publicerad: 1993
STRÄVA strä3va2, v.1 -ade (pr. sg. akt. -ar OPetri 2: 464 (1535: sträffuar emoot) osv.; -er Svart G1 126 (1561), Lallerstedt Dygdel. 5 (1746: eftersträfwer). — pr. sg. pass. -as Claëson 1: 150 (1857: eftersträfvas) osv.; -es Lallerstedt Dygdel. 24 (1746: emotsträfwes). — ipf. -ade (-ede) OPetri 3: 540 (c. 1535: sträffuade .. emoot) osv.; -de Schroderus Dress. 273 (1610: sträfde emoot), Roland Minn. 36 (c. 1748: sträfde emot). — sup. -at (-et) HFinlH 3: 192 (1553: stræffuedh .. emoth) osv.; -it Swedberg SabbRo 329 (1689, 1710: emotsträfwit); -t Schroderus Os. 2: 603 (1635: sträfft). — p. pf. -ad Cavallin Herdam. 3: 256 (i handl. fr. 1682) osv.). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.); jfr STRÄV, sbst.2
Ordformer
(strev- (-ef-, -eff-, -efv-) 1541—1771. sträv- (-äf-, -äff-, -ä(f)fv-) 1535 (: sträffuar emoot) osv.)
Etymologi
[liksom ä. d. stræbe, strebe, streffue (d. stræbe), nor. streve av mlt. streven, rycka till, sprattla, röra sig, sträva, l. av t. streben, sträva, av mht. streben, röra sig (häftigt), sträva; motsv. mnl. streven, röra sig (häftigt) (nl. streven, röra sig, kämpa, sträva), avljudsform till mht. striben, sträva, ä. nl. strijven, sträva (varav ffr. estriver, sträva), eng. strive, sträva, kämpa, sannol. till det ord som föreligger i mlt. stref, styv, hård, spänd (se STRÄV, adj.). — Jfr STRÄVA, sbst., STRÄVIG]
1) energiskt o. oförtrutet arbeta l. bemöda sig l. anstränga sig l. bjuda till o. d.; streta; kämpa; jfr 2. Arbeta och sträva från morgon till kväll. HC11H 10: 114 (1675). En röst, vid den Naturen bäfvar, / Ett bud vid nattens facklor för; / Du som så tungt i stoftet sträfvar, / Du Vandringsman! lyss hit och hör! Bellman (BellmS) 10: 28 (1786). Emellertid sträfvades, lästes och bannades (i skolan) med flit och tämlig framgång under dessa föga uppmuntrande former. Leijonhufvud Minnesant. 17 (1837). Det vårlif, som (i april månad) sträfvade, njöt och jublade i sky, i skog och på mark. Rydberg Vap. 296 (1891). Hur han strävade och hushållade, .. så hade han 1749 en sparad slant, som satte honom i stånd att börja studier vid Lunds universitet. SvD(A) 19/12 1921, s. 10. Vi som strävade tillsammans med .. (Gullberg) på en surrande och stimmande arbetsplats, kulturverkstaden radion. PBrunius i SvLittTidskr. 1961, s. 198.
2) [specialanv. av 1] i fråga om att energiskt o. oförtrutet arbeta l. anstränga sig för att uppnå l. komma fram till ett visst mål; äv. refl. (se k); i ssgrna EMOT-, GEN-, MOT-STRÄVA o. i den särsk. förb. STRÄVA EMOT i fråga om att energiskt osv. arbeta osv. mot l. göra motstånd mot ngn l. ngt o. i härur härledd anv. Intressantast blef .. expositionen af svenska målares arbeten 1841, emedan den bättre än alla resonnemanger kunde visa, hvart den svenska konsten sträfvat. Estlander KonstH 546 (1867). Sädesodling och husdjursskötsel äro de väsentliga inkomstkällorna (i Värml.), och befolkningen sträfvar alltjemt framåt att draga största möjliga gagn af dem. Torpson Norden 192 (1887). Ha ett bestämt mål att sträva mot. SvHandordb. (1966). (Tennisspelaren) Strävade hem två set med 7—5. GbgP 22/9 1988, s. 33. — jfr FÖR-STRÄVA. — särsk.
a) i uttr. sträva efter ngt, sträva för att komma fram till l. uppnå ngt l. för att vinna l. erhålla ngt, eftersträva ngt, fika efter ngt; äv. i fråga om ngt icke viljestyrt; äv. motsv. h, i. Sträva efter makt och rikedom. Schroderus Os. 1: 717 (1635). Den som sträfwar effter ähra och myndigheet, han kan intet wara vthan beswär. Grubb 900 (1665). (Det syns, att) de Verber, som af ålder haft olika grundvokaler i Infinitiv och Præteritum, allt mer sträfva efter likhet häri. Broocman SvSpr. 47 (1810); jfr h, m. Las Gitanillas sträfva i sin dans efter samma ideal, som de indiska bajadererna eller Egyptens Almés. Lundgren MålAnt. 1: 192 (1870). Sträfvandet efter frihet och jämlikhet .. ligger inneboende i mänskligheten såsom en instinkt. De Geer Minn. 1: 178 (cit. fr. 1874); jfr i. Den här nya gröna vågen inom sjukvården där man strävade efter decentralisering. Jersild BabH 310 (1978). — jfr EFTER-STRÄVA.
b) sträva för ngn l. ngt, sträva till förmån för ngn l. ngt l. för att uppnå l. vinna ngn l. ngt. Sträva och slita för brödfödan. Bönderna (i Lundby) hafva sagt til fougten, at the skola sträfva för her Peder (såsom kyrkoherde), så länge the förmhå. OxBr. 12: 641 (1642). Han vid boken ständigt sträfvar / För att nå sitt drömda mål. Wirsén Dikt. 155 (1876). Far fick sträva hårt för sin stora barnaskara. HågkLivsintr. 20: 258 (1939). Vad har jag att sträva för annat än min egen lycka. Claesson Sann. 33 (1970).
c) (numera bl. i Finl., föga br.) i uttr. sträva till, äv. (se β) åt (ngn l.) ngt.
α) sträva för att komma fram till l. bege sig till ngn l. ngt; äv.: ämna l. vilja bege sig till ngt (dvs. en plats); följt av att-sats äv.: sträva för (att uppnå ngt). Nu är han blind: men dock, engång hvar vår, / Han sträfvar till mig, med de sinas tillhjelp. Atterbom LÖ 2: 319 (1827). För den, som sträfvar till Hangö, men vill besöka Ekenäs och Raseborg, är fortsättning med järnväg från Ekenäs att rekommendera. Ramsay VägvFinl. 42 (1895). Luftfartsstyrelsen strävar till att hålla fem flygplatser öppna under strejken. Hufvudstadsbl. 31/3 1988, s. 10.
β) i uttr. sträva till (äv. åt) ngt, sträva för l. i syfte att nå fram till l. uppnå ngt; sträva efter l. mot l. för ngt; äv. om ngt sakligt, utan tanke på uppsåt l. vilja: av sig själv gå l. föra fram mot l. till ngt l. sträcka sig i viss riktning o. d. (jfr h). Spegel Kyrkioh. 2: 381 (1707: til). Tyngd är kroppars sträfvande åt jordens medelpunkt. Weste FörslSAOB (c. 1817). Den Ryske Jätten begynner sträfva till hafven. Geijer SvFolkH 2: 147 (1834). Riksdagens hela gång sträfvade till Hatt-partiets fall och upplösning. Malmström Hist. 5: 229 (1877). En klen, liten gubbe, vars hår strävade åt alla väderstreck. Ackté Minn. 1: 202 (1925). Huvudförtroendeman Paavo Pennanen berättar att man på fackavdelningshåll strävar till att förhållandet mellan arbete och lön skall vara det riktiga. VNyland 11/4 1981, s. 6.
d) i förb. med med.
α) i uttr. sträva med ngt, energiskt osv. arbeta osv. med ngt (se ARBETA 5 a δ, d γ); kämpa l. strida med ngt; förr äv.: kämpa mot ngt (se KÄMPA 2). Han är skotte till nationen och har i alla sina dar sträfvadt med fattigdom, hvilken ännu förföljer honom. Ferrner ResEur. 150 (1759). Assessorskan Stoltsenbäck sträfvade med att uppsätta och öfverkorsa reparations- och kostnadsförslag. Carlén Repr. 299 (1839). Negrernes öde var icke så mycket att slitas ut i trälarbete på fabrikerna, som att sträfva med ris-, socker- och bomullsskörden. Svedelius Statsk. 4: 56 (1869). Jag hade sista sommaren som gymnasist fått sträva med ferieläsning med tre omöjliga pojkar. Asplund LivSmultr. 84 (1945). särsk. (†) liktydigt med: strida mot ngt (se STRIDA 3); jfr STRÄVA EMOT 3. Schroderus Os. 2: 374 (1635).
β) sträva med ngn, sträva tillsammans med ngn; sträva för att söka påverka ngn i önskad riktning; förr äv.: kämpa l. strida mot ngn; sträva med ngn l. ngt, äv. övergående i bet.: stå ut l. dras med ngn l. ngt. Till Att befråga henne, Om hoon will anklage sin man förne Class hockonsson eller sträffua medh honom för samme hoor saak skuldh. EkenäsDomb. 1: 27 (1633). Om Gustaf Vasa och svenska folket på hans tid hafva gifvit exemplet, huru Sveriges konungar och folk hafva sträfvat med hvarandra, outtröttliga i vänskap och i missförstånd, i onda dagar och i goda, så (osv.). Svedelius SmSkr. II. 2: 13 (1860, 1888). Vi får väl sträva med det, sträva med honom, så länge vi orkar. Östergren (1948).
f) följt av infinitiv (med l. utan att); äv. motsv. h, med sakligt subj., betecknande att ngt av sig självt rör sig l. sträcker sig i viss riktning o. d. Fürst Stobæus 61 (i handl. fr. 1732). Atterbom Lyr. 2: 43 (1837; utan att). (Straffen) måste .. vara .. i psykologiskt hänseende så beräknade, att de verka till den straffades förbättring, och .. sträfva att förekomma ett förnyadt störande af det .. rådande rättstillståndet. Oscar I Straff 2 (1840). En omättad förening strävar .. att åter upptaga väteatomer eller andra tillgängliga atomradikaler. Bolin OrgKem. 28 (1925). Mänskan kan till exempel sträva att bli direktör för en biograf. Johnson Slutsp. 8 (1937). Man hade strävat att ge begravningen en officiell prägel. DN(A) 21/12 1964, s. 14.
g) i fråga om att bege sig l. färdas (gå l. fara l. resa) någonstädes med möda l. under ansträngning o. d.; i sht i fråga om att därvid övervinna ett motstånd (t. ex. vind l. ström l. uppförsbacke); äv. i uttr. sträva (e)mot ngt (vind o. d.); jfr 1. (Min hustru) var mykidh .. siuk på siön, so att jagh billigt måtte hafva betenkiande att gå och strefva een tidh long imot vinnen. OxBr. 8: 212 (1651). När i Villbrådets spår man sträfvar / Måste man ej uttröttad bli. Envallsson Kung. 63 (1784). Den 24, förlorade vi landet ur sigte och sträfvade sedan ända till månadens slut emot contraira vindar och elakt väder. Landell Bligh 40 (1795). När man sträfvar uppför backarne, ger man sig sällan tid att se sig tillbaka. Wetterbergh GNord 1 (1862; i bild). (Postångaren) sträfvade frustande uppför forsen. Bovallius CentrAm. 331 (1887). Vägen till åskrönet var .. inte lång och han strävade vidare med svetten rinnande ner i ögonen. Sandgren Förklar. 194 (1960). — jfr FRAM-, GENOM-STRÄVA. — särsk. mer l. mindre bildl. (jfr h, m); särsk. i uttr. sträva mot vinden l. strömmen. Sträfwa intet emot strömmen. Serenius Ss 2 b (1734). Jag genom mörka dalar sträfvar; / Men Hoppets gud mig sälskap gör. GFGyllenborg Vitt. 1: 156 (1762, 1795). Stilla och förnöjsamt hade han sträfvat sin väg fram genom lifvet. Bååth-Holmberg Morf. 1: 127 (1910).
h) med subj. betecknande växt l. ngt livlöst, betecknande att den l. det går l. breder ut sig l. sträcker sig i viss riktning (företrädesvis uppåt); med adverbiell bestämning betecknande riktningen; äv. bildl. (jfr g slutet, m); jfr a, c β, f. Kyrkspiran strävar mot himlen. Hafwet reser sig up, Och Wågarna pläga sig häfwa, / At the dierfliga syns moot sielfwa Stiärnorna sträfwa. Spegel GW 20 (1685). Uppföre sträfwar den wäg, som leder till lifwet. Melin Pred. 1: 118 (1844). Ett mossigt bärg, där knotiga tallar sträfva ur skrefvorna, vikande sig undan för hafsvindarne. Strix 1905, nr 42, s. 2.
i) ss. vbalsbst. -ande, om energiskt l. oförtrutet arbete l. energisk osv. möda l. ansträngning för att försöka åstadkomma ngt l. verka för ett visst syfte l. mål, strävan; numera i sht i pl. Kulturella, pedagogiska strävanden. Strävandet att nå högre på samhällsstegen. Se sina strävanden krönta med framgång. Serenius (1734; under affectate). Sträfvandet, att allt mera närma sig fullkomligheten, är ett af kännetecknen på menniskans gudomliga ursprung. Oscar I Straff 3 (1840). Han .. var outtröttlig i sina strävanden att stävja farsotens (dvs. kolerans) framfart. Lagergren Minn. 6: 70 (1927). Strävandena att bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Rig 1953, s. 7. Gierow i 3SAH LXXVII. 2: 164 (1969). — jfr BILDNINGS-, EMANCIPATIONS-, FRAMÅT-, FREDS-, FRIHETS-, FÖRFRANSKNINGS-, KULTUR-, NATIONALITETS-, NATURSKYDDS-, RATIONALISERINGS-, REFORM-, SAMFÖRSTÅNDS-, SANNINGS-, SEPARATIONS-, SJÄLVSTÄNDIGHETS-STRÄVANDE m. fl. o. JÄMLIKHETS-, OMSTÖRTNINGS-, STANDARDISERINGS-STRÄVANDEN.
j) i p. pr. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): som strävar l. kämpar; förr äv. i uttr. mellan sig strävande, motsatta, stridande; äv. motsv. g o. h. (Jorden, vattnet, luften o. elden) hafwa wäl åhtskilliga och millan sigh sträfwande qualiteter, .. såsom Warma och Köld, Fuchtigheet och Torrheet. Palmchron SundhSp. C 6 b (1642). Sin fria, uppåt sträfvande ande. Tegnér (WB) 3: 141 (1817). Vinden, som en längre tid varit mindre gynnsam för hemåt sträfvande fartyg, hade .. vändt sig. Runeberg (SVS) 7: 80 (1836). Langlet Ryssl. 10 (1898; om husspiror). Vi kunna aldrig få nog av den spanande, vägande och strävande humanismen. Siwertz i 3SAH LX. 1: 20 (1949). — jfr BILDNINGS-, FRAMÅT-, HIMMELS-, MAKT-, MOT-, REFORM-, RÄTT-, SANNINGS-, SKY-STRÄVANDE m. fl. — särsk. (†) i uttr. strävande mot ngt, som strider (se STRIDA 3) mot ngt; äv.: motsatt mot ngt. Öfwer förberörde oloflige samt både emot Guds och werdslig Lag sträfwande giftermål, så wäl som ock för andre orsakers skull, blefwo (osv.). Werwing Hist. 2: 134 (c. 1690). Nu kallas den Whig, som är en ifrare för allmänna friheten och af sträfwande mening emot Tory. Serenius (1734; under whig).
k) refl., motsv. g, i uttr. sträva sig till (en plats) l. sträva sig (ngnstädes), strävande bege sig till (en plats) l. bege sig (ngnstädes); äv. i (det äv. med huvudtrycket på partikeln uttalade) uttr. sträva sig till ngt, gm att sträva förvärva ngt. Hvad vinner väl Dygden därigenom, at hon sträfvar sig upföre fullkomlighetens besvärliga klyft? Lantingshausen Young 2: 35 (1790). Hufvudsaken är att sträfva sig till talang. Lundgren Res. 129 (1847). Då man .. sträfvade sig hemåt (från kyrkan) på den blåsiga landsvägen, tänkte man (osv.). Lagerlöf Jerus. 1: 50 (1901).
l) (†) ss. vbalsbst. -ning, strävan, strävande; äv. motsv. f. Schultze Ordb. 5108 (c. 1755). Betracktas nogare förloppet synes en tydelig sträfning bland desse nålar at sätta sig inbördes på hvarandra til 60 graders vincklar. Bergman Jordkl. 2: 338 (1774). Weste FörslSAOB (c. 1817).
m) bildl. (jfr g slutet, h); utom i α numera i sht i uttr. sträva mot ngt, kämpa mot ngt (jfr STRÄVA EMOT 1). Sträfva emot fattigdom, förföljelser. Weste FörslSAOB (c. 1817). Jag hade i fjol vid denna tiden att sträfva mot denna envisa och långsamma sjukdom (dvs. frossan). AnderssonBrevväxl. 1: 87 (1841). — särsk.
α) i fråga om att söka höja sig socialt l. komma till högre anseende o. dyl. l. söka nå en högre andlig nivå o. d. Menniskan, hvars dåraktiga åtrå altid sträfvar öfver den krets, som naturen .. för hennes varelse utstakat. Kellgren (SVS) 4: 356 (1779). Sträfva ständigt högre opp, / lyft din själ från jordegruset. Melin Dikt. 2: 91 (1904). Sträva högt med sin son. Auerbach (1913). (Sv.) Sträva uppåt (eng.) strive upwards. Harlock (1944).
γ) (†) i uttr. sträva på ngt, med avs. på gäld: energiskt inkräva l. kräva betalning av. EkenäsDomb. 1: 54 (1641).
3) (†) i vissa utvidgade, tr. anv.
b) i uttr. sträva ngn efter ngt, stå l. trakta efter ngt som ngn har, söka beröva ngn ngt. Omskönt .. (Judas) åt af et fat med Christo, .. wille han dock sträfwa Honom efter lif och wälferd. Spegel Pass. 103 (c. 1680). HC11H 3: 100 (1692).
c) med obj. betecknande ngns krafter l. hjärna: anstränga, möda. VDAkt. 1737, nr 233 (med avs. på krafter). O gäck! — sjelfsvåldig, plump och fri, / Du mot Apollos låf din hjärna envist sträfvar. Bellman Gell. 38 (1793).
d) i det bildl. uttr. sträva ngt på sned, sträva med att söka ändra ngt så att det blir fel. Schotte NyköpElLärovH 1: 5 (cit. fr. 1776).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i nekande kontext: orka (se ORKA, v. 2 c). ”Hjärtat strävade inte”, sade läkaren och lade ifrån sig spegeln, som ingen imma grumlat framför hennes mun. Spong Näv. 81 (1942). Det enda han inte kunde var att jobba i skogen. Han sa, att det var för tungt för honom. Han skulle inte sträva, sa han. Browallius ParDagg 12 (1957).
5) (mera tillf.) opers., betecknande att det känns som om det stramade i huden. Då slog mig en tanke med förfäran .. Det ilade kallt längs ryggen, det strävade i hårfästet. Manker Jokkm. 107 (1928). Anm. Möjl. är sträva här felaktigt för sv. dial. sträna, med bet.: strama.
Särsk. förb.: STRÄVA EMOT10 04 l. MOT4. jfr emotsträva, motsträva. Anm. Möjl. har i bet. 1 o. 3 huvudtrycket förr kunnat vila på huvudordet.
1) energiskt o. oförtrutet göra motstånd (e)mot (ngn l. ngt), arbeta emot, streta emot, kämpa emot; vanl. mer l. mindre bildl. (äv.: vara gensträvig mot, kämpa emot, göra emot); äv. i fråga om att förneka ngt. Then syndiga arten som j hiertat är .. begynnar til at sträffua ther emoot (dvs. mot Guds lag). OPetri 2: 463 (1535). Lijkwäl finnas än nu många som sträfwa här emoot (dvs. att N. N. blivit mördad). Petreius Beskr. 2: 201 (1614). Hwem sträfwar emoot goda dagar. Grubb 875 (1665). (Ärkebiskop G. Trolle) gick ned ifrån de församlade, lika oförändrad, och reste til sit olyckeliga slott, der han beslöt at i det sista sträfwa emot sit hotande öde. Celsius G1 1: 30 (1746). Hon sträfvade ju icke emot hans famntag, gjorde sig blott sakta lös ur hans armar. Snellman Gift. 2—3: 129 (1842). Sträva emot alla reformer. SvHandordb. (1966). särsk.
a) med avs. på en av Gud instiftad bestämmelse: försynda sig mot (gm att icke följa). KOF II. 2: 279 (c. 1655).
b) (†) i fråga om gift l. motgift: verka emot, ha verkan mot; motverka. Hoo som har tagit in förgift, han swäller vp: Men Treakelset (dvs. motgiftet) står och sträfwar ther emot. Schroderus Comenius 308 (1639). Spinnelns förgifft sträfwar på det högsta emot Grodans natur och egenskap. RelCur. 294 (1682).
2) i absolut anv. av 1. OPetri 2: 463 (1535). Ingen af thesse (dvs. prästerna) ville sponte (dvs. godvilligt), uthan sträffwade emot. Hall KultInt. 105 (i handl. fr. 1642). Jag sökte tränga mig fram, men man sträfvade emot. Weste FörslSAOB (c. 1817). Johnson Nu 72 (1934). särsk. om vind, liktydigt: blåsa emot. SColumbus Vitt. 156 (1670).
3) (numera föga br.) stå i motsats l. motsättning till (ngn l. ngt), gå emot, strida (e)mot (se strida 3); icke stämma överens med, icke gå att förena med. Så hart sträffuade then synden (som begicks av de första människorna) emoot Gudh, och så när gick hon honom, ther itt ewigt helwete medh förtient war. OPetri 3: 540 (c. 1535). En sak, som icke allenast sträfwar emot Regerings-Formen, utan ock i sig sjelf är af farlig consequence. HC11H 3: 30 (1670). (Vägran att mottaga nödmynten till det dem åsatta värdet) sträfvar emot förordningarne. 2RA 1: 157 (1720). Det lyder orimeligit och sträfwar emot naturen, at en Fader skulle kalla sin son Herra. Borg Luther 2: 550 (1753). Sydow Lübke 169 (1868). särsk. (†)
a) vara till nackdel för l. icke gagna (ngt). Efter det sträfwar emot Spaniens, Frankrikes och Engelandz profit och säkra herrawälde därutöfwer så (osv.). Polhem Bet. 1: 22 (1721).
STRÄVA FRAM10 4. till 2 g: sträva o. ta sig fram; ofta refl., i uttr. sträva sig fram; äv. dels i fråga om att klara sig i livet, dels i fråga om studier o. d.; äv. med tanken riktad på att man lyckas uppnå sitt mål o. d.; äv. bildl. Jag tänker mig kunna såsom andra fattige Barn sträfwa mig fram, och med tiden blifwa en nyttig tiänare i Gudz försambling. VDAkt. 1725, nr 525. De, som med möda efter den lamhet, som rådt uti uppfostringswerket, sträfwat sig fram till wanliga Prest-studier. JournLTh. 1810, Bih. nr 8—10, s. 5. Man såg både gående och åkande sträfva fram genom de hopade drifvorna. Runeberg (SVS) 7: 97 (1836). HT 1945, s. 167 (refl., bildl.). —
STRÄVA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. till 2 g: sträva o. (med möda l. ansträngning) ta sig l. komma l. gå igenom (ngt); äv. i fråga om genomgående av utbildning o. d.; äv. refl., i uttr. sträva sig igenom ngt; äv. abs. Weste (1807). Jag är så jägtad för det närvarande, att jag under hela min Professorstid aldrig varit så illa ute; måtte jag kunna sträfva igenom. Atterbom (1845) i 3SAH XXXVII. 2: 207. När Johan Melker .. hade sträfvat sig igenom en handelsskola, fick han (osv.). Heidenstam Skog. 139 (1904). Han strävade mödosamt igenom latinläxan. SvHandordb. (1966). —
STRÄVA IHOP10 04, äv. HOP4. (numera bl. mera tillf.) till 2: sträva o. arbeta ihop l. åstadkomma (ngt). Carlén Rosen 511 (1842; med avs. på vävd matta). Kuylenstierna-Wenster Ber. 89 (1898; med avs. på brev). —
STRÄVA IN10 4.
2) (mera tillf.) till 2 h, om naturformation: sträcka sig in (mot ngt o. d.). SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 94. —
STRÄVA OPP, se sträva upp. —
STRÄVA PÅ10 4. till 1, 2: fortsätta att sträva; äv.: med möda l. ansträngning ta l. dra på (ngt på ngt). Mot nederlag eller seger ha vi att sträfva på. Hallström Skepn. 220 (1910). Han höll på att sträfva resårkängorna på två par yllestrumpor. Alving Skandalh. 117 (1911). —
STRÄVA UPP10 4, äv. OPP4. till 2 g: sträva o. bege sig l. komma upp (ngnstädes); äv. dels refl., i uttr. sträva sig upp, dels motsv. sträva, v.1 2 h, dels bildl. (jfr sträva, v.1 2 m). Weste (1807). En bred, nyanlagd väg som i långa sick-sacklinjer sträfvar upp mot helgedomen. Wilhelm SolLys. 274 (1913). Varför räckte det inte med att själv sträva sej upp till den bättre ställning, som den högre skolan var avsedd att leda till? Wigforss Minn. 2: 306 (1951). Sträva upp till, mot toppen. SvHandordb. (1966). —
STRÄVA UT10 4.
2) till 2: sträva med att (försöka) komma ut; äv. dels motsv. sträva, v.1 2 h, dels bildl. (jfr sträva, v.1 2 m). Weste (1807). Vår själ, danad att känna och tänka, sträfvar ut i oändelighet. Enberg i 2SAH 7: 319 (1815). (Växterna) sträfva ut i jordaltet. Agardh Bot. 1: 10 (1830). Topelius Fält. 4: 120 (1864).
Avledn.: STRÄVAN, r. l. f. till 1, 2, om energiskt o. oförtrutet arbete (i sht för att nå ett mål l. vinna ett syfte o. d.), strävande, ansträngning- (ar) l. bemödande(n) o. d.; äv. med tanke delvis l. väsentligen på vilje- l. målinriktningen l. på försöken att nå målet osv., närmande sig bet.: vilja l. åstundan l. traktan l. böjelse l. tendens o. d.; äv. motsv. sträva, v.1 2 h, om förhållandet att ngt är riktat l. sträcker sig åt ett visst håll. Nordforss (1805). Den evige Andens / Sträfvan ur bojor och natt till ljusets och frihetens zoner. Stagnelius (SVS) 3: 65 (1817). Den uppflammande fosterlandskärleken (medförde) en afsiktlig sträfvan efter att bevara och upptaga gamla svenska ord. Schück o. Lundahl Lb. 1: 12 (1901). Näsan med sin lilla roliga sträfvan uppåt gaf ändå något käckt åt det bleka ansiktet. Lundh Ljungh. 21 (1905). Grav-Pekka har en vittsyftande strävan, en dröm, som är meningen i hans liv. Ekelund Haanpää Hemf. 29 (1927). Människors strävan för brödet. SkrSamfSvIsl. 2: 7 (1932). All materias strävan att bibehålla sitt tillstånd av vila eller likformig och rätlinig rörelse kallas tröghet. Bergholm Fys. 5: 17 (1957). Gyllensten Grott. 226 (1973). jfr bildnings-, emancipations-, freds-, frihets-, förfinsknings-, klarhets-, kultur-, makt-, nationalitets-, reform-, renhets-, samförstånds-, sannings-, sedlighets-, självständighets-, skönhets-, sparsamhets-strävan m. fl.
Ssg (numera föga br.): strävans-mål. mål (se mål, sbst.5 6) för strävan. Arbetet 28/9 1922, s. 1. PolitÅskådn. 93 (1931). —
STRÄVARE, sbst.1, m.//ig. [jfr d. straeber, nor. strever, t. streber]
1) till 1, 2: person (man) som strävar (arbetar energiskt o. oförtrutet), i sht för att nå ett mål l. vinna ett syfte; utom ss. senare led i ssgr numera bl. mera tillf. Schultze Ordb. 5108 (c. 1755). En plats för sig bland sträfvarne för nya och egna uttryck för det själfständigt sedda intager sydfransmannen Monticelli. Nordensvan KonstH 307 (1900). Gretchen (i Goethes Faust) .. visar den irrande strävaren uppåt. Wrangel Dikten 186 (1912). Vi stackars strävare, som äro dömda till livets kamp i vimlet och fulheten i våra städer. Ruhe Hurley Vild. 136 (1928). jfr bakåt-, makt-, mot-, reform-, sannings-, sedlighets-, -språk-strävare m. fl.
2) [efter motsv. anv. av t. streber] (numera bl. mera tillf.) streber. Enskilda sträfvares ifver att vinna personliga fördelar genom att ställa sig väl med eröfrarna. Steffen EnglVärldsm. 47 (1898). NDA(A) 10/6 1924, s. 2.
Ssgr (till 2; mera tillf.): strävar-döme. om sträveri l. konkret(are), om organisation l. samhälle o. d. kännetecknat av sträveri. Östergren (cit. fr. 1920).
-STRÄVELSE, r. l. f. till 1, 2, om handlingen att sträva emot ngn l. ngt; ss. senare led i ssgrna emot-, gen-, mot-strävelse; i ssgn efter-strävelse äv. om handlingen att eftersträva ngt. —
STRÄVERI104, n. [jfr d. stræberi, t. streberei, strebertum] till 1, 2: strävan, strävande; särsk.: streberi, strebertum. FinT 1924, 2: 239. jfr makt-, reform-sträveri. —
STRÄVSAM, adj. [jfr d. stræbsom, nor. strevsom, t. strebsam] till 1, 2.
1) om person: som (gärna) strävar l. brukar sträva, energiskt o. oförtrutet arbetsam (se d. o. 1); flitig l. trägen l. duktig o. d.; äv. dels om djur, dels om ngt sakligt (jfr 2): som kännetecknas av l. är uttryck för strävsamhet; äv. ss. adv.; äv. bildl. Nordforss (1805). Hagberg Shaksp. 3: 256 (1848; om svärd). (Finnarna i norra Värmland) äro ett sträfsamt och förnöjsamt folk. Torpson Norden 196 (1887). Svalorna cirklade som vanligt oroligt och strävsamt. Lagergren Minn. 9: 221 (1888, 1930). Vardagens strävsamma olåt (från verkstäder o. fabriker) ringde i hans öron, hårt och effektivt. Malmö 9 (1954). Gyllensten Grott. 200 (1973; om man).
2) om ngt sakligt (jfr 1), i sht om arbete l. om tid(senhet) o. d.: som kräver l. erfordrar att man strävar, (mycket) arbetsam (se d. o. 2), slitsam, mödosam, jobbig, knogig; äv. ss. adv. Bremer Brev 4: 11 (1857; ss. adv.). En sträfsam rodd, du! Bäckström DramStud. 40 (1870). (I brevet) stod att hon kommit till Amerika, att hon fått en tjänst och hade det bra, fast arbetet nog var sträfsamt. Geijerstam Tillsvid. 65 (1887). Fjerde, femte och nedre sjette klasserna, såsom bekant de sträfsammaste i skolan. Verd. 1890, s. 154. (Vi) unnade .. oss en stunds vila efter en strävsam dag. Kolthoff LivNat. 144 (1939). NAhnlund i 3SAH LXV. 2: 30 (1955; om väg mot ett mål).
Avledn.: strävsamhet, r. l. f. [jfr d. stræbsomhet, t. strebsamkeit] till strävsam 1: energisk o. oförtruten arbetsamhet; flit l. trägenhet o. d. Nordforss (1805). Hennes outtröttliga sträfsamhet, hennes allt försakande uppoffringar. Reuterdahl Mem. 19 (1856). Procopé Diktarh. 58 (1924).
Spoiler title
Spoiler content