SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
STÄK stä4k, äv. STEK ste4k, sbst.4, förr äv. STÄCK, n. (Modéer NamnOrdgeogrSt. 153 (i handl. fr. 1541) osv.) ((†) m. Möller 1565 (1790), Heinrich 1230 (1828)); best. -et (äv. att hänföra till sg. stäke) (ss. m. -en); pl. = (Modéer NamnOrdgeogrSt. 153 (i handl. fr. 1541) osv.) ((†) ss. m. -ar Möller 1616 (1790, 1807)); best. pl. -en (Modéer NamnOrdgeogrSt. 151 (cit. fr. 1696) osv.) ((†) -an VDAkt. 1721, F III 7); förr äv. STÄKE, sbst.1, n.; best. -et (äv. att hänföra till sg. stäk (jfr ovan)); pl. -en (Möller (1790), LoW (1911)) l. = (SkeppsgR 1546 (: Ålestäke), Modéer NamnOrdgeogrSt. 175 (cit. fr. 1559: mierde-stækæ)).
Ordformer
(stech 1542—1577. steck 1541—1578. steg- i ssg 1545 (: Steg mierder, pl.). stek (-ee-) 1544 osv. stig- (-ii-) i ssg 1547 (: Stiig mierder, pl.)—1559 (: Stigmierdar, pl.). stäch (-ää-) 1606. stäck 1543—1862. -stäcke 1723 (: Miärdestäcke). stäk (-ää-) 1543 osv. stäke (-æ-, -æ) 1546—1911. stäket, sg. best. 1529 (: aålastäket) osv.)
Etymologi
[fsv. stäk, smalt sund, landsträcka vid sund, sv. dial. stäk, ledarm av nedslagna störar med ris, smalt sund, stek, vase, byggnad för ryssja o. d.; jfr fd. stækh (ä. d. steg, d. dial. steg(e)), påle; sannol. växelform (med a-omljud) till fvn. stik, påle, nor. nn. stik, förtöjningspåle, samhörigt med östsv. dial. stika, stiku, fvn. stika, nor. nn. stike, alla: stolpe, stör (se STICKA, sbst.1) (l. till stammen i fht. stecho, påle, fvn. -stjaki (i ssgn ljúsastjaki, ljusstake), i avljudsförh. till STAKE); annorlunda Modéer NamnOrdgeogrSt. 159 ff. (1937). — Jfr STÄKE, sbst.3]
1) (†) om stör l. påle l. stake (använd ss. stöd l. stötta). Pålar och steek adt hålla the unga trän därmäd räta. Rosenhane Oec. 93 (1662). — särsk. i pl., om pålverk ingående i fördämning l. sund. AktsamlKungsådreinst. 415 (1788).
2) om stör l. stake l. stång (ingående ss. del i redskap).
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om fast fiskebyggnad i form av gärdsgårdsliknande inhägnader bestående av i sjöbotten nedstuckna störar, mellan vilka ris, sten o. d. anbragts; särsk. om fiskebyggnad i form av flera utgående armar med uppgift att styra fiskens förflyttningar mot hommor l. ryssjor l. mjärdar placerade i öppningarna mellan armarna. Modéer NamnOrdgeogrSt. 153 (i handl. fr. 1541). Jfrån Fänieboda Spång och ned i Strolångenn, Skulla alla stäch och werker bortt Riffues, ehuem de till höra, och andra bygges i staden igen. HammarkDomb. 1606. Invånarne i Skogsbygden bygga så kallade Stäk och Mjärdrar samt vasar af granris, i hvilka Mörten och Abborren går in och leker, samt där fångas. VetAH 1761, s. 189. Han vittjar glad sina nät, och vid åens stäk sätter han sina mjärdar. Linnerhielm 1Br. 123 (1796, 1797). Steket har vanligen tre armar. De tvänne yttre äro kortare, men den mellersta går upp emot land och heter derföre land-gård. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 69 (1868). ÖgCorr. 16⁄9 1967, s. 6. — jfr HOMME-, RIS-, RYSSJ(E)-STÄK m. fl.
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om var o. en av de två sidostakar som ingår i mjärdes träställning o. som neddrivna i sjöbottnen förankrar mjärden; äv. om själva träställningen. MeddLantbrStyr. 1924, nr 6, s. 19. Mjärdens träställning (utom spröten) benämnes ett stäk. Därs. s. 32.
c) (†) om sidostolpe i vippa för nåltillverkning. Vippans hufvudbeståndsdel är en vertikal 2 till 3 U tung jernstång, som löper upp och ned i rännor (anbragta uti sidostolpar, stäck kallade). Eneberg Karmarsch 2: 677 (1862).
3) [utvecklat ur 1 slutet (o. 2)] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (smalt) sund; i sht förr äv. om färjställe l. färjläge. Spegel (1712). Stäk .. (dvs.) sund, färjställe. LoW (1911). De otaliga små vikarna och hemlighetsfulla lagunerna, de smala stäken som leda in till förtrollande gläntor. Ruhe Hurley Vild. 357 (1928).
4) (†) koll., om strå (se STRÅ, sbst.1 1). Woro önskeligt, at någon wille förswänska de gamlas Oeconomiska termer, at wi må kunna få dem rena applicerade til wårt språk. Til exempel: .. (lat.) Palea Stäck. Linné Sk. 427 (1751).
Ssg (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (2 a) STÄK-MJÄRDE. [sv. dial. stekmjärde, stäkmjärde] mjärde bestående av två grova sidostakar (att drivas ner i sjöbotten o. på så sätt förankra mjärden), lyftramsmjärde; motsatt: sänkmjärde. Modéer NamnOrdgeogrSt. 155 (i handl. fr. 1545). I en mera utbildad form får mjärden namn af stek-mjärde eller stånd-mjärde. Denne skiljer sig ifrån sänk-mjärden hufvudsakligen deri, att han uppställes inom ett s. k. stek eller kilformig gård af granris. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 69 (1868). jfr Norlind AllmogL 56 (1912).
Spoiler title
Spoiler content