SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1989  
STICK- stik3~, ssgsled1.
Etymologi
[sv. dial. stick- (Finl.); (väsentligen) analogiskt bildat till STICKANDE (se STICKANDE III) efter mönster av sådana par av ord o. uttr. som BECKANDE MÖRK: BECKMÖRK, SPRITTANDE NY: SPRITTNY, möjl. äv. delvis utbrutet ur ssgr som STICK-MAGER, -TORR (se STICKA, sbst.1 ssgr o. jfr SHast i MeijerbArk. 16: 60 ff. (1980)); i ssgrna -MÖRK, -MÖRKER delvis möjl. efter t. steckfinster (äv. stick-), steckfinsternis (äv. stick-), beckmörk resp. beckmörker, sannol. ombildning av stockfinster (eg.: mörk som ett fängelse), beckmörk, med anslutning till stecken, sticka (se STICKA, sbst.1). — Jfr STICK, adv.2]
Ssgr: STICK-GRÖN. (mera tillf.) stickande (se stickande III) grön. På stickgröna fjärden. Samzelius Björnsk. 104 (1921).
-GUL. (mera tillf.) stickande (se stickande III) gul. En krans stickgula eterneller. Samzelius SkogFjäll. 33 (1905).
-MÖRK. [sv. dial. (Finl.) stickmörk] (i Finl.) beckmörk, kolmörk; i sht predikativt (i sht i n. sg.); äv. bildl. Stickmörkt omkring mig. AFSoldan (1840) hos Aho Soldan 36. Efter träsket kom det en äng, och deröfver smög sig vägen in i stickmörka granskogen. Tavaststjerna Aho Folkl. 45 (1886). Lifvet är tungt, pinsamt, stickmörkt. Pakkala Elsa 116 (1895). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 95 (1958).
-MÖRKER. [sv. dial. (Finl.) stickmörker] (i Finl.) beckmörker, kolmörker; äv. särskrivet. Topelius Vint. II. 2: 219 (1882). Huldén Hus 5 (1979).
-RÖD. (mera tillf.) stickande (se stickande III) röd. Stickröd i ansiktet. Dahlgren SmStug. 107 (1894).
-SALT. [sv. dial. sticksalt; sannol. delvis analogiskt efter -gul, -mörk m. fl., delvis till sticka, v.1 I 19] (i vissa trakter, ngt vard.) mycket l. väldigt salt, hårdsaltad. Sticksalt, torrt kött. Ahrenberg Infall 80 (1908).
-SUR. (numera bl. i vissa trakter) om mjölk o. d.: mycket sur. Tholander Ordl. (1872). TurÅ 1904, s. 153.
Spoiler title
Spoiler content