[jfr dan. o. nor. statarisk, t. statarisch (alla i bet. 2), ä. eng. statary (i bet. 1); av lat. statarius, (fast) stående, stadig, lugn, avledn. av p. pf.-stammen av stare (se STÅ)]
1) (†) orubblig l. oföränderlig l. stel, statisk; anträffat bl. om konst. Den grekiska konsten blev .. icke statarisk såsom hos Egypterna. SvLittFT 1835, sp. 397.
2) (†) om undervisningsmetod: som innebär klassläsning; motsatt: ambulatorisk (se d. o. b). Jemförelse anställes mellan den ambulatoriska och hvad man kunde kalla, den statariska methoden, med tillerkändt företräde åt den sednare inom skolans lägre klasser. Frey 1844, s. 190.
3) (numera knappast br.) om läsning l. föredrag (av litterära verk) o. d.: som sker (i ett långsamt l. lugnt tempo) under (ingående) analys l. (utförlig) kommentar l. fördjupning i enskildheter o. d.; äv. om metod o. d.: som förespråkar läsning osv. av angivet slag; motsatt: kursorisk. Broocman TyUnd. 1: 114(1807; ss. adv.). Föredraget .. (på gymnasium) måste vara statariskt. BetUnd. 1828, s. 65. Med statarisk läsning menar jag den, för hvilken efter förutgången öfverläsning i hemmet lexvis timme efter timme å lärorummet inför läraren redogöres. PedT 1865, s. 73. Tänk om .. (eleven) i stället (för att skriva en hemuppsats) hade fått Nadeschda utan bok (till uppsatsämne) på skolan, sedan dikten blifvit statariskt genomgången under lektionerna. Därs. 1896, s. 363. Gesner kallar den (metoden) den statariska. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 248(1899). LoW(1911).
