SUBJUNKTIV sub3juŋkti2v, äv. 401, äv. ~juŋtiv, stundom 104 (subjuncti´v Weste(1807), subbjunckti´v Dalin(1854), subjunkti´v Klint(1906)), r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Förr användes äv. den lat. formen subjunctivus. Molander Förespel 32(1753). Hof Skrifs. 181(1753).
Etymologi
[jfr t. subjunktiv, eng. subjunctive, fr. subjonctif; substantivering av SUBJUNKTIV, adj.]
språkv. om modus konjunktiv (se KONJUNKTIV, sbst.); äv. (o. numera bl.) om ett i franskan förekommande modus som ungefär motsvarar konjunktiv. Borelius Sacy 83(1806). Då subjunktiven oftast föregås af konjunktionen que eller en sammansättning deraf, plägar man wid böjningen sätta que före densamma. Lidforss FrSpr. 83(1867). Skilnaden .. mellan de två möjlighetsmodi sätter Hermann (i sin grekiska syntax från 1801) deri, att optativen utmärkt det rent tänkbara (subjektivt möjliga) men subjunktiven det objektivt eller i följd af omständigheterna möjliga. ÖfversFilolSällsk-LdFörh. 43(1890). Auerbach(1913).
