[jfr eng. suspicion (meng. suspecion), fr. suspicion; av lat. suspicio, (gen. -ōnis), avledn. av suspicere (se SUSPICERA); formen -tion beror på uttalet i medeltidslat. — Jfr SUSPICIÖS]
(†) misstanke; särsk. i sådana uttr. som hava l. taga suspicion, fatta misstankar, giva ngn suspicion, väcka misstankar mot ngn. OxBr. 1: 151 (1620). Effter hon förnam, att een widh nampn Lars Anderson .. hadhe een deel af hennes godhz och löösöhrer försåldtt, därföre hadhe hon suspition. 3SthmTb. 13: 364 (1623). Somliga toghe suspicion aff dett Landshöffdingen är til Stocholm rest. Rudbeck Bref 1: 25 (1663). Jag .. blef där qwar (på båten) .. warandes nogsamt underrättad om italienernes swartsiuka och huru många främlingar för blåtta suspicioner ha där måst sättia lifwet till. SvBrIt. 1: 7(c. 1700). Schück VittA 4: 251(i handl. fr. c. 1725: gaf). Jmellertid har härintil (dvs. i frågan om biskopsämbetet) icke något utslag fallit, och Haartman skal misstänka mig, som hade jag lagt hinder därwid i wägen, hwilcken suspicion är aldeles ogrundad. Mennander Brev 314(1777). jfr Ekbohrn(1904). — särsk. närmande sig l. övergående i bet.: misstänksamhet; i uttr. göra ngn suspicion hos ngn, väcka misstänksamhet hos ngn mot ngn, göra ngn misstänkt hos ngn. Thu haffver .. (genom att inlåta dig på penningtransaktioner med den livländske ordensmästaren) giffvith lifflenderne tilfälle, ath the medh same peninger kunne göre osz stor suspitionn hosz rydzerne. G1R 28: 287(1558).
Avledn.: SUSPICIONERA, v. (†) misstänka. HSH 28: 18(1634).
