SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
SULFURET, r. (Rosenberg OorgKemi 229 (1887)) l. n. (WoJ (1891), Lundell (1893)); pl. -er resp. =. Anm. Tidigast användes den nylat. formen sulfuretum (pl. -eta). Berzelius Brev 9: 74 (1813: sulphureta). Dens. ÅrsbVetA 1842, s. 76 (: Pentasulfuretum).
Ordformer
(förr äv. sulph-. -et 1834—1904. -ett 1835)
Etymologi
[jfr eng. sulphuret; ytterst av nylat. sulphuretum, till sulphur, svavel (se SULFUR)]
(†) (basisk) svavelförening, svavelmetall. (Guld) förekommer .. till en högst obetydlig mängd .. inblandadt uti svafvelkis, eller andra metalliska sulfureter. Almroth Kem. 672 (1834). Med metallerna bildar .. (svavel) s. k. sulfider (svavelmetaller eller sulfureter). Kjellin 1039 (1927). — jfr PENTA-SULFURETUM o. SILVER-SULFURET.
Spoiler title
Spoiler content