma eller parkopplade kolonner. Munthe IslamK 114 (1929). Parkopplade klövjeträn. Rig 1931, s. 93.
(1 e α) -KORT, pl. (numera föga br.) kortsp. om kort som bilda ett par, par. HbiblSällsk. 1: 236 (1838).
(1) -KRAFT. (†) i pl.: kraftpar. Fock 1Fys. 616 (1855).
(1 c) -KUSK. (numera bl. tillf.) kusk som kör l. är van att köra tvåspänt fordon. GHT 1896, nr 229, s. 3. SD(L) 1900, nr 298, s. 2.
(1) -KÄRNIG. bot. om cell: som innehåller två parvis liggande kärnor; äv. om hyf: som består av parkärniga celler. VildVäxtNord. 4: 189 (1945).
(1) -KÄRNSTADIUM. bot. stadium i en svamps utveckling i vilket cellerna innehålla två i par liggande kärnor (en hanlig o. en honlig) VildVäxtNord. 4: 189 (1945).
(1 c) -KÖRNING. med par. LBÄ 44—50: 313 (1801).
(1 c) -KÖRSLA. om körning med tvåspänt fordon; nästan bl. i pl. GHT 1926, nr 42, s. 18 (i annons).
-LAG, n.
1) (†) till 1 a α, om gift par. Broman Glys. 2: 287 (c. 1730).
2) (förr) bärgv. till 3, om lag av personer som gemensamt ägde o. brukade ett par av en gruva; äv. om den av laget ägda gruvlotten. G1R 13: 7 (1540). Almquist CivLokalförv. 2: 267 (1919).
(3) -LAGARE, m. [till -lag 2] (†) bärgv. = -lage. Nauclerus Cupr. 50 (1702). Bergv. 4: 152 (1801).
(3) -LAGE, m. (†) bärgv. medlem av ett parlag (särsk. i förh. till de övriga medlemmarna). Bergv. 1: 49 (1621). PrivBergsbr. 1649, 3: mom. 38.
(1 c) -LASS. lass på tvåspänt fordon; i sht förr ofta använt ss. ett ungefärligt mått på en viss kvantitet, t. ex. av hö, gödsel, torv. Barchæus LandthHall. 49 (1773). 200 parlass hö. SmålAlleh. 1883, nr 122, s. 4. Fornv. 1925, s. 215.
(1 b) -LEK. om lek vid vars utförande deltagarna bilda par; särsk. till 1 b β, om änkeleken. Hedborn Minne 64 (1835). LandsmFrågel. 28: 6 (1930).
(1) -LOGE ~lω2ge. (i fackspr.) loglänga med två logrum, ett på vardera sidan om en tröskloge. Ymer 1922, s. 281.
(1 b) -LOPP. [jfr d. parløb, nor. parløp] idrott.
1) cykellopp vari deltagarna tävla par mot par (varvid de som tillhöra samma par ha rätt att avlösa varandra när o. hur ofta som helst). DN(A) 1926, nr 234, s. 13.
2) (mera tillf.) parlöpning. —
(1 d β) -LÄST, p. adj. [senare leden till lästa, v.1] (†) om sko: tillvärkad ss. höger- resp. vänstersko. Lönqvist Bara 20 (1775).
(1 b) -LÖPNING. idrott. löpning i par; särsk. om hastighetsåkning på skridsko varvid de tävlande starta två o. två. Auerbach (1913).
(1 c) -OK. (i sht förr) ok för användning vid körning med par; jfr -sele. Juhlin-Dannfelt 294 (1886).
(1) -RIM, n. stil. om (slut)rim som stå i två på varandra följande versrader; motsatt: korsrim. Mjöberg Stilstud. 208 (1911).
(1) -RIMMAD, p. adj. stil. jfr -rim. Atterbom Siare 2: 79 (1843).
(1) -RIMNING. stil. jfr -rim. HTFinl. 1919, s. 102.
(3) -ROTE. (förr) bärgv. parlag, par. Bergv. 1: 370 (1688).
(1 c) -SELE. (i fackspr.) sele för användning vid körning med par; motsatt: enbetssele. Snällp. 1848, nr 35, s. 4. Däckeln .. göres till enbetsselen .. större .. än till parselen. 2NF 25: 17 (1916).
(1 c) -SKRINDA. tvåspänd skrinda. DA 1808, nr 2, Bih. s. 2.
(1 c) -SLÄDE. tvåspänd släde. HovförtärSthm 1758, s. 347.
(1 d) -SNÖRE. telef. kopplingssnöre till telefonväxel, bestående av två delar, ett ”svarssnöre” o. ett ”ringsnöre”, gm vilka förbindelse åstadkommes med den anropande resp. den anropade abonnenten. TT 1897, M. s. 96.
(1 c) -SPANN, n. tvåspann. SDS 1897, nr 351, s. 2.
(1 c) -SPÄND, p. adj. om vagn l. körredskap: tvåspänd; äv. om dragarparet. SvD(A) 1926, nr 310, s. 5.
(1 d) -STOLPE. telef. om parvis bredvid varandra uppsatta ledningsstolpar. TT 1898, M. s. 63.
Ssg: parstolp-linje. telef. om ledningslinje med parstolpar. SFS 1916, s. 447.
(1) -STUGA. etnogr. viss typ av boningshus som i sin enklaste form består av två ungefär lika stora stugor l. hus som byggts samman med gavel vid gavel o. som i sin senare form vanl. utgöres av en stuga med förstuga (o. kammare) på mitten o. på vardera sidan om förstugan ett ungefär lika stort rum (varvid rummet på den ena sidan stundom är uppdelat i två mindre). TurÅ 1911, s. 368.
(1) -STÄLLD, p. adj. (i fackspr.) om sak: anbragt l. anordnad så att den tillsammans med ngt annat bildar ett par. Nilsson Fauna 4: 248 (1855). Parställda kolonner. MeddSlöjdF 1896, s. 29.
-SÄNG. [jfr nor. parseng]
1) till 1: säng för två personer, tvåmanssäng, dubbelsäng. Lovén Folkl. 3 (1847). Martinson OsynlÄlsk. 145 (1943).
2) till 1 d, om två lika sängar avsedda att stå bredvid varandra i ett sovrum. Thulin Boo ViKöksv. 39 (1931).
(1) -SÖK. jäg. sök efter villebråd som utföres av parvis arbetande hundar (företrädesvis vid prov för fågelhundar). SvKennelklT 1903, s. 251.
-TAL. (par- 16451857. pare- 1560) (†)
1) till 1 (d): par; antal par. PH 2: 1512 (1739). Viborg 1857, nr 1, s. 4.
2) till 2: antal av galvaniska element (i en elektrisk stapel); äv. om elementet. FKM 1: 33 (1806). Lyceum 2: 129 (1811).
3) bärgv. till 3: par l. gruvlott; företrädesvis i sg. best., sammanfattande, om samtliga par(lag) l. gruvlotter. G1R 29: 403 (1560). Bergv. 1: 152 (1649).
Ssgr (till -tal 3; bärgv., †): partals-bok; pl. -böcker. om bok för anteckningar rörande paren i en gruva. Bergv. 1: 501 (1696). Därs. 4: 37 (1794).
-längd. jfr -bok. Bergv. 2: 29 (1737). Därs. 4: 570 (1822).
-TALIG, se par, adj. ssgr.
(1) -TALS, adv. (par- 16691934. pare- 16331636) (numera bl. i Finl.) parvis, två och två; i par. BtÅboH I. 6: 88 (1633). Ryske Hanskar Dusinetals och intet Paretals at försällias. SthmStadsord. 1: 54 (1636). Småaxen (hos durra) .. sitta partals. Elfving Kulturv. 37 (1895). Östergren (1934). särsk. (†) till 1 c, i uttr. i partals, i l. med par. Palmstedt Res. 88 (1779).
(1) -TEG. (om ä. förh.) lant. teg bestående av två hopslagna angränsande tegar; teg som var dubbelt så bred som en vanlig, dubbelteg. Lundequist Landtbr. 208 (1845). LB 1: 165 (1899).
-TÅIG, se par, adj. ssgr.
(1 c) -VAGN. (par- 1800 osv. pare- 1678) tvåspänd vagn (särsk. åkvagn). Fatab. 1913, s. 40 (1678). LB 4: 461 (1907).
(1) -VIS, n. (†) i uttr. i parvis, parvis. Atterbom SDikt. 1: 283 (1810, 1837).
(1) -VIS, adv. o. adj. [jfr t. paarweise]
I. adv.: två och två, i (ett l. flera) par, i grupp(er) om två. Lucidor (SVS) 181 (1672). Bland foglarna .. lefva de flesta parvis .. under fortplantningstiden. Nilsson Fauna II. 1: IX (1858). Nerverna utgå parvis, en åt höger och en åt venster. Berlin Lrb. 8 (1876). Heilborn ArtUppk. 35 (1932). särsk. i fråga om parrim. Den parvis rimmade, fortlöpande knitteln. Schück (o. Warburg) LittH 1: 124 (1896).
II. adj.: som förekommer l. sitter l. uppträder l. sker parvis l. (mera tillf.) utföres av (ett) par o. d. Hartman Fl. XX (1820). (Gråspettens) parvisa uppträdande. FoFl. 1941, s. 286. särsk. om rim: som utgör parrim. Olde FrSpr. 350 (1843). Castrén StormaktstDiktn. 195 (1907).
-VIST, adv. (†) parvis, två och två. Wetterstedt ConvOrdb. 157 (1822).
(1 c) -ÅKA, r. l. f. (†) paråkdon. DA 1808, nr 39, Bih. s. 1.
(1 b) -ÅKANDE, p. adj. idrott. som åker (t. ex. skridsko) i par. SD(L) 1901, nr 71, s. 6.
(1 c) -ÅKDON~02 l. ~20. tvåspänt åkdon. SFS 1879, nr 15, s. 3.
(1 b) -ÅKNING. idrott. åkning (särsk. skridskoåkning) i par (i allm. par av en man o. en kvinna). VL 1901, nr 32, s. 3. Den högsta poängen av all skridskoåkning är paråkningen, herre och dam. Frostell IdrB 234 (1914).
B (†): PARE-TAL, -TALS, -VAGN, se A.
Avledn. (till 1): PARIG, adj. [jfr t. paarig]
1) som förekommer l. uppträder l. sitter parvis; företrädesvis i vetenskapligt fackspr. (anat., bot.), till 1 d. Ekblad 172 (1764). Kring urinrörets bäckendel ligger en större, oparig och två mindre pariga körtlar. Lundberg HusdjSj. 390 (1868). Bukfenorna, hvilka .. alltid äro pariga, saknas hos några fiskar. NF 4: 1119 (1881). Nyström Kir. 1: 149 (1926). jfr o-parig.
2) ss. senare led i ssgr som beteckna att ngt förekommer i l. bildar så l. så många par; jfr få-, mång-, två-parig m. fl.
Spoiler title
Spoiler content