STING stiŋ4, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[biform (med anslutning till STINGA) av STYNG, broms, fästyng o. d.; jfr äv. sv. dial. sting, m., styng, fästing, stinge, m., broms, styng]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om var o. en av de insekter som sticker (se STICKA, v.1 I 5) däggdjur o. suger deras blod l. parasiterar på däggdjur (särsk. boskap) gm att stinga dem o. lägga ägg i deras hud (där larverna sedan utvecklas), styng; äv. om larven; förr äv. speciellare, om insekt tillhörande (den i ä. systematik mera omfattande) familjen Oestridae; i sht i pl. l. koll.; jfr STINGA I 5 o. STICK-FLUGA. Åth och Stinng. Rålamb Reg. 222 (1690); möjl. felaktigt för stiung, se STYNG. Tjufbijen .. likna mycket i sin flygt de flugor som kallas sting. Linnæus Bijskjöts. 64 (1768). Hwimlande ohyra plågade soldaterna, likasom bromsar och sting hästarna. Fryxell Ber. 6: 449 (1833). Sting .. (dvs.) Insektslägtet Oestrus, hvars honor lägga sina ägg på åtskilliga djur, af hvilkas vätskor larverna sedan lefva. Dalin (1854). Cannelin (1939; äv. om larven). — jfr FÄ-, MYGG-STING.
Ssg: STING-FLUGA, se stinga ssgr.
