publicerad: 1993
STRÅ strå4, sbst.1, n. (FörsprBib. a 4 b (1541) osv.), äv. (mera tillf., i bet. 1) r. l. m. (OPetri 2: 115 (1528: dödzstråån, sg. best.; möjl. att uppfatta ss. pl. best. n.), SvD(A) 27/5 1934, s. 5 (: italiensk strå; om material i halmhatt)); best. -et, äv. -t, ss. r. l. m. -n; pl. -n (De Geer PVetA 1744, s. 16 (: gräs-strån), osv.) l. (numera bl. i södra o. västra Sv.) = (Isogæus Segersk. 85 (c. 1700) osv.) ((†) -en Broman Glys. 3: 69 (c. 1730), Posten 1769, s. 940 (: hårstråen); -er Brauner Bosk. 63 (1756: Grässtråerna, pl. best.)); pl. best. -na (Brauner Bosk. 63 (1756: Grässtråerna), Weste FörslSAOB (c. 1817) osv.) ((†) -en WoJ (1891); -nen Sahlstedt (1773)).
Ordformer
(stra- i ssg 1530 (: stra fodhringen, sg. best.) straa- i ssg 1525 (: straa hath). stroo- i ssgr 1683 (: Stroofedla)—1686 (: Stofft Strookårdar, pl.). strå (-åh, -åå) 1526 osv. stråd(h) 1637—1746)
Etymologi
[fsv. stra; jfr fd. straa (d. strå), fvn. strá, mlt., fsax. o. mnl. strō (nl. stro), ffris. strē, feng. streaw (eng. straw), fht. o. mht. strō; utvidgning av roten i STRÖ, v.1, o. eg.: ngt utbrett l. utstrött; med avs. på bet.-utvecklingen jfr lat. stramen, strå, o. sternere, utbreda (se ESTRAD)]
1) (numera i sht i vitter l. högre stil) koll., om avskurna l. lossryckta torra (delar av) stjälkar av sädesväxter l. av andra gräsartade växter (betraktade ss. en massa l. ett skikt o. d.); halm, äv.: ströhalm; äv. ss. råmaterial (till l. i flätverk o. d.); stundom äv. liktydigt med: hö; förr äv. i utvidgad anv. (se f); äv. bildl. (jfr 3). 2Mos. 5: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: halm). Tryskarne tryska medh slagor på ladeloghan .. så leefwas stråå och agnar. Schroderus Comenius 398 (1639). Migh fattas nu här intet meer / Ähn sökia vp ett gott quarter, / För migh och min trolofwad möö / Sampt för min Hästar strå och höö. Kolmodinus Gen. A 7 b (1659). Strå .. (dvs.) strö, halm, hö, gräs, tårt el(ler) wått. Schultze Ordb. 5130 (c. 1755). Liksom vid hans (dvs. gamle kung Göstas) knä vi suttit / Kring flammande härd / Och lyssnat till Dala-sagan / Om flyktingens färd. / Af ångest de späda hjertan / Knappt vågade slå, / Då spejarnes lansar stungo / I gömmande strå. Snoilsky 2: 3 (1881). Balen eller redet, där äggen (av ejdern) läggas, består underst af hafstång och strå. LbFolksk. 687 (1892). Det blir bara hö och strå man får i handen (om man försöker förvandla det levande till teori). Segerstedt Händ. 59 (1926). Höijer Martin 139 (1950: hatt av .. strå). — jfr BJUGG-, HAVRE-, HÖ-, KORN-, RIS-, RÖR-STRÅ m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Stråå j en skoo och syl j en säck, och een hora j ett fönster the dölias icke gerna. SvOrds. C 2 b (1604). När Eld och strå komma tillhopa, så brinner det aff. Celsius Ordspr. 3: 212 (1711).
b) (numera bl. i vitter l. högre stil) halm utgörande bädd l. viloläger för människa l. djur; i uttr. dö på strå äv. närmande sig bet.: dö sotdöden, motsatt: dö i strid. ÅngermDomb. 30/8 1630, fol. 33. Nu Juldagsmorgon glimmar, / Jag will till stallet gå, / Der Gud i nattens timmar / Ren hwilar uppå strå. AndelÖrtag. 1851, s. 106. Så drogo de (dvs. riddarna) dädan .. / och stupade och jordades om kvällen, / men några blevo gamla och dogo på strå. Heidenstam NDikt. 86 (1902, 1915). — jfr DÖDS-STRÅ. — särsk.
α) i uttr. ligga på strå, ligga l. sova på (bädd av) halm; äv. med framhävande av en stråbädds ringhet l. oansenlighet; förr äv. pregnant: ha det knapert l. befinna sig i ekonomiskt trångmål. Lucidor (SVS) 126 (1669); jfr: Lars Johansson exciperade (inför rätten): han hafwer dher medh (dvs. med sin beskrivning) hwarken ment Herr Gyllenstierna och någon af Herrarne Ridderskapet och Adelen, vthan een sådhan, som tit ligger på stråå, hwilket inthet till Herr Gyllenstierna och andra Herrar kan appliceras. Schück BibliogrAnt. 30 (cit. fr. 1669). Då Dumhet, nöjd och skön och fet, / På Ederdun sin hvila tager / .. Så ligger Qvickhet blek och mager / På hö och strå med litet Lager. Kellgren (SVS) 2: 77 (1780). Cavallin (1876).
β) (numera föga br.) i uttr. skjuta (fågel) på strå, skjuta (fågel) som ligger i (l. flyger upp ur) sitt rede. När man sköt änder på strå, så kunde man förstås aldrig taga fel på en simmande and och (hunden) Väckes nickande, vajande svansplym. Knöppel Vildm. 90 (1915).
c) folklor. i fråga om lek l. dans på l. över (anordning av) strå; särsk. i uttr. dans på strå, namn på danslek bestående i att deltagarna dansar i ring över ett stjärnliknande mönster av halmstrån vilka de icke får vidröra. Nu hålla de Swänska i Saxaland Juul, / De dansa på Lofft; de dricka i Skiuul. / .. Dhe springa på Hallm: och dhe hoppa på Strå: / Wärdarna deras undra der på. Dahlstierna (SVS) 184 (1707). ”Dans på strå”. NordKult. 24: 127 (1933).
d) i anv. som utgår från tanken på halmstrån o. d. ss. ngt föga l. obetydligt motståndskraftigt l. lätt förstörbart l. värdelöst. 1Kor. 3: 12 (NT 1526; i bild, om material till husbyggnad). Thetta wärk, som Herren skapat har / .. Skal brytas ned .. / Och uti eld, som halm och strå förgås. SionSång. 2: 124 (1745). Så snart Portugiserna komma til denna ö (dvs. Java) och der öfwerlasta sig med deras hetsiga winer, dö de som strå. Linné Diet. 2: 3 (c. 1750). — särsk. ss. (mer l. mindre nedsättande) beteckning för ngt (som anses vara) obetydligt l. bräckligt l. värdelöst l. av dålig kvalitet, bosch, skräp. Jes. 33: 11 (Bib. 1541). Herr Pädars Trug och Hoot iag acktar som strå, / Och iag är ey så skuggräddan Flicka. Dahlstierna (SVS) 160 (c. 1700). Bågskott skrämma honom (dvs. Leviatan) ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå. Job 41: 19 (Bib. 1917).
e) [anledningen till anv. okänd] glas. i uttr. blåsa l. draga på strå, med avs. på fast glasmassa: blåsa i form så att massan hastigt avkyles. (Sv.) Strå, draget på strå, blåst på strå: .. (t.) mit Stroh geblasen. Hermelin Glas 70 (1966).
f) i utvidgad anv., i fråga om växt med framträdande platta l. skivformade växtdelar; anträffat bl. ss. senare led i ssgn SJÖ-STRÅ.
2) i individuell anv.
a) (stycke av) stjälk av sädesväxt l. annan gräsartad växt (särsk. (bot.) växt tillhörande familjerna Gramineae, gräs, Cyperaceae, halvgräs o. Juncaceae, tågväxter); dels om avskuren l. lösryckt torr stjälk (särsk. ss. ingående i halm l. annan samling av stjälkar), dels om växande l. nyss avskuren l. lösryckt men ännu icke torr stjälk (ofta liktydigt med: individ av sädesväxt osv.). Kringspridda l. vissnade strån. Träda smultron på strå. Rågen var kort i strået. Hon plockade några strån av det spirande gräset. All Gudz Lagh är jw godh och rett, wore thet icke än meer som han budhe, än vptagha itt strå. FörsprBib. a 4 b (1541). Liturgiska stadgar och sådana menniskeliga, Ia Påweska, som äre bräkeligare än något swagt stråå. Chesnecopherus Skäl F 3 b (i handl. fr. 1587). (Braxnar fångas) uti tiockasta hwaszen .. tå fiskaren .. märka kan af fiskarnas framlöpande stråens rörande. Broman Glys. 3: 582 (c. 1740). En Blomsterquast, som med et strå du knyter / Och skänker mig, mit hierta mera rör (än guld). Envallsson Kung. 15 (1784). Strödda strå af hö och halm som lågo öfver marken. Palmstjerna Snapph. 2: 40 (1831). Der viken just nedom en kulle / Bland ekarne skymtade blå, / Låg, plaskande sakta, en julle / Förtöjd mellan bugande strå. Snoilsky SvBild. 103 (1886). Man tog en handfull av de sista stråna (vid skörden), bar bort dem från gården och satte upp dem på en gärdsgårdsstör. Nilsson FestdVard. 142 (1925). I dessa palspölar (på tundran i Lappl.) växer ingenting utom glesa strån av ängsull. Selander LevLandsk. 107 (1955). SAOBArkSakkSvar (1989; äv. om stjälk av tågväxter). — jfr BJUGG-, BORST-, GRÄS-, HALM-, HAMP-, HAVRE-, HÅR-, HÖ-, KORN-, LIN-, RAGG-, RIS-, RÖR-, SIDO-, SKÄGG-, SLARK-, STARR-, TAGEL-, VASS-STRÅ m. fl. — särsk.
α) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt. Vnger som en Rååh, gammal som ett stråå. Grubb 836 (1665). Alltijd lembnas där ett Strå, som hölaszet går omkull. Celsius Ordspr. 2: 407 (1709).
β) i mer l. mindre pleonastisk, ofta emfatisk förb. med sticka; särsk. i uttr. stickor o. strån; äv. i anv. motsv. ζ. Staden brendes platt op tå, / Ther lefdes (dvs. lämnades) hwarken sticke eller strå. Hund E14 161 (1605). (I en debatt) tog man i så stickor och strån rök. SDS 17/2 1990, s. A 6.
γ) emfatiskt o. mer l. mindre hyperboliskt, i sht i negerad sats; äv. i anv. motsv. ζ o. ofta i fråga om värdering, ofta övergående i bet.: (icke) ett dugg, (icke) ett dyft, (icke) någonting alls. Jtem Bleff Måns Simonson förbudit .. att hann icke schall röra ett strå på halberga Eng, Effter ägorna komma inth(et) Måns Wastesonn till. BråboDomb. 6/7 1602. Så frampt något stråå i detta åhr bärgas skall. VDAkt. 1676, nr 204. Han visste, att jag ej gaf ett strå för alla de öfriga tillsammans, under det han stod högt i min ynnest. Kongo 1: 199 (1887).
δ) gå l. komma l. skjuta i strå, om sädesväxt: utbilda stam l. stjälk o. skjuta upp ur marken, skjuta skott; äv. i anv. motsv. ζ. Til swenska rimkonsten, har jag ock haft stor lust .. fast jag under tiden måst bita i naglarna, innan det welat gå i strå för mig. Westerberg Lefv. 13 (1734). Backhafra .. Kommer tämligen tidigt i strå, och ger mycket hö. EconA 1807, dec. s. 54. När (havre)plantorna .. börja skjuta .. i strå, är det (osv.). MosskT 1887, s. 200.
ε) i fråga om otröskad säd; särsk. i uttr. giva tionde i strået, giva tionde av skörden av otröskad säd; numera bl. ss. förled i ssgn STRÅ-TIONDE. (Sv.) gifwa tionde i strået (lat.) decumam in spicis reddere. Cavallin (1876).
ζ) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr β—δ, 3). På den wida kunskaps stråt / Min sinnen gingo beta; / Men höllo sig wid jorden blott, / Och hade knapt den styrka fått, / De späda strå upleta. Nordenflycht (SVS) 1: 98 (1741). Det är högmodet, jämte själens tomhet, som med et strå kitla et lågtänkt sinne. Lantingshausen Young 2: 99 (1790). (Skulle icke vi kristna vilja) kasta ut ett strå till räddning för någon förtappad själ. Rundgren Minn. 2: 222 (1870, 1883). Mitt hopp var Joe, men han svek mig, blev ett visset strå, som vinden fejar undan. Bergman Patr. 34 (1928). — särsk. om bom (se BOM, sbst.1 2 b slutet); ss. senare led i ssgn RÖV-STRÅ.
b) hos människa: hår (se HÅR, sbst. 1), hårstrå; dels om avskuret l. lösryckt l. lossnat, torrt (o. glanslöst) hår, dels om växande l. nyss avskuret osv. men ännu icke torrt (osv.) hår; äv. om borst l. tagel hos högre djur (däggdjur). Weste FörslSAOB (c. 1817; om hårstrå). Dödligt sårad (knappast mäktig / Att sin häst kring halsen hålla / Och i manens strån) han samlar / Kraft till än ett sista slag. Oscar II I. 2: 121 (1859, 1886). De ostyriga stråna i virveln, som alltid ville stå rätt upp och förstöra benan. Östergren (1948).
3) i vissa speciellare, delvis l. genomgående bildl. uttr. (jfr 1, 2 a ζ).
a) draga, förr äv. taga strå (om ngt), i fråga om avgörande av (tvistig) fråga gm att låta de berörda representeras av lika många strån i (utomstående) persons hand, varvid ett strå skall vara längre än de övriga utan att detta kan märkas: i tur o. ordning draga var sitt strå, varvid den som får det längsta strået vinner. Taga strå, lotta. Lind 1: 148 (1738). Vi drogo strå om, vem som skulle börja. Neander 70År 140 (1929).
b) draga det korta(ste) l. längsta strået, förr äv. taga kortare strået, i fråga om att draga strå (se a): få det korta(ste) resp. längsta strået o. därigm förlora resp. vinna; i sht bildl. HT 1953, s. 57 (1809: tager kortare strået). Hidalgon (dvs. Don Quijote) vill kapson på ondskan sätta, / Men drar, fast han har rätt, det korta strå't. CVAStrandberg 5: 208 (1862). Tavaststjerna Bröl. 91 (1893: det längsta strået). Dra det kortaste strået. Combüchen Byron 280 (1988).
c) (numera föga br.) draga strå för katten o. d., draga ett strå förbi nosen på en katt för att lura denna att jaga strået; äv. bildl. Som man pläger göre, när man drager strå för katten. G1R 26: 250 (1556). Serenius (1741; bildl.).
d) [jfr c] (numera föga br.) draga strå (för, förr äv. före l. med ngn), förr äv. lägga strå för ngn, (söka) vilseleda ngn l. föra ngn bakom ljuset l. dölja sina verkliga avsikter för ngn, lura ngn. Han (dvs. Herren) låter intet draga stråå för sigh; han ransakar Hierta och Niurar. Grubb 515 (1665). Här drages så länge strå i detta val, att den ena villan blir värre än den andra. Hagström Herdam. 2: 506 (cit. fr. 1678). Gud låter ei sig föredraga strå. Kolmodin QvSp. 1: 34 (c. 1710, 1732). Borg Luther 2: 649 (1753: med). Tom hade varit sprätt och stått i pris / Som den der strå för stadens nymfer lade. CVAStrandberg 5: 149 (1862). Björkman (1889).
e) dra sitt strå till stacken o. d., om medlem i (tänkt) krets av personer: lämna ett mer l. mindre blygsamt l. obetydligt bidrag till en (gemensam) större helhet av ngt. Draga hvar sitt strå till vetenskapens Babels torn. Snellman AkadStud. 40 (1840). Olsson Fröding 76 (1950). — jfr STACK-STRÅ.
f) i fråga om att icke göra sig besvär, i sådana uttr. som icke lägga två strån, l. icke göra strå i kors, se KORS I 9 a β.
g) strå för strå, ett strå i taget; äv. bildl.: lite i sänder, pö om pö. Björkegren 1: 289 (1784; bildl). Säden skäres för hand och strå för strå med handslånga skäror av vanlig plåt. Tamm TjänstNegus 33 (1936).
h) [möjl. eg. närmast med tanke på sädesaxets placering högt uppe på strået] (†) komma högt på strå, bli fin l. framstående l. få högt anseende o. d.; vara bättre på strået, vara finare l. mera framstående osv. Wänja the owettingar och öfwersittare, som woro icke bättre på strået än jag, en annan wana, att the måste lägga ned det handtwerket att sittja mig städse på näsan. Cavallin Herdam. 3: 207 (i handl. fr. c. 1750). SvFmT 9: 287 (1896: kommer högt på strå).
i) hänga på ett strå, om ngt sakligt, i sht saks (lyckliga) utgång: vara ytterst osäker l. vansklig l. prekär, hänga på ett hår(strå); jfr HALMSTRÅ 1 b α γ'. KyrkohÅ 1939, s. 261 (1783). Alt står .. och väger och hänger på ett strå såsom förr. BrefKrigFinl. 15 (1808).
j) (numera bl. mera tillf.) komma strå i mjölken (mellan ngra), opers.: uppstå oenighet l. missförstånd l. trassla till sig (mellan ngra); jfr SMOLK b α. Kommer det strå i mjölken, så blir det väl knappast något af mellan Karen och Mats. Strindberg SvÖ 2: 159 (1883).
k) [eg. syftande på att ngn vid slagsmål rycker hårstrån av motståndarens huvud] (†) taga strå av ngn, vara ngn vuxen, hävda sig mot ngn, hålla ngn stången; jfr HÅR, sbst. 3 f, l. (T.) Einem die Stange heben oder halten, (sv.) taga strå af enom, wara honom wuxen. Lind (1738, 1749; under stange).
4) [sannol. utgående från en anv. av ordet ss. mått; jfr bet.: (mått angivande) 1/12 tum, linje] i fråga om anv. av (hår)strås bredd för att ange skillnad vid jämförelse; numera företrädesvis i förb. ett strå, ss. bestämning till komp.: något lite, en (liten) smula, en aning; i sht i uttr. ett strå vassare, i sht bildl.; jfr HÅR, sbst. 2 a, b. VexjöBl. 1842, nr 28, s. 1. Asch, så j talar, far — j vet nock att Johanna på Blåbärsholmen är ett strå för styf i nacken att ta emot några presentegåfvor af mig. Carlén Ensl. 1: 11 (1846). Han (dvs. kung Salomo) var likväl ett strå visare än du. Börjesson Brödr. 1 (1861). ”Var alltid ett strå vassare.” Varje medelmåttighet har en hårfin skillnad som kan blåsas upp och ge vinst. Lindqvist Reklam. 38 (1957). Edqvist MännÖ 67 (1971).
5) [jfr 1] (†) ss. måttsord betecknande packe om visst antal (möjl. 25 st.) i halm inpackade rökta fiskar. Strå 18 öre Bycklingh — 2 (felaktigt för 20) strå — 45 {marker}. TullbSthm 20/5 1561. Böcklingh .. stråd .. 1,109. OxBr. 11: 705 (1637). Därs. 818 (1645).
Ssgr (i allm. till 1 (d)): STRÅ-ARBETE~020. särsk.: arbete (se d. o. 11 b) utfört i material helt l. väsentligen bestående av strå; jfr -docka, -fläta, -gardin, -hatt, -hydda, -jalusi, -korg, -krans, -matta, -sits, -toffel. Synnerberg (1815). —
-BAND. [jfr t. strohband]
3) (numera föga br.) till 2: ss. prydnad avsett band (av silke) ungefärligen av halmstrås tjocklek. Synnerberg 2: 193 (1815; av silke).
Ssg (till -band 1): stråbands-tunna. (i sht förr) tunna försedd med sammanhållande band av strå. Bed syster Lovisa köpa litet hvetemjöl och baka mig en half eller hel fjerding kringlor eller en liten stråbandstunna rågknäckebröd. SagSed 1958, s. 64 (1840). —
Ssg: stråbas-sjukdom. jfr sjukdom 1 d; i sht i pl.; särsk. (lant., bot.): sjukdom drabbande stråbasen hos sädesslagen, i sht om rotdödare o. stråknäckare; jfr -röta. SvVäxtförädl. 1: 106 (1951). —
-BLAD.
2) bot. till 2 a, på stråväxt: ovan stråbasen sittande blad, mellanblad. Nyman VäxtNatH 2: 365 (1868). —
-BLIND. [sannol. eg.: som ser lika dåligt som den som omges av kringvirvlande strån o. damm (vid tröskning)] (†) närsynt. Verelius 211 (1681). —
-BLOMMA. [jfr t. strohblume (i bet. 2)]
2) (†) växt av släktet Xeranthemum Lin., särsk. om växten X. annuum Lin., pappersblomster. ÖoL (1852). —
-BLOMSTER. [jfr t. strohblume] växt av släktet Helichrysum Mill. (vars holkfjäll är halmgula), eternell; jfr halm-blomster. HbTrädg. 6: 113 (1876). Bovin PerennVäxt. 5 (1891). —
(2 a) -BRAND. (numera bl. tillf.) = -sot. Fries Växtr. 299 (1884; om sotsvamp). Krok o. Almquist Fl. 2: 250 (1898; om sjukdom). —
(2 a) -BRUTEN, p. adj. i sht lant. om växande säd: som (i viss, större l. mindre utsträckning) innehåller l. utgörs av upptill knäckta strån med nedhängande överdel. Lundell (1893). Sundén AllmogelVg. 12 (1903). —
(2 a) -BRYTAS, v. dep. -ning. [jfr -bruten] i sht lant. om växande säd: (i viss, större l. mindre utsträckning) under perioden från kort före mognaden till o. med övermognaden få strån knäckta upptill så att överdelen hänger ned, bli stråbruten. LAHT 1893, s. 213. särsk. lant. ss. vbalsbst. -ning i pregnant anv.: benägenhet att stråbrytas. SvVäxtförädl. 1: 187 (1951). —
-BYGGNAD.
1) (numera bl. tillf.) till 1 d, bildl., om äredikt som förmenas vara jämförelsevis obeständig l. föga motståndskraftig mot tidens åverkan o. d.; jfr byggnad 3. CGLeopold (1795) i 2Saml. 12: 129.
(1 b) -DÖ. [fsv. stradöia, eg.: dö på stråbädd] (ålderdomligt l. arkaiserande) dö sotdöden; jfr sot-dö; i sht med pejorativ bibet. av att detta sätt att dö är föga ärofullt. Swedberg Schibb. 386 (1716). Att (tidningen) Wikingen strådött. Lundström MTvål 94 (1890). —
(1 b) -DÖD, sbst. (ålderdomligt l. arkaiserande) sotdöd (se sot-död, sbst.); i sht med pejorativ bibet. av: föga ärofull död; särsk. i uttr. dö strådöden, dö sotdöden; äv. bildl. Ling Agne 9 (1812). Gyllenborg dog den andliga strådöden. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 2: 134 (1917). Key Allsegr. 2: 48 (1924; bildl.). —
(1 b) -DÖD, adj. (ålderdomligt l. arkaiserande) gm strådöd (se -död, sbst.) död, sotdöd (se sot-död, adj.); äv. bildl. Cygnæus 1: 124 (1848). SvT 12/8 1852, s. 2 (om tidningar). —
-FIOL. [jfr t. strohfiedel] (numera bl. i skildring av ä. förh.) musikinstrument bestående av ett antal olika långa, skalmässigt ordnade, på ett underlag av halm fästa trästycken l. stavar på vilka den spelande slår med hammare, klubba l. dyl. för att frambringa toner, träharmonika; jfr xylofon. Holmberg 1: 369 (1795). Schulthess (1885). —
-FLÄTNING.
1) verksamheten l. konsten att fläta (se fläta, v.2 1) strå; äv. dels, konkret, om flätat stråarbete, dels, i mer l. mindre utvidgad anv., om sådan flätning ss. näring l. verksamhetsgren. Freja 1873, s. 34 (konkret). Roth 1Geogr. 341 (1886; ss. näring). SAOL (1950).
2) i fråga om fågels rede o. d.: av strå bestående, mer l. mindre hopslingrad o. sammanhängande massa; jfr fläta, v.2 2. Rosenius SvFågl. 1: 66 (1914). —
-FODER. [fsv. strafodher] foder (se foder, sbst.1 1) av stråväxter; särsk. (lant.): foder (väsentligen) bestående av hö, halm, grönfoder, ensilage (pressfoder) o. agnar. FörarbSvLag 6: 203 (1723). IllSvOrdb. (1955; om bl. a. ensilage). —
(2 a) -FUSARIOS ~fɯ1sariå2s, r. [senare leden bildad till växtnamnet Fusarium, av nylat. fusarium, avledn. av lat. fusus, slända (se slända, sbst.2); av osäkert urspr., möjl. dock besläktat med supinstammen i fundere, gjuta (se fusion); skälet till namnet är den sländliknande formen hos svampens sporer] av arter av svampsläktet Fusarium Link. orsakad stråbassjukdom. LAHT 1920, s. 449. —
(1, 2 a) -FÄRG. färg hos (halm)strå l. färg som överensstämmer med l. liknar sådan färg, halmfärg. Retzius FlOec. 379 (1806). —
Avledn.: strågulaktig, adj. som stöter l. skiftar i strågult. Lilljeborg Däggdj. 692 (1874; om grönlandssäl). —
-HACKARE. särsk. (förr): (mans)person som hackar (se hacka, v. 1 b) strå l. skär strå till hackelse. Ekblad 374 (1764). —
-HALM. [jfr t. strohhalm, i bet. 1] (†)
(1 d) -HANE. [senare leden är hane, sbst.1] (†) ss. nedsättande benämning på övermodig l. skrävlande l. stridslysten men liten l. svag mansperson?; anträffat bl. ss. tillnamn; jfr hane, sbst.1 1 c. Sannder Stråhane. ArkliR 1561, avd. 14. Därs. 1563, avd. 15. —
Avledn.: stråhattad, p. adj. [jfr eng. straw-hatted] (tillf.) försedd med l. klädd i stråhatt. Stråhattad Garbo. GbgMP 1949, nr 201, s. 6. —
(2 a) -KARDA. [växten har mycket lång stjälk; jfr mlt. strokarte]
1) (†) i pl.: växt tillhörande släktet Dipsacus Lin., särsk. D. fullonum Lin., kardvädd; jfr karda, sbst.1 3 a. PH 5: 3096 (1751). Rothof 231 (1762; om D. fullonum). SvTyHlex. (1872); möjl. till -karda 2.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i pl., om de med till taggar utbildade holkfjäll försedda blomkorgarna hos växter av släktet Dipsacus, särsk. D. fullonum Lin., vilka användes för uppruggning av kläde o. d., kardborrar; jfr karda, sbst.1 3. VetAH 1756, s. 123. Kjellberg Ull 394 (1943).
3) (numera bl. i skildring av ä. förh.) karda (se karda, sbst.1 1) besatt med sammanfogade blomkorgar av kardvädd. Dalin (1854). Björkman (1889). jfr stoft-stråkarda.
Ssgr (till -karda 1; †): stråkard- l. stråkarde-plantage. = -kard-plantering. Åhstrand Öl. 88 (1768). Tuneld Geogr. 1: 345 (1773).
-plantering. anläggning l. område där ”stråkardor” planterats. SvMerc. 6: 461 (1761). (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 274 (1859).
-spinnare. (†) fjärilen Spilosoma lubricipedum Lin. (vars larv förekommer på bl. a. kardvädd), allmänna tigerspinnaren. Dahlbom Insekt. 185 (1837). —
(2 a) -KNÄCKARE. bot. o. lant. svampen (Cercosporella) Pseudocercosporella herpotrichoides (Fron) Deighton (som orsakar sjukdom som angriper sädesväxt vid stråbasen varigm strået vid mognaden lätt knäcks); äv. om den av svampen orsakade sjukdomen. LAHT 1909, s. 183 (om svampen). SvVäxtförädl. 1: 106 (1951; om sjukdomen).
(2 a) -KNÄCKNING. lant. om företeelsen att strået hos sädesväxt knäcks som följd av sjukdom orsakad av angrepp av stråknäckare; äv. om sjukdomen. UtsädT 1902, s. 192. Därs. 198 (om sjukdomen). —
(2 a) -KRATS l. -KRATSA. (-kratsor, pl. 1739) [sannol. ombildning av -karda med anslutning till krats, sbst.1] (†) = -karda 1. PH 2: 1549 (1739). —
-LÅDA. (förr) anordning för fixering o. läkning av benbrott bestående av sinsemellan sammanbundna o. kring brottet anbragta knippor av strå tjänande ss. skyddande hölje; jfr låda, sbst.1 2. Acrel Chir. 568 (1775). —
-LÄKT l. (i sht i södra Sv.) -LÄKTE. (†) läkt (avsedd l. lämplig) för användning till horisontell stomme till stråtak. ÅgerupArk. Syneprot. 1737. MosskT 1890, s. 207. —
-MADRASS. (numera bl. tillf.) madrass med stoppning av strå, halmmadrass; jfr -bolster, -säck. Sturzen-Becker Sexorall 24 (1834). —
-MAN. [jfr t. strohmann, eng. straw-man, fr. homme de paille, samtliga i bet. 1 o. 2]
1) (†) av strå tillverkad l. med strå uppstoppad, mansliknande figur (utgörande fågelskrämma); jfr hamp-spöke. Nordforss (1805). Meurman (1847).
2) (numera föga br.) ställföreträdare l. bulvan; i sht med pejorativ bibet., särsk. närmande sig bet.: marionett (se d. o. 2). Strindberg SvÖ 4: 52 (1890). (Ministären De Geer) står icke längre .. öfver partierna — den har dragits med i partilifvet och blifvit socialistpartiets stråman eller ansvaring. ND(A) 11/2 1921, s. 3. —
(2 a) -MASK. (†) sannol. om larv av flugan Oscinella frit Lin. (vilken angriper växande säd), fritfluga. Lind (1749; under Stroh-Wurm). —
-PALM. (†) sannol. om den i Västindien växande palmen Thrinax barbadensis Lodd. (som bl. a. har använts som material till kvastar, möjl. äv. hattar o. d.). BotN 1867, s. 98. —
-PERSEDEL. (förr) kam. persedel (se d. o. 3) bestående av hö l. halm. SFS 1825, s. 342. Rabenius Kam. § 440 (1825). jfr ränte-persedel. —
(2 a) -PLOCKNING. (†) om sjukdomssymtom bestående i okontrollerade, ofrivilliga spasmodiska l. konvulsiviska, om plockande av strån erinrande handrörelser hos patient. VetAH 1754, s. 309. Auerbach (1913). —
(1 d) -PROFET. bildl., nedsättande, om person som söker göra förutsägelser med otillförlitlig l. ovetenskaplig metod, dålig l. svag profet (se d. o. 4). Weise 1: 181 (1769; om talmystiker). —
(2 a) -PÄRLA. [jfr d. stråperle] (numera bl. i skildring av ä. förh.) glaspärla tillverkad gm att från ett fint glasrör (liksom vid skärande av halmstrå till hackelse) avskäres ett litet avlångt stycke; i sht i pl. BoupptVäxjö 1743 (i pl.). Sundén (1891).
-RING. [jfr t. strohring] särsk. (numera föga br.) ring av flätat strå. BoupptSthm 1689, s. 1069 b. —
(2 a) -SJÖPENNA~020. (numera föga br.) sjöpennan Virgularia mirabilis O. F. Müller (som har ett trådsmalt axelskelett), lilla piprensaren. VetAH 1786, s. 295. —
(2 a δ) -SKJUTNING. handlingen l. verksamheten l. skeendet att skjuta (se skjuta, v.1 I 21 a α α', γ β') strå l. i strå. UtsädT 1894, s. 114. —
(2 a) -SOT. av sotsvampen Urocystis occulta (Wallr.) Rbh. orsakad sjukdom hos råg (bl. a. bestående i bildning av strimformiga sporsamlingar i strå o. blad); äv. om svampen; jfr -brand o. sot, sbst.3 2 a. LD 1909, nr 81, s. 2 (om sjukdomen). 2SvUppslB (1953; om svampen). BonnierLex. (1966; om sjukdomen). —
-SPEGEL. (förr) spegel med inläggning av strå? Små speglar .. duss. .. 496 1/2 (.) Kamfoders speglar .. 10 (.) Strådh speglar .. 174. OxBr. 11: 695 (1637). 2 (dussin) .. runde stråh Speiglar 9 Styken Swarta Speiglar. BoupptSthm 1673, s. 305 b, Bil. —
-STOL. (numera bl. tillf.) stol med stråsits; jfr halm-stol. Möller (1745, 1755; under chevillon). —
(2 a) -STYRKA. i sht lant. styrka (o. därigm förmåga att hålla sig upprätt) hos strå; i sht i fråga om sådan styrka som är typisk för (viss art l. sort av) visst sädesslag under jämförelse med annan art l. sort l. annat sädesslag; jfr -styvhet. UtsädT 1906, s. 223. (Stålvete har) mycket god stråstyrka. UNT 18/9 1933, s. 11. —
(2 a) -STYV. lant. om sädesslag o. d.: som har styva strån (med god förmåga att hålla sig upprätta); i sht i fråga om jämförelse mellan olika (sorters) sädesslag o. d. UtsädT 1906, s. 311. Stråstyva .. kornsorter. UNT 9/7 1947, s. 6. —
-SÄCK. [fsv. strasäkker] säck med l. avsedd för strå; förr äv. liktydigt med: halmmadrass. VinkällRSthm 1581. Livijn 1: 176 (1817; om halmmadrass). —
(2 a) -SÄD. i sht lant. säd av stråväxter l. av sädesväxt med strå (motsatt: trindsäd). Tholander Ordl. (1872). Juhlin-Dannfelt (1886; om sädesväxter). LAHT 1894, s. 279 (om skördad säd). —
(2 a) -SÄDE. (†)
1) odlingsomgång l. skörd av stråsäd (se d. o.). Arrhenius Jordbr. 1: 229 (1859). Rösiö Revolt 1: 194 (1904).
Ssgr (i sht lant.): strå-sädes-, äv. -säds-art. art (se d. o. 8 a α) av stråsäd (se d. o.). BtRiksdP 1895, 6Hufvudtit. s. 15.
-skörd. skörd av stråsäd (se d. o.). 1) jfr skörd, sbst. 6. TSvLärov. 1942, s. 285 (om verksamhet). 2) jfr skörd, sbst. 7. LAHT 1894, s. 201 (om avkastning).
(2 a ε) -TIONDE. (förr) tionde av otröskad säd (motsatt: kvicktionde), ”tionde i strået”; särsk. om sådant till sockenpräst utgående tionde, tertialtionde. SvEcclT 1844, s. 67 (1842). Cavallin Herdam. 2: 96 (1855). SvKyrkH 5: 87 (1935; om tertialtionde). —
-TÄCKNING. särsk.: handlingen l. verksamheten att förse (yttertak o. d.) med täckande beläggning av strå. SAOL (1950). —
-TÄCKT, p. adj. om yttertak o. d.: försedd med täckande beläggning av strå, halmtäckt. PoetK 1820, 2: 101. —
(1 d) -VAPEN. bildl., nedsättande: vapen som (likt ett strå) är bräckligt l. otillräckligt l. förfelat o. d. Chesnecopherus Skäl F 3 b (1587; om mänskliga o. påviska stadgar). —
(2 a) -VECK. sömn. ss. prydnad avsett, enkelt, uppstående, långt, smalt o. jämntjockt veck (i sht förekommande på framstycke av finare kvinnoplagg); företrädesvis i pl. MärthaskolHb. 272 (1941; i pl.). —
(2 a) -VÄXT. särsk. (numera mindre br.): växt som bildar strå; särsk.: växt av stråsäd (se d. o.); i sht i pl. Möller Jordbr. 144 (1881). Holmström Naturl. 2: 90 (1889; i pl., om växter av stråsäd).
Avledn. (i allm. till 2): STRÅA, v. [jfr stråka, v.2 anm.] (†) till 1: göra strå smått, hacka strö. Schultze Ordb. 5130 (c. 1755). —
STRÅARE, r. l. m. (numera föga br.) andfågeln Clangula hyemalis Lin. (som har lång, stråliknande stjärt), alfågel. Holmgren Fogl. 1123 (1871). Ekbohrn (1936). —
STRÅIG, adj. (mera tillf.)
SAOB
Spoiler title
Spoiler content