SUBJUNKTIV (subjuncti´v Weste), adj. (förr äv. -junc-, -if). Anm. Förr användes äv. den lat. formen subjunctivus. Boivie SvSpr. 60(1820). Dens. 57 (1834).
Etymologi
[jfr t. subjunktiv, eng. subjunctive, fr. subjonctif; av lat. subjunctivus, underordnande, till subjungere, spänna för, underordna, av sub, under (se SUB-) o. iungere, förena (se KONJUNGERA). — Jfr SUBJUNKTIV, sbst.]
(†) om modus: som utgör subjunktiv (se SUBJUNKTIV, sbst.); äv. om språklig mening: som återger ngt ss. referat. Moberg Gr. 38(1815). Underarter af fiktiv mening .. : 1. Subjunktiv eller refererande .. mening, som återger något i dess egenskap af att vara en annans utsago. Noreen VS 5: 109(1904).
