SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1961  
RÄNNA rän3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (G1R 7: 24 (1530) osv.) ((†) -ar Spegel GW 113 (1685; uppl. 1705: rännor); -er VaruhusR 1541, ConsAcAboP 1: 37 (1641)).
Ordformer
(rän- (re-) 1654 (: ränmunnen), 1685 (: Renor, pl., rimmande med senor)1880 (: ränbanden). ränn- (re-) 1530 osv. -a 1530 (: rennor, pl.) osv. -e 1536 (: rennen, sg. best.)1636 (: vatnränne))
Etymologi
[fsv. ränna; jfr fd. o. dan. rende, nor. dial. renna, mlt. renne; liksom isl. renna, (tids)lopp, tidsrum, gång, av ett germ. ranniōn-, i avljudsförh. till got. rinnō, bäck, fht. rinna, ränna (t. rinne); till stammen i RINNA; i sv. är ordet möjl. lån från mlt. — Jfr RÄNNIL, RÄNNLA, sbst.]
VarRerV 24 (1538).
1) lång o. smal fördjupning l. hålighet l. öppning som (åtminstone tidtals) innehåller en (rinnande) vätska; ofta om sådan fördjupning l. hålighet som (gm grävning l. dyl.) är särskilt anordnad för att leda vätska till en plats o. d.; äv. om särskilt tillvärkad anordning av trä l. metall l. cement o. d. som är avsedd att (gm den lutning vari den är anbringad) leda vätska till en plats o. d.; vanl. om sådan anordning som är öppen upptill; i sht förr äv. övergående i bet.: rör. Vthan stadhen .. war en brunn, hwilken medh rennor in j stadhen leedd war. Judit 7: 7 (Bib. 1541; Luther: durch röhren). Tiill att lödhe the renner som lagdes påå Nysalen Engilst then. VaruhusR 1541. Een lijten Ränna som oreenligheeten flööt igenom vthur Staden vthi Nieper. Widekindi KrijgH 353 (1671). Nu är fuller klart hwart watnet (i Norrköpings ström) wägen taget, utan at bruka några underjordiska rännor sig til hielp, eller mena at thet wore i moln updrefwet. Block MotalaStr. 19 (1708). I (tämpel-)gårdens golv .. voro uthuggna rännor som avlopp för offerdjurens blod. Strömbom EgyptK 52 (1928). En skvaltkvarnsanläggning bestod av en fördämning, en ränna av trä, som ledde vattnet från denna, samt kvarnhuset med inredning. Kulturen 1938, s. 231. — jfr AVLOPPS-, BEVATTNINGS-, DAMM-, DROPP-, FOT-, HYTTE-, HÄNG-, INTAGS-, KONST-, LAX-, SLAM-, STUP-, TAK-, VATTEN-, ÅL-RÄNNA m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. slå pännan i rännan, kasta pännan i rännstenen. Ty wille jag, gie rima go dag, slå pennan i rännan. Runius (SVS) 1: 290 (1713).
b) (†) om åder l. vätskeledande organ i människans kropp. Ureteres äre two Pisseådror, eller Rännor, som .. föhra pisset .. till watublåsan. Forsius Phys. 244 (1611). Så länge bloden jämt i sina rännor flyter. Kolmodin QvSp. 2: 339 (1750).
c) fåra l. flodbädd där ett vattendrag flyter fram; äv. om fåra osv. där ett uttorkat vattendrag flutit fram (jfr 2); särsk. om den djupaste fåran i ett vattendrag. Vägen lopp immerfort åt öster i rännan af en uttorkad flod. Ödmann MPark 48 (1800). Rännan i en å, (dvs.) den djupaste fåran deruti. Dalin (1855). Den sydligaste av Svea älvs rännor. SvNat. 1927, s. 10. — jfr BÄCK-, DJUP-, FLOD-, KANJON-, Å-RÄNNA m. fl.
d) långsträckt fördjupning i havs- l. sjöbotten; dels om naturlig sådan fördjupning, dels (i sht sjöt.) om sådan fördjupning som åstadkommits gm muddring l. sprängning för att bereda passage för fartyg; äv. (i sht sjöt.) om (trång) passage mellan skär l. grund o. d., som är framkomlig för fartyg, segelled. Skeppet stadnar i fart, när smörjan sparas i rännan. Nicander GSann. 63 (1766). Ute i rännan mellan kobbarna dök ett och annat refvadt råsegel fram. Strindberg Hems. 108 (1887). På Nordsjöns botten går det längsefter Norges västra och södra kust en ränna eller liksom en väldig, djup dal, som på sina ställen är 500—600 meter djup. Sandström NatArb. 1: 259 (1908). Fyrarna äro uppförda .. alldeles intill rännan, som utgör huvudfarleden genom sundet. TT 1941, Elektr. s. 47. jfr (i ortnamn): (Gränsen går) in i Bålaby wijkänn wdi Hästekårs rännonn. BtFinlH 4: 133 (1563). — jfr DJUP-, INFARTS-, INSEGLINGS-, SEGEL-RÄNNA m. fl.
e) långsträckt öppning i is på sjö l. hav o. dyl. l. i minfält till sjöss l. i vegetation som täcker en vattenyta; särsk. om dylik öppning som iordningställts för att bereda passage för fartyg o. d. Carlén Köpm. 1: 351 (1860). Floden .. var nu isbelagd, så när som på några smala rännor, som höllos öppna af strömdraget. Hedin GmAs. 2: 467 (1898). Siwertz JoDr. 223 (1928; i minfält). En ränna var uthuggen i den höga vassen. Fridegård Offerrök 36 (1949). — jfr IS-RÄNNA m. fl.
f) (i fackspr.) i vattenområde som användes ss. timmermagasin: var o. en av de gm bryggor o. länsor från varandra skilda delar där timmer av olika sorter förvaras; jfr BÅS, sbst.1 3 a α. SvSkog. 936 (1928). — jfr SORTERINGS-RÄNNA.
g) skogsv. anordning (av sammanfogade plankor l. dyl.) vari vatten ledes fram så att man däri kan flotta virke, flottningsränna. TByggn. 1870, s. 40. Där förhållandena i vattendraget äro alltför ogynnsamma för inrättande av flottled byggas rännor på sidan om. SvSkog. 832 (1928). — jfr FLÖTNINGS-, TIMMER-RÄNNA m. fl.
h) (i sht förr) anordning vari uppslammad malm får flyta fram (särsk. för att anrikas l. sorteras efter olika kornstorlekar). G1R 7: 24 (1530). Guldvaskning med rännor i Lanioja, norra Finland, 1935. Dædalus 1936, s. 54 (i text till bild). — jfr AFTER-, MJÖL-, SORTERINGS-, VASK-RÄNNA.
2) allmännare: lång o. smal fördjupning l. hålighet l. öppning; särsk. dels om klyfta l. rämna o. d. i marken l. i bärggrund, dels om särskilt tillvärkad anordning (av trä l. metall l. cement) som bildar en lång o. smal fördjupning l. hålighet. G1R 10: 215 (1535). Bärgets pallar och rännor hafa gifit några tallträn platz at växa. Wettersten Forssa 21 (c. 1750); jfr 1. Min-baschi red förut och efter kom jag i den ränna hans häst plöjde (i snön). Hedin GmAs. 1: 123 (1898). En nipa med en bred, grinande ränna, alldeles som en tandlös trut. Hülphers Ångermanl. 139 (1900). De hos koltrastäggen ofta förekommande, här och där över ägget dragande högre åsarna och rännorna ser man mindre ofta hos björktrastäggen. Rosenius SvFågl. 1: 62 (1914). Svärdslipningsstenarna utgöras av block .., i vilkas övre, plana sida finnas långa och smala rännor, åstadkomna genom slipning av något föremål emot stenens yta. Fornv. 1936, s. 129. — jfr BÄNK-, KABEL-, KRUT-, SKID-, STRAND-RÄNNA m. fl. — särsk.
a) lång o. smal fördjupning l. hålighet i föremål (l. golv l. vägg o. d.) vari ngt glider l. rullar l. ledes l. vari ngt kan föras fram o. tillbaka, spår; äv. om särskilt tillvärkad anordning som bildar en sådan fördjupning l. hålighet. Rännan hvarigenom miölet utlöper (ur kvarnkaret). VetAH 1742, s. 69. En stor besparing .. (skulle) vinnas, om .. rännor upskuros (i scengolvet) för flera kulissvagnar. Beskow Theat. 1832, s. 5. Lutande rännor, som gå från alla hålen till en låda under biljarden, i hvilken kulorna uppfångas. HbiblSällsk. 2: 96 (1839). Rännor eller refflor, som tjena till att leda tråden in i ögat (på en synål). UB 6: 183 (1874). Boye Ast. 156 (1931). — jfr KULISS-, SKAK-, STYR-, STÖRT-RÄNNA m. fl.
b) om fåra l. lång o. smal fördjupning (i sht förr äv. rör l. kanal) i l. på människas l. djurs kropp. Eustachii tub eller then rännan, som från öronen går til swalget. Lindestolpe Frans. 59 (1713). På undersidan är .. (getingens gadd) försedd med en ränna och i denna ränna ligger två hullingförsedda stickborst. VeckoJ 1959, nr 33, s. 10. — jfr ALVEOLAR-, ARTIKULATIONS-, BASTE-, KVICKDRAGS-, MEDULLAR-, MÄRG-, NEURAL-, NÄS-, PRIMITIV-, RYGG-, RYGGBAST-, RYGGMÄRGS-, STRUP-, TARM-RÄNNA m. fl.
c) (numera bl. mera tillf.) (i dekorativt syfte anbringad) lång o. smal fördjupning i en pelare l. ett skulpturarbete o. d., räffla, kannelyr. (Eng.) chamfer, .. (sv.) ränna på en pelare. Serenius F 3 b (1734). Det klassiska draperiet ersättes (på vissa sarkofager) av raskt nedskurna rännor. Roosval FornkristK 49 (1933).
d) (numera bl. mera tillf.) på hugg- o. stickvapen: längs klingans mitt gående fördjupning (avsedd att minska klingans tyngd), blodrand. Westee (1842). — jfr BLOD-RÄNNA.
e) (numera bl. i folkligt spr. i vissa trakter) veck (i klädesplagg). (Bondflickor) stusza i Kiörkio på flinkt (dvs. stoltsera i kyrkan) mäd Rännor i Kiortler af Wammal. Warnmark Epigr. L 3 a (1688). (Huvudklädet) skulle .. ha uppslag (uppveck) fram och tre stycken rännor (veck) i sidorna. Odstedt FolkdrDal. 289 (1953).
f) (numera bl. i folkligt språk i vissa trakter o. kulturhist.) trumma l. kärl av trä (vari ngt förvaras medan det undergår behandling av ett l. annat slag). Den trumma, i vilken bräderna (till sargen i matspannar) basades, kallades i Våmhus ränna. Levander DalBondek. 2: 152 (1944; om förh. på 1800-talet). — jfr TORK-RÄNNA.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2; särsk. om smal passage l. om ngt som tjänar ss. en kommunikationsled. Creaturen äre Gudz handz Rennor, och Medel-Orsaker, genom hwilka Gudh alt gifwer. Rudbeckius Luther Cat. 35 (1667; t. orig.: rohre). Den moderna militärorganisationen .. utgjorde en av de viktigaste rännor, genom vilka folkvandringen in emot städerna löpte. Beijer BritaGrossh. 107 (1940). — särsk.
a) [sannol. med anslutning till RÄNNA, v. 9 a] (vard., numera bl. i vissa trakter) omtyckt, långsträckt promenadplats (särsk. gata) i stad, ”strög”; i sht i sg. best., övergående i anv. ss. egennamn. (Den förbindliga hälsning) som hon sett stora syster göra, då hon någon gång fick gå ut och gå i ”rännan” med henne. Lindqvist Dagsl. 1: 159 (1898). Jag anser dock detta (dvs. ett bebyggande av Kungsträdgården) göra mindre, då ju det promenerande Stockholm själft .. visat, att det gärna går i andra rännor. TT 1899, Byggn. s. 69. Två abiturienter solar sig en vårdag år 1932 i ”Rännan” (i Karlstad). Fårbenet 1957—58, s. 13 (text till bild). — jfr SNOBB-RÄNNA.
b) meteor. om långsträckt o. smalt område med lägre lufttryck än omgivande områden. Det ligger fortfarande en ränna av lågt lufttryck över Skandinavien med sträckning från Storbritannien till Ryssland. SvD(A) 1930, nr 189, s. 6. Fronten (där varm o. kall luft mötas) måste .. medföra en slags ränna i lufttrycksfördelningen. Ymer 1937, s. 210.
Ssgr (i allm. till 1): A: (2) RÄNN-ANKARE. (†) i elektrisk maskin: ankare försett med spår för lindningen, spårankare. 2NF 7: 277 (1907).
(1 g) -BAND. skogsv. under flottningsrännas botten anbringat stöd (av rundvirke) tvärsöver de i rännans längdriktning liggande syllar som utgöra underlag för den. TT 1880, s. 55.
-BLÄCK. (ränn- 1940, 1951. ränne- 1756) [jfr d. rendeblik (i bet. 1)]
1) (†) (tunn) metallplåt avsedd för tillvärkning av takrännor o. d. PH 6: 4373 (1756).
2) (föga br.) rännformig plåt avsedd till skydd för inåtgående takvinkel, vinkelränna. TeknOrdb. 488 (1940). Därs. 591 (1951).
(1, 2) -BOTTEN (jfr rännbottnar sp. 3926). om rännas botten. Rinman 2: 793 (1789).
-BRÖST. (†) öppning i dammbyggnad genom vilken vatten ledes in i en ränna. Bergv. 4: 129 (1799). JernkA 1834, s. 420.
(1, 2) -BYGGNAD. (i fackspr.) byggande av ränna l. rännor; vanl. konkret, om anläggning som består av en l. flera rännor (av trä o. d.). Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 2: 2 (1760; konkret).
-DAL. byggn. ränna på tak som är avsedd att uppsamla (o. avleda) rägnvatten l. snö; dels om sådan (ned mot takfoten löpande) ränna som bildas av två takfall som mötas, dels om fotränna; äv. om (jämförelsevis brett) utrymme mellan bröstningsmur o. tak (på torn o. d.); stundom äv. om ränna bildad av kupigt taktegel. Takfot, ränndalar och stuprännor. ArbetsdevisByggnGbgReallärov. 12 (1883). Ränndalarna äro utförda af asfalt på betonbädd och äro så breda, att fri passage rundt hela byggnaden mellan murkrönet och taket åstadkommits, för snöskottning m. m. TT 1898, Byggn. s. 2. Senare uppstod det s. k. munk- och nunneteglet. ”Nunnorna” lades så, att de bildade ränndalarna. 2NF 28: 630 (1918). Om vinkeln (mellan två takytor) är större än 180°, uppstår en ränndal. 3NF 18: 1264 (1933).
Ssg: ränndals-sax. (†) om ett slags av sparrar bildad takkonstruktion under en av två takfall bildad ränndal. (Vid byggande av ett mindre hotell erfordras bl. a.) 2 st. .. sparrar till rändals-saxar. 43 .. sparrar till takstols-saxar. TByggn. 1859, s. 17.
(1 g) -DAMM, r. l. m. skogsv. ovanför en flottningsränna anordnad damm med vars tillhjälp vattenmängd o. virkesmängd i rännan regleras. Haller o. Julius 234 (1908).
-FORM; pl. -er. rännas form; form som erinrar om en ränna. Fennia XLVI. 1: 13 (1925).
-FORMAD, p. adj. formad som en ränna. 2NF 30: 755 (1920).
-FORMIG. jfr -formad. Hartman Fl. XVII (1820).
Avledn.: rännformighet, r. l. f. Östergren (1937).
-GRAV. (förr) i mitten av en fästningsgrav anordnad djupare grav, dels avsedd att försvåra stormning, dels (i torra gravar) avsedd att upptaga o. avleda rägnvatten. Hazelius Bef. 260 (1836).
-GÅNG; pl. -ar. (ränn- c. 1765 osv. ränne- 16851942)
1) (förr) rad av rännor som tillsammans bildade en ledning för vatten o. d. Johansson Noraskog 3: 269 (i handl. fr. 1685; vid hytta).
2) (†) om de fasta partiklar som följa med det i en ränna avrinnande vattnet från en slamgrav. VetAH 1792, s. 282, 288.
(2) -HJUL. (†) om armborstnöt. Nilsson Fauna 1: 325 (1820, 1847).
-HUV. (†) Rännvinklar, Rännhufvar .. kallas grofva stockar, som uthuggas uti rät vinkel och brukas mäst vid plankrännor uti hörnen vid bottnen, där sammanfogningen har starkaste påkänning af vattnet. Rinman 2: 467 (1789).
-INTAG~02, äv. ~20. tekn. ställe där vatten införes i en ränna; jfr intag 1. HbSkogstekn. 397 (1922).
-JÄRN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3918). (ränn- 1771 osv. ränne- 1858)
1) metall. järn som stelnar o. kvarstannar i den ränna som är avsedd att leda det smälta järnet från en masugn till kokillerna. 2UB 5: 345 (1902).
2) (numera föga br.) yxliknande värktyg med tvärställd rännformig ägg (förr bl. a. använt vid urholkning av vattenrännor), däxel. BoupptRasbo 1771. Fatab. 1930, s. 20.
(1, 2) -KLAMRA, r. l. f. [jfr t. gerinnklammer] (numera bl. tillf.) krampa som förenar delar av ränna. Deleen 1: 423 (1814; i fråga om ränna som leder vatten till vattenhjul vid pappersbruk).
(2) -KNIV. hovsl. kniv med svagt böjd klinga o. rännformigt omböjd spets, avsedd för rensning o. värkning av hästs hovar, hovkniv, värkkniv. Billing Hipp. 263 (1836).
Ssgr (hovsl.): rännkniv- l. (numera vanl.) rännknivs-bestick. rännknivsskaft med flera tillhörande blad. TLev. 1906, nr 46, s. 1.
-skaft. skaft för rännkniv (vari olika blad kunna insättas). SFS 1863, nr 47, s. 6.
(2) -KNUT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3919). etnogr. knut som i varje stockändas översida har en enkel skåra vari den överliggande stockens ända vilar. Folkliv 1937, s. 14.
-KROK. (ränn- 1900 osv. ränne- 1790) om var o. en av de krokar varpå en under takfoten upphängd takränna vilar. VDAkt. 1790, nr 136.
(2) -LAV. [lavens frukter ha på ovansidan en rännformig fördjupning] bot. laven Opegrapha herpetica Ach.; jfr revorms-lav. Krok o. Almquist Fl. 2: 131 (1907).
-LIK, adj. Marklin Illiger 327 (1818).
-LIKNANDE, p. adj. NF 8: 162 (1884).
-LIST. [jfr t. rinnleiste] konsthist. på antika byggnader: (ofta rikt dekorerad) uppstående list längs takkanterna, som bl. a. hade till uppgift att uppsamla o. avleda rägnvatten. Upmark Lübke 93 (1871).
-LUCKA. lucka varmed tillflödet från en damm till en därifrån utgående ränna kan avstängas. Kulturen 1938, s. 231.
-MUN. (†) öppning på (tak)ränna varigenom vatten utledes. BtÅboH I. 11—12: 8 (1654).
(2 a) -SKENA, r. l. f. tekn. i vägbana nedsänkt spårvägsskena försedd med en ränna för den styrande flänsen på spårvagnshjulen. TT 1903, Allm. s. 324.
(1 g) -SLUSS. skogsv. sluss i ränndamm varmed tillflödet till flottningsrännan regleras. TT 1899, Byggn. s. 74.
(2) -SOND. med. sond försedd med en rännformig fördjupning. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 102 (1837).
-STEN, se rännsten, sbst.2
(1, 2) -SYSTEM. (i fackspr.) av rännor bildat system. PT 1913, nr 97 B, s. 3.
(1 h) -VASKNING. (i sht förr) vaskning i ränna. Fennia 36: 474 (1915).
-VERK, se -värk.
-VINKEL. (†) = -huv. Rinman 2: 467 (1789).
(1, 2) -VÄGG. sidovägg i ränna. Ekman SkogstHb. 112 (1908).
-VÄRK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3922), n. (†) ledning för vatten bestående av rännor. Polhem Invent. 26 (1729).
B (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl., föga br., i skildring av ä. förh.): RÄNNE-BLÄCK, se A.
(1 c) -DRAG. [jfr d. rendedrag, ställe med (rinnande vatten i) ränna l. rännor, vattendrag] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) litet vattendrag. Ett rännedrag Romelibäck kalladt der vattenflöde alldeles bortskjöldt jordmånen. HdlÅgerupArk. 1833.
-GODS. (†) = -koppar; anträffat bl. om material för gjutning av kanoner. ArkliR 1628—1635, s. 81 (1628); jfr Jakobsson BevBeklädn. 209 (1938). 2VittAH 17: 272 (i handl. fr. 1630).
-GÅNG, se A.
-GÖRARE. (numera bl. i skildring av ä. förh., föga br.) person som hantvärksmässigt tillvärkar rännor. SvGeogrÅb. 1932, s. 103 (om skånska förh. på 1800-talet).
-HÅNG. (†) anordning för fästande av hängränna? Spik till Domkyrkans Ränne-hånger. VDAkt. 1780, nr 14 (1779).
-JÄRN, se A.
-KOPPAR. (†) kopparplåt av det slag som användes för tillvärkning av rännor. Renne Koppar 1 Skeppunnd. KlädkamRSthm 1554 K, s. 15 b.
-KROK, se A.
-VAKTARE. (†) person som har till uppgift att se till rännor (i gruva). JernkA 1904, s. 550 (1605).
-VIS, n. (†) i uttr. i rännevis, i rännform. Linc. (1640; under imbricatim).
Avledn.: RÄNNAD, p. adj. [jfr d. rendet] (†) rännformig. Linc. (1640; under imbricatus).
Spoiler title
Spoiler content