STINGSLIG stiŋ3slig2, adj. -are. adv. -T.
1) (ngt vard.) om person: lättstucken l. lättretad l. snarstucken l. retlig (jfr STINGA I 14 a, STICKA, v.1 I 21 b, STICKEN I 1); i sht förr äv.: benägen för att retas, retsam, stickande (se STICKA, v.1 I 21 b γ); äv. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt; jfr STINGLIG. Albert, jag skulle bli stingslig af mig (om du skötte min ekonomi). Du skulle finna mig retsam, först någon gång, sedan oftare. Deraf skulle du sjelf bli stingslig. Almqvist Går an 132 (1839). Man blir (i stark värme) öfvervägande slö, men på samma gång också stingslig och lättretad. SthmBl. 1905, nr 59, s. 2. Ett flertal stingsliga insändare i tidningarna vittna om att man kände sig illa berörd (av debatten). Andræ Söderblom 147 (1931). Man var stingsligt nogräknad om sin ära. Näsström FornDSv. 1: 70 (1941). Brådmogenhet, viktighetsmakeri, stingsliga nerver. Siwertz Fribilj. 226 (1943). Var inte så stingslig av dig, Robert! Evander Månd. 122 (1974). DN 8/1 1985, s. 55.
Avledn.: STINGSLIGHET, r. l. f. (ngt vard.) till 1: om egenskapen att vara stingslig. (Officer till uppasserska:) Nånå, kors: var icke stucken. Hvad är det för en stingslighet? Almqvist Törn. 3: 139 (1850). Gyllensten Grott. 89 (1973).
