publicerad: 1991
STOD stω4d, sbst.3, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er (1Kon. 7: 22 (Bib. 1541) osv.) ((†) -ar 1Mack. 13: 28 (Bib. 1541), NorrlS 1—6: 45 (c. 1770: moln stodar); -or Dryselius Måne 257 (1694: Stodorne, pl. best.); pl. best. stodren Lucidor (SVS) 1: 193 (1672)).
Ordformer
(förr äv. -oo-, -dh)
(vanl. fristående) stolpe l. pelare l. kolonn av trä l. sten o. d.; i sht om sådan stolpe osv. utgörande stöd l. stötta för ngt l. uppbärande (del av) ngt (t. ex. ett tak); numera bl. i b o. c, om stolp- l. pelarliknande föremål. Gick hon fram til stodhena widh hoffdagerden åt sängenne. Judit 13: 6 (Bib. 1541; Apokr. 1986: sängstolpen). Kyrkiobalkarna sunnan til (på Fögels kyrka) skola reesas op och stella starka stoder emot, eliest falla the omkull. Murenius AV 550 (1664). (Järn-)ugnen stod ungefär 3 qwarter från gålfwet, antingen på 4 tjocka trä-fötter eller stolpar, eller på twänne breda stoder af tegel-sten, en under hwardera ändan. Kalm Resa 1: 91 (1753). Stod .. (dvs.) Pelare, kolonn. Dalin (1854). — jfr CEDER-, HIMLA-, KOPPAR-, MARMOR-, MIL-, MINNES-, PELAR-, SMÄDE-, STEN-, UNDER-STOD m. fl. — särsk.
a) (†) om stolpe l. pelare försedd med skriftligt meddelande l. skriftlig uppgift. Manheim: Här uthi om städerna så skriffwa the på en stodh at ingen fremmet om han kranck är skall drista sigh till at inkomma i staden. Bolinus Dagb. 36 (1668).
b) om stolpe l. pelare o. d. upprest ss. minnesmärke l. monument över ngn l. ngt (i sht försedd med inskrift l. formad på visst sätt, t. ex. i människogestalt); numera nästan bl. om bildstod l. staty (se d. o. 1); jfr BELÄTE 1 a, OBELISK, PYRAMID 3 a. (I) skolen .. fördriffua alla tess (dvs. Kanaans) inbyggiare för idhart ansichte, och alla theras stodhar. 4Mos. 33: 52 (Bib. 1541; Bib. 1917: stenar med inhuggna bilder). Sådanne store och ofantelige Stodher och Steenar (som runstenarna). Schück VittA 1: 258 (i handl. fr. 1666). Kongl. M:t har .. beslutit att låta upresa en stod eller obelisque, hvilken skall blifva en påminnelse för Dess Efterträdare om den trohet Borgerskapet .. ådagalagt. Därs. 6: 206 (i handl. fr. 1790). Som han sutit, stel, som en stod på grafvar, / Satt orörlig, tigande Fjalar qvar. Runeberg (SVS) 3: 327 (1844). Vår stad har inom sitt område rätt många offentliga stoder och andra bildverk .. som på sitt tysta språk tala till oss om människor .. eller om händelser .. vilkas minne vi önska bevara. LundagKron. 2: 555 (1921). — jfr BELÄTE-, BILD-, BRONS-, GUDA-, GULD-, HJÄLTE-, HÄST-, KONUNGA-, RUN-, RYTTAR-, SALT-, SEGER-, ÄRE-STOD m. fl. — särsk. i uttr. Memnons stod l. stoder, om (den ena av) de två statyer (föreställande farao Amenhotep III) som på 1300-talet f. Kr. uppfördes i Tebe i Egypten (o. varav den ena förr var mycket berömd gm att den fr. o. m. år 27 f. Kr. fram till 200-talet e. Kr. vid soluppgången varje dag avgav ett klingande ljud (på grund av rörelse i stenmassorna vid temperaturväxling)). Rudbeck själf står som en Memnons stod / ifrån en tid, hvars sol gick ned i blod. Nyblom Rim 111 (1904). Henrikson AntikHist. 1: 27 (1958: stoder).
c) i oeg. l. utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels om mer l. mindre pelar- l. molnformig anhopning av damm l. rök l. vattenånga o. dyl. l. om pelarformig eldslåga, dels [utgående från a] om minnesmärke l. monument i skriftlig form; förr äv. om person som utgör en stöttepelare för en stad l. stat l. för ngn l. ngt. Ryggeraden är heele bygningenes stodh eller stöszla, at wij kunne stå räta. Schroderus Comenius 259 (1639; t. texten: stütze). De Högste af wårt Land ok Riksens störste Stoder. Lucidor (SVS) 1: 139 (1671). Vi hafva alla med otvungna hjertan svurit oss under svensk krona, en krona, som är oss så mycket kärare, som den hvilar på frihets stoder. Chydenius 34 (1765). Han (dvs. bonden) mogna sädens rika kärfvar / I gula stoder reser opp. JGOxenstierna 1: 24 (1805). Almqvist GMim. 3: 223 (1842; om rökpelare). Se, i dagens qvalm framför oss drar en stod af skyar. Rydberg Dikt. 1: 13 (1877, 1882). Den underliga stod av kyla han undan för undan kommit att känna invid sig där inne, den vek. Thorén Herre 148 (1942). — jfr ELD-, LUFT-, MOLN-, RÖK-STOD. — särsk. om hög klippformation tänkt ss. en bildstod l. ett levande väsen; företrädesvis i uttr. Herkules' (l. Herakles') stoder, (under forn- o. medeltiden) benämning på de två klipporna Calpe (Gibraltar) o. Abyla (vid Ceuta i Afrika) på var sin sida av Gibraltarsundet. (Den bereste T. Kore) wänd intet heller om / Förn som han lyklig fort til Herculs stoder kom. Lucidor (SVS) 239 (1672). Björck K12Stövl. 134 (1954: Herakles'). Hur djärv Odysseus var och mångförslagen / blev gränsen för hans framfart i det våta / dock satt av stoder i arkipelagen. Gullberg Terzin. 5 (1958; med syftning på Skylla o. Charybdis).
Ssgr (i allm. till b; numera föga br.): STOD-BEPRYDD, p. adj. prydd med statyer. Du kungastad (dvs. Sthm), du stad förutan like, / Du stodbeprydda invid vågor blå. CGStrandberg 51 (1855). —
Spoiler title
Spoiler content