(vard.) liten l. obetydlig l. (på något sätt) mindervärdig l. föraktlig l. löjeväckande pretentiös person (i sht man), stackare, kräk; strunt till karl (se STRUNT, sbst.3 3 b); äv. om litet osv. djur. Leopold (SVS) II. 1: 251(1788). Jag märker, att du anser grefven för en stor strunt. SöndN 1862, nr 44, s. 3. Han hör ej, han ser ej, / han glömmer snart allting, / den utgamle strunten (dvs. hästen Brunte). Fröding Guit. 33(1891). En ung man, som försöker komma fram på omvägar, genom kvinnor, är lindrigt sagdt en strunt! Lindqvist SatHumRyssl. 35(1900). Jag var en liten strunt till kropp och själ, när jag på hösten 1883 började i första klassen av Örebro ”storskola”. Andersson KinPingv. 20(1933). Livet är en strid, strunt den som ger sig. Lidman Lågan 23(1952). — jfr GUBB-STRUNT.
