STÖVEL stöv4el, äv. stø4vel, sbst.1, m.//ig.; best. -n; pl. stövlar.
Etymologi
[jfr d. støvle, underlig, löjlig person, t. stoffel, stöffel, tölp, dumbom; sannol. etymologiskt identiskt med STOFIL o. med anslutning till STÖVEL, sbst.2]
(vard.) nedsättande, om person (i sht man) som uppfattas ss. mer l. mindre oduglig l. mindervärdig; ofta ss. okvädinsord; äv. (med anslutning till STÖVEL, sbst.2) i bild; äv. (i sht i förb. med gammal) med förbleknad bet., utan nedsättande bibet. ngn gg äv. om djur. Topelius Dagb. 1: 67 (1833). Här, gamle stöfvel! du hvila får. Sätherberg Dikt. 1: 101 (1836, 1862; om jakthund). Erkänner svaranden, att han kallat käranden för en stöfvel? SvAnekd. 5: 38 (1845). Lärda stöflar finns det nog här i världen. Ahrenberg Männ. 3: 220 (1908). Susanna gifte sig med en stövel till knekt som gick ifrån henne. Wassing Slott. 176 (1960). — jfr LAT-, SKIT-STÖVEL.
