SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1998  
SVANS svan4s, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (HH 2: 18 (1548), Tempeus Messenius 186 (1612) osv.) ((†) -er G1R 11: 168 (1536), Dryselius Måne 361 (1694); -r KlädkamRSthm 1648 B, fol. 77, BoupptSthm 1673, s. 1306 a).
Ordformer
(-suentzer, pl. 1576. svans (-u-, -w-, -ss, -sz) 1548 osv. svants (sch-, -u-, -w-, -tz) 1554—1819. -szwenszer, pl. 1536)
Etymologi
[fsv. svans, släp på dansklänning; liksom fd. swantz (d. svans), nor. svans av mlt. swanz, släp, svans, penis m. m. (av mht. swanz) l. mht. swanz, svängning, släp, svans m. m. (varav t. schwanz), vbalsbst. till mht. swanzen (t. schwanzen), svänga, av en iterativ- l. intensivbildning till schwanken, svänga (se SVANKA, v.); formerna med -e- i pl. återgår på t. pl. med omljud. — Jfr BESVANSAD, SVANSA, SVANSING]
1) (†) om släp (se d. o. 12) på (fest)kjol l. (fest)klänning (särsk. dansklänning). Dina puffar, dina kragar / Och svansen på din robe. Tegnér (TegnS) 1: 338 (c. 1804). Svansen, eller släpet, eller hvad man vill kalla det, af hennes klädning, var delad i trenne särskilta ändar. Stiernstolpe DQ 4: 36 (1819).
2) hos djur: från bäckenkotor vid analöppning utgående, (av svanskotor stött,) långsmalt (vanl. mycket böjligt o. rörligt) kroppsparti (bestående av muskler med blodkärl o. nerver o. vanl. hårbeklätt o. med avsevärt mindre omkrets än den bakkropp från vilken det utgår); äv. dels om rudimentär (under senare fosterstadier tillbakabildad) svans hos människofoster, dels om svans hos mänsklig förfader; ss. förled i ssgr äv. om svansregion; jfr RUMPA, sbst. Häst med stubbad svans. Barnet drog katten i svansen. Lejonet piskade sidorna med svansen. Bävern har en bred, tillplattad svans. Grisen hade knorr på svansen. Svart Gensw. I 6 b (1558; hos räv, i bild). Rödt Vatn .. När man finner et Får wara bekajat dermed, skal man strax låtat blod emellan klöfwarna och jemwäl under swantsen, och lägga winruta eller malört stött med salt, på det såra stället, det hielper. Serenius EngÅkerm. 289 (1727). Sådan farten, sådan var ock rykt och ans, / Lika tofvig gubbens lugg och hästens svans. Runeberg (SVS) V. 3: 69 (1860). Svansen är blott hos få däggdjur, såsom hos menniskan, förkortad och förkrympt till den grad, att den försvinner i sätesmuskulaturen, eljest är den tydligt skild från bålen. Rebau NatH 1: 24 (1879). Oxsvanssoppa .. Hugg svansen i stycken efter lederna. StKokb. 269 (1940). Elefanterna .. viftande med sina öron stora som lotusblad och snurrande med de lustigt små svansarna. Ruin SjunknH 54 (1956). Kupering av svans på hund förekommer tyvärr alltför ofta. MotRiksd. 1972, nr 1300, s. 3. — jfr AP-, EKORR-, FETT-, GRIP-, HUND-, HÄST-, KO-, LÖS-, RÄV-, SIM-, STUBB-SVANS m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Ju mera man stryker katten på swansen desz mer sätter han upp den. VexiöBl. 1827, nr 48, s. 1. Det är på svansen man känner räfven. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (om ä. förh. i Turkiet) = HÄST-SVANS 1 slutet. Hasselquist Resa 86 (1750). Därs. 171 (1751).
c) i fråga om mytiska l. religiösa föreställningar o. d., om svans hos djävul, satyr o. d. Resbeskrifningar tala .. om folk med svansar på Nicobar, Java, Manilla, Formosa och flerstädes. Bergman Jordkl. 407 (1766). Satyrider: menniskor med rödt hår, lång svans och ett förskräckligt yttre. Hygiea 1855, s. 276. ”Snyggt, men inte pråligt!” — sa’ fan, färga’ svansen grön. Schultz Ordstäf 35 (c. 1865). Behemot .. bär sin svans så styv som en ceder. Job 40: 12 (Bib. 1917).
d) i uttr. som betecknar l. syftar på att ko- l. hästsvansar binds upp för att icke gm sitt viftande genera; ofta bildl. (jfr 5), i uttr. betecknande att ngn tar loven av ngn l. kuvar ngn l. ger ngn en läxa o. d. Upfästa svansen. Möller (1790). Löjtnant Fogelberg blev hyllad på mässen i natt för att han knutit upp svansen på en murvel. Böök Sommarl. 48 (1927). Knyta l. binda l. fästa upp svansen på en häst. Östergren (1951). Om någon hade trott sig kunna binda upp svansen på honom, så räknade han fel. Han fortsatte att driva miljöfrågorna (osv.). Arbetet 8⁄7 1984, s. 3.
e) i (ofta bildl.; jfr 5) uttr. som betecknar l. syftar på djurs (i sht hundars) sätt att ge uttryck för sinnesstämning gm att föra l. röra svansen på visst sätt.
α) i uttr. som betecknar l. syftar på att hundar ss. tecken på vänligt sinnelag l. tillgivenhet o. d. brukar vifta med svansen; ofta i bildl. uttr., betecknande att ngn beter sig (hundlikt) servilt o. d. Vifta på svansen för sin chef. Flekta med swantsen. Lind (1749). Karo i hundbots halm mår godt, / vaknar och viftar svansen smått. Rydberg Dikt. 1: 141 (1882). Huka och vifta svans för tidens gud. Norman MännVärd. 71 (1941, 1946). Vifta med l. på svansen. Östergren (1951).
β) i (bildl.) uttr. betecknande l. syftande på att djur håller svansen högt ss. tecken på självtillit l. gott humör o. d. Med swantsen i wädret. Tessin Bref 1: 26 (1751). Svansen upp i alla väder, som det så skönt heter. Clayhills Full 144 (1936).
γ) i uttr. betecknande l. syftande på hunddjurs sätt att ss. tecken på rädsla o. vid flykt hålla svansen lågt l. mellan benen; ofta bildl., betecknande att ngn blir rädd l. ger sig l. moloken dryper av o. d. (Räven) war tå kommen j band .. Hans swantz begynte tå til at lwte. Svart Gensw. H 4 a (1558). Bandhunden .. kröp med svansen mellan benen under ett doft morrande längst in i sin koja. Hedenstierna FruW 18 (1890). Hunden drog svansen mellan benen och gaf sig af. WoH (1904). Hr Branting, hvilken som bekant konsekvent sticker svansen mellan benen och löper undan, då någon fara hotar. VL 1906, nr 92 A, s. 2. Han sätter alltid svansen mellan benen när det blir fara å färde. SvHandordb. (1966).
3) [jfr 2] om det mer l. mindre kontinuerligt avsmalnande bakre (postanala) kroppsparti som utan klar gräns o. storleksförändring utgår från bakkroppen hos grod- l. kräldjur l. fisk o. dyl. l. fågel l. insekt, stjärt; numera bl. i a o. (numera bl. tillf.) ss. förled i vissa ssgr (t. ex. -TAGG). När Påfoglen vthsprijder sin öguga swantz så prålar .. han. Schroderus Comenius 158 (1639). Nähr man trampar en orm på swantzen, så wppreser han hufwudet sökiandess sigh på dhet högsta att förswara. VDAkt. 1680, nr 346. Svantsen af en Silkes-Matk liknar ganska mycket stierten af en Kräfta. Därs. 1745, s. 257. I diket flög ifrån hans hufvud hatten .. / .. hvars fjäder lik en svans / Af en i brunnen doppad tupp befanns. Franzén Skald. 3: 250 (1829). — jfr SKORPION-SVANS. — särsk.
a) (fullt br.) om förhållandevis smalt o. rörligt bakre kroppsparti hos ödla l. ödleliknande djur. Förutom den vanliga murödlan med sin långa svans ser jag den blåfläckade ödlan. Beskow RöstJacobs 163 (1980). jfr DRAK-, ÖDLE-SVANS.
b) (†) i utvidgad anv., hos snäcka: nedåtgående förlängning av buk, läppar o. pelare. Marklin Illiger 320 (1818).
4) om ngt (l. om djur; se h) som liknar en svans (i bet. 2 (o. 3)) gm sin längd l. utsträckta form l. gm att utgöra ngts ände l. gm att komma l. följa efter ngn l. ngt. Skiin vp tu klare Sool, Lät see tin röda Glantz, / Och wärm then kalla Jord, alt medh tin Strålars Swantz. Arvidi 132 (1651). Alla svansar i orden, det må vara bœgelse eller ændelse. Laurel Inl. 23 (1750). 2NF 26: 672 (1917; om ände av spermatozo). Bombens främre del är vanligtvis platt, och vid den bakre delen är fäst en svans, omkring 12,7 cm. lång, för att styra bomben under fallet. NFMånKr. 1939, s. 367. Trofast hänger .. (bilisterna) efter farthållaren, nos i svans så nära man kan komma. SDS 1964, nr 167, s. 4. En blond svensk tjej utan smink och med håret i svans. Arbetet(R) 2⁄5 1984, s. 19. — jfr BET-, BÄLG-, HÄST-, RÄV-, RÖK-, SKÖLD-SVANS. — särsk.
a) astron. om den från en komets kärna utgående strimma av (vanl. från solen riktat) mattvitt ljus som framträder i solens närhet o. består av starkt förtunnad materia; äv. bildl. Kexlerus Alm. 1666, s. 39. Den vältalighets Comet hade efter sig en long svants af Juridiska rim. Kellgren (SVS) 6: 48 (1775). Svansen .. (hos kometen) tänks uppstå genom att solstrålningen .. genom sitt tryck driver materialet i koman bort från solen. Astronomi 253 (1979). — jfr KOMET-SVANS.
b) (förr) om den bakre (mot marken stödjande) änden av rörligt lavettage. No 1 (fattar) blylappen ock betäcker fängpannan, eftersta männen fattar spakarne, sätter dem med ändarne under svantsen af lådan, ock hafver Ögonen på Commendeuren. ExFlott. § 49: 9 (c. 1740). Lavetten till landstegningskanon består af en stork, hvars svans under rekylen släpar på marken. UFlott. 3: 38 (1882). IllSvOrdb. (1966). — jfr LAVETT-SVANS.
c) om svansliknande hår- l. blomsamling hos växt; ss. senare led i ssgr äv. om växt som (i något avseende) liknar l. påminner om en (viss) svans; förr äv. i uttr. röd kärleksblomma med hängande svans, röda svansar, om rävsvans (se d. o. 2 c γ). Linné Ungd. 1: 353 (1731: hengiande). Dens. AdonisStenbr. 27 (1732: röda). Frukterna (hos Pulsatilla) qvarsitta .. med sina mjuka och silkeshåriga, omkr. 2 tum långa svansar. Nyman VäxtNatH 1: 272 (1867). (Blommorna är) i terminal, tät, axlik svans .. fästade. Rosendahl Farm. 358 (1896). — jfr BLOM-, HAR-, KATT-, MUS-, SKORPION-SVANS.
d) bokb. om nedersta delen l. fältet av en bokrygg; äv. om överskjutande papperskant uppkommen vid falsning av ark tryckt på så sätt att marginalerna blivit olika stora. BokbOrdl. (c. 1847). Svans .. (dvs.) Den nedersta delen eller det nedersta fältet av en bokrygg som motsats till huvudet. GrafUppslB (1951). Därs. (om papperskant).
e) (numera bl. mera tillf.) på not (se NOT, sbst.3 1): skaft (se SKAFT, sbst.1 I 5 d); förr äv. om sådant diakritiskt tvärstreck på skaftet av en not som bl. a. utmärker åttondelstakt. (Fr.) Crochet .. (Sv.) Tvärstrek på svansen af en not. Holmberg 1: 511 (1795). Weste FörslSAOB (c. 1817).
f) (i fackspr.) elliptiskt för: fogsvans; särsk. om fogsvans använd för fällning av träd. Svansen motsvarar ungefär en halv stocksåg och föres av en man. Särskilt vanlig är den norrut. SvSkog. 800 (1928). Jag jobbade för det mesta med huggning när jag var i skogen. Träden sågades ner med svans. Ryd Timmerskog. 7 (1980). — jfr TIMMER-SVANS.
g) (förr) till ä. sträckningsmaskin hörande vågpendel (som sannol. var placerad vid maskinens ände ss. komplement till en dynamometer). SFS 1835, nr 45, s. 2.
h) ss. senare led i ssgr som betecknar djur som liknar en svans l. har en lång l. på något sätt påfallande svans (l. stjärt); jfr BLÅS-, BORST-, DOLK-, HOPP-, PIL-, PLATT-, SILVER-, SOLFJÄDER-SVANS.
5) i mer l. mindre bildl. anv. av 2 (o. 3; jfr 2 d, e); i sht med tanke på svansens placering i änden av kroppen l. på att den följer l. kommer efter kroppens huvuddel. Chydenius 170 (1765). När du (dvs. J. H. Kellgren), lätte flygare, / Vill mera högt .. häng troget fast / I svansen af Horazes flygt. Thorild (SVS) 1: 112 (1784). I dansen, som man väl kan benämna svansen af de sköna konsterna, gafs åt ungdomen undervisning. KLilljebjörn Hågk. 12 (1838). Skvadronen trampar sig själf på svansen (då förtruppen kommit bakom eftertruppen). Cavallin Kipling Wi 157 (1897). Kan min förhållandevis brinnande ande sätta futt i svansen på dikten .. så har dessa ord icke varit förgäves. STSD 1936, nr 31, s. 6. Det är som om meningarna förblev oavslutade och hade en svans av antydningar. DN 12⁄4 1989, s. 6. — särsk.
a) ss. (mer l. mindre nedsättande) benämning på samling av personer (l. djur) som (mer l. mindre osjälvständigt l. beundrande l. för att gyckla o. d.) följer ngn l. utgör ngns l. ngts följe (se d. o. 2, särsk. 2 b). Genom denna omständighet kan Lidbeck ej söka Transport, ty han, såsom gift med en Rosenschöld hör också till svansen af detta civila lejon. Tegnér Brev. 1: 138 (1807). (Friherre C. F. Pechlin) sammanträffade .. med både vänner och fiender: sina egna anhängare, Hattar, Mössor och hofvets svans. Crusenstolpe Mor. 1: 262 (1840). Hon hade haft en svans av barn efter sig. De härmade henne, apade sig riktigt. Krusenstjerna Pahlen 3: 190 (1931). När hr Myrdal i sommarens soliga dagar drog in i kanslihuset med hela svansen av planhushållningsbitna springpojkar. GHT 1946, nr 218, s. 12. Efter mig har jag en svans av bin som genast börjar surra kring skallen på Josef också. Wassing Dödgr. 383 (1958). — särsk. ss. nedsättande benämning på sådan del av idrottspublik som ständigt bevistar (vissa) tävlingar o. därvid uppträder störande l. bråkigt o. d.; i sht i uttr. idrottens svans. UNT 3⁄1 1950, s. 7 (: Idrottens svans). Själva regattan, dvs. seglingarna är mycket bra ordnade än i denna dag. Det är bara den tråkiga ”svansen” som ingen seglare tycker om. HangöT 11⁄7 1981, s. 7.
b) i mer l. mindre klart utsagd motsättning till huvud (jfr HUVUD 4), betecknande ngn l. ngra ss. underlydande l. blott ss. följeslagare l. medhjälpare o. d. (till ngn som är ledare) l. ss. varande i avsaknad av klokhet l. ledarförmåga o. d. Om jag skall något uträtta måste det vara som förare, ej som svans. Carlsson LantmPol. 65 (i handl. fr. 1889). De ha ej vett och de ha ej sans / de ha ej huvud men bara svans, / och vilja dock styra riket! Fröding 5: 156 (1911). Egypten skall icke hava framgång i vad någon där gör, evad han är huvud eller svans, evad han är palmtopp eller sävstrå. Jes. 19: 15 (Bib. 1917). De äldste och högst uppsatte de äro huvudet, och profeterna, de falska vägvisarna, de äro svansen. Därs. — särsk. i uttr. (det är) svansen som styr (huvudet) o. d., betecknande att i ett politiskt parti ledningen tar hänsyn till (förment okloka) ställningstaganden hos partiet närstående grupp(er). Enär det .. i partier oftast är svansen, som styr hufvudet. De Geer Minn. 2: 145 (1892). Här .. har den satsen besannats att det är ”svansen som styr” .. den socialistiska svansen styrde besluten. VL 1893, nr 68, s. 2. Något betyder det väl ändå för socialdemokraterna, att de ha ett framåtgående parti till vänster om sig — ”svansen som styr”, hette det förr i världen. SvD(B) 1944, nr 107, s. 4.
c) i vissa uttr.
α) ngt biter ngt i svansen, ngt följer tätt efter ngt. Överkonstapelns munterhet blev i hög grad oroande. Han slog sig på knäna och lät den ena skrattsalvan bita den andra i svansen. Essén KessSthm 76 (1916). Sen var det självförakt, som bet självbelåtenheten i svansen. Gustaf-Janson ÖvOnd. 14 (1957).
β) bita sig i svansen, betecknande att man gm ett visst handlande uppnår ngt annat än man avsett. DN 31⁄5 1986, s. 4.
γ) av typen klara sig nätt efter svansen, betecknande att man nätt o. jämnt l. med knapp nöd uppnår vad man eftersträvar. Går det åt skogen, så är det försynens skickelse, klarar sig någon så där nätt efter svansen, så är det försynens skickelse. GHT 1944, nr 23, s. 11.
6) [oeg. anv. av 2] (vard. l. skämts.) hos människa: stjärt, rumpa, bakdel, ända. Hwad? äro icke monga prestahustrur och prestadöttrar ju så högferdiga som jag. The gifwa ingen effter i vpsettning på hofwud och swantz. Swedberg BetSwOlycko 53 (1710). ”Gå med sossarna,” sade Lang ironiskt. ”Häng i svansen på Sköld så kommer du fram”. Didring Malm 2: 110 (1915). ”Sätt dig på din svans!” svarar pappa. MännMinn. 2: 294 (1943). Hon har lite ont i svansen efter fallet. SvHandordb. (1966). — särsk. ss. personbeteckning, särsk. i ssgn SLAPP-SVANS.
7) [jfr 2—4] (†) manslem, penis. Linc. Ggg 2 a (1640). Lindfors (1824). — jfr MUNKE-SVANS.
Ssgr: A: (4 c) SVANS-AMARANT. (bot. ) växten Amaranthus caudatus Lin., rävsvans (se d. o. 2 c γ). Lilja SkånFl. 684 (1870).
(2) -ANSATS. (†) svansansättning. TLandtm. 1897, s. 724.
(2) -ANSÄTTNING~020. (i fackspr.) ansättning (se d. o. I 1 f) av svansen (hos djur), svansfäste. (Boskapsrasen) Westerwälder, som till kroppsform påminner om Angler-rasen men skiljes från denna genom .. en något utpräglad bergform, med hög svansansättning. 2UB 4: 251 (1899). En elegant och parant vagns- och körhäst, med väl rest hals, rund, rak kruppa och fri svansansättning. Hästen 24 (1938).
(2) -APA. [jfr t. schwanzaffe, schweifaffe] (numera mindre br.) apa av släktet Pithecia Desmarest (som utmärks av långhårig o. yvig svans), plymsvansapa; jfr rävsvans-apa. Svansaporna .. hafva sitt hemvist i Sydamerikas nordliga länder. 1Brehm 1: 63 (1874). SAOL (1973).
-BEN. [jfr t. schwanzbein] Heinrich (1814).
1) zool. till 2, hos däggdjur: ben bildat av ryggradens svanskotor; äv.: ben utgörande svanskota. Hästkropparnas Ben. .. Til Ryggraden räknas 7 Halskoter, 18 Ryggkoter, 6 Ländkotor, Heliga benet och Swansbenet. Hernquist Hästanat. 12 (1778). Renskrädda hudar, d. v. s. dylika som äro befriade från horn, skalle, mule och svansben. SvLädSkoInd. 1910, nr 11, s. 119.
2) anat. till 2, hos människa, om det platta, trekantiga, av 4—5 sammanvuxna kotor bildade ben som avslutar ryggraden o. är fäst vid korsbenet (o. från vilket hos människans förfäder svansen utgick). Ändbenet, Gökbenet, Stjertbenet, Swansbenet. Så kallas den rad af ben, som slutar ryggraden. Florman Anat. 1: 341 (1823). Svansbenets 4 små kotor kunna snarare kallas små benstycken. Wretlind Läk. 2: 21 (1894). NE (1995).
3) zool. till 3, hos amfibie: förbenad kroppsdel utgörande ryggsträngens ända. Sundström Huxley 155 (1874).
(4 b) -BESLAG. (förr) jfr beslag I 1 b α. KrigVAT 1843, s. 47. De Ron o. Virgin 3: 21 (1890).
-BIHANG~02 l. ~20. (i fackspr.)
1) till 4: svansliknande bihang (se d. o. 1); särsk. (zool. ) hos lägre djur; jfr bihang 1 a. Thorell Zool. 1: 300 (1860). Hos .. (vattengråsuggan) äro abdominalsegmenten sammanväxta till en sköldlik svansregion; den har svansbihangen gaffelformiga. 2NF 31: 852 (1920).
2) bot. till 4 c; jfr bihang 1 b. Ståndarknappar utan svansbihang. VäxtLiv 5: 606 (1940).
(2, 4) -BILDNING. bildning (se d. o. 4 a) av svans; i sht (astron.) till 4 a. LfF 1872, s. 387.
(4 b) -BJÄLKE. (förr) om var o. en av de två bjälkar (se bjälke, sbst.1 1) som bildade lavettens svans. Billmanson Vap. 78 (1882). Ett starkt svansjern eller en svansbjelke med ögla, hvarmed lavetten danas till en flyttbar bakvagn. Holmberg Artill. 3: 108 (1883).
(4 b) -BLECK. [jfr t. schwanzblech] (förr) bleck (se bleck, sbst.3 2) för att skydda svans; jfr -plåt 2. (Sv.) Svansbleck .. (t.) das Schwanzblech .. an einer Lavette. Möller (1790). För lavettens uthållighet finnas tappskenor, hvilka utlöpa och betäcka så väl plankornas öfverkant, som bröstet, svansblecket förenadt med uppbröstnings-öglan, samt sidblecken. KrigVAT 1843, s. 351. Schulthess (1885).
(4) -BORR. (†) Svansbårrar (Kolbenböhrer), hvars breda Skär uti spetsen är något urholkadt, kunna ej brukas med förmån, om icke uti mycket löst kalkberg, emedan de tvenne upstående spetsarna snart förnötas. Rinman 1: 170 (1788). JernkA 1877, s. 32.
(2, 3) -BORST. borst (se borst, sbst.1 1) på l. invid svans; särsk. (entomol. ) till 3: borst i bakänden hos insekt. (Ephemeridae har) Tre svansborst. Boheman ÅrsbVetA 1847—48, s. 240. C(occus). Cacti: Blodröd .. med 2 mjölkhvita vingar och med långa svansborst. Thomson Insect. 132 (1862). Dagsländor .. smal och långsträckt kropp med 2—3 mycket långa, ledade svansborst. 2NF 5: 1072 (1906).
(2) -BÄRANDE, p. adj. om djur: som bär (har) svans. Jundell Barn. 1: 50 (1927; om kattart).
(2) -FANA. fana (se d. o. 3 a), särsk. på hundsvans; jfr -plym. SvKennelklT 1895, s. 159. Hemberg Kola 8 (1902).
(3) -FENA. (numera föga br.) hos vissa kräldjur, valar m. fl.: i bakkroppens ände placerad fena. Thorell Zool. 2: 122 (1861). Äfven vissa svanödlor (Plesiosaurus) anses ha varit försedda med en svansfena. FoFl. 1910, s. 15. Att sirendjurens och hvalarnes förfäder oberoende af hvarandra förvärfvat svansfenan. Därs. 50.
(3) -FJÄDER. (†) hos fågel: stjärtfjäder. IErici Colerus 1: 388 (c. 1645; hos påfågel ). Oldendorp 1: 53 (1786; hos fregattfågel ).
(2) -FLYGHUD~02 l. ~20. zool. hos fladdermus: flyghud som omsluter svansen; jfr -hinna. Nilsson Fauna 1: 17 (1847). Styrningen av flykten sker med vingarnes hjälp, medan tvära kast och vändningar ombesörjes av svansflyghuden. DjurVärld 11: 337 (1960).
(2) -FÄSTE. (i sht i fackspr.) svansrot; jfr fäste 5 a. Wrangel HbHästv. 455 (1885). DN(B) 1959, nr 43, Bil. s. 2 (hos stut ).
-FÖRING.
1) (i sht i fackspr.) till 2: sätt att föra (se d. o. 11 a) svansen; jfr -förning. Hög svansföring. Hvad säger du om svansföringen på mina nya hästar? Hallner PysGubb. 263 (1920).
2) [jfr 1] (vard. o. skämts.) till 6, om sätt att föra (se d. o. 11 a) bakdelen (stjärten) vid gång o. d.; särsk. i uttr. hög svansföring (äv. bildl., i fråga om att stoltsera l. hålla sig väl framme o. d.). Hörnu, löjtnant Patkull, ut med bröstet och in med korsetten! Hög svansföring om jag får be! Berg BlåDrag. 44 (1936). Är det så säkert att fondsocialism ger den ”högre svansföring” som Sten Andersson efterlyser? SvD 12⁄3 1979, s. 2.
(2) -FÖRNING. (†) svansföring (se d. o. 1). Vacker svansförning. Wrangel HbHästv. 1281 (1887).
(2—4) -FÖRSEDD, p. adj. försedd med svans. Marklin Illiger 177 (1818). VäxtLiv 2: 16 (1934).
(4, 7) -GRODA. zool. grodan Ascaphus truei Stejneger (vars sexualorgan liknar en svans). DjurVärld 7: 136 (1962).
(3) -GRODDJUR~02 l. ~20. zool. groddjur tillhörande ordningen Urodela, stjärtgroddjur. Wallengren (o. Hennig) 5: 39 (1916). 2SvUppslB (1955).
(4) -HAMMARE. [jfr t. schwanzhammer] (förr) stjärthammare; jfr knipp-hammare. En knip eller Swans hammar. BlBergshV 18: 36 (1687). Uppl. 2: 232 (1906; om förh. på 1780-talet ).
(2) -HINNA. (†) svansflyghud. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 93. Nilsson Fauna 1: 46 (1847).
(3) -HORN. entomol. hos fjärilslarv: på sista kroppsringen beläget, hornliknande utskott. Dahlbom Insekt. 151 (1837). 3NF 7: 536 (1927).
(2) -HUGGA. (numera mindre br.)
1) hugga av svansen på (djur); kupera; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. ss. okvädinsord till person; jfr 2). Björkman (1889). Lik en svanshuggen hund omedelbart efter operationen stod han hållande dörren halföppen bakom sig och beredd att springa sin väg igen. Janson Gast. 45 (1902). Mani .. örfilade och hårdrog honom, så att han nästan miste andan: — Du — din — svanshuggna — gris — odugling, som ingen — kvinna — vill — ha. Wallbeck-Hallgren VandrEl. 87 (1910). Östergren (1951).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr svans 5): avkorta l. stympa (ngt); särsk. i p. pf., särsk. om person: tillstukad, tillplattad, kväst. Jag kände mig ohyggligt svanshuggen och anlitade efter den betan blott mitt eget fattiga förstånd. Öman Ungd. 144 (1889). ”Marodörer” .. omarbetades av mig till ett skådespel, ”Griller”, som senare svanshöggs av Strindberg själv och året efter trycktes under titeln ”Kamraterna”. Lundegård StrindbgM 8 (1920). Östergren (1951).
(3) -HUVUD. (†) masködla (tillhörande familjen Amphisbœnidæ, som kännetecknas av att hithörande arter har huvud o. stjärt av samma form samt rör sig både framåt o. bakåt). Scheutz NatH 132 (1843). Björkman (1889).
(2) -HÅR. hår på l. från svans. Af hwit boskap brukas swanshåren til peruker. Fischerström 2: 477 (1780).
-JÄRN.
1) (förr) till 4, på framladdningsgevär: mot pipans bakre ände sittande, med platt skiva försett järn vari bakomvarande svansskruv fästes. För gewär som hafwa swansjern, efterses .. att detsamma är fritt från grader och slutar tätt intill pipan. SFS 1830, s. 823. (Gevärsstocken) förses .. vid slutet af piprännan med ett s. k. svansjern, mot hvars skifva .. pipan stödes. Jochnick Handgev. 34 (1854).
2) (†) till 4 b: på lavettage: svans. Ett starkt svansjern eller en svansbjelke med ögla, hvarmed lavetten danas till en flyttbar bakvagn. Holmberg Artill. 3: 108 (1883). De Ron o. Virgin 2: 9 (1890).
(4 b) -KALV. (förr) kalv (se kalv, sbst. 1 I 3 d slutet) som förenar sidostyckena i lavettens svans; jfr -kolv. Weste FörslSAOB (c. 1817). Lavetten består af 2:ne plankor, sammanhållna af 4 st. kalfvar af trä: bröstkalf .. axelkalf .. mellankalf .. samt svanskalf, som förenar lavettplankornas bakre ändar. Spak HbFältartill. 141 (1873). Jakobsson ArtillK12Tid. 179 (1943).
(2) -KAPPA. (svans- 1554 osv. svanse- 1592—1620)
1) (numera föga br.) kappa (se kappa, sbst.1 2) av filt l. läder som fästes runt hästsvans för att skydda den vid transporter. 2NF (1917).
2) (i fackspr.) på seldon: till ryggstycke (se d. o. 1 d α) hörande bakre rem som bildar en slinga vilken läggs runt svanstången; jfr -rem. GripshR 1554, s. 8. Såväl ryggstycke med svanskappa som hintertyg har till uppgift att vid bromsning och backning dels uppta en del av lassets tryck, dels i övrigt hålla selen i läge. Sonesson BöndB 679 (1955).
3) (†) hos människofoster: hudveck som omsluter svanstappen. Hammar FostUtv. 57 (1900).
(2) -KNORR. jfr knorr, sbst.2 1. Hemberg ObanStig. 227 (1896).
(4 b) -KOLV. (†) svanskalv; jfr kolv 10. Törngren Artill. 2: 24 (1795).
(4 b) -KORG. (†) GripshR 1597, s. 133. Svanskorg kallas vid canongjuterier en art af korg, sammannaglad af järnskenor, hvaruti motet af inslagit gjutningsler formeras för svans-zirater och drufvan på en canon. Rinman (1789).
(2) -KOTA. [jfr t. schwanzknochen, schwanzwirbel] (i fackspr.) om var o. en av de (till antal varierande) kotor (se kota, sbst.1) som uppbär l. stöder svansen hos ryggradsdjur. Allmän är den sägen, att man af Svantskotorna kan sluta til hästens ålder. VetAH 1811, s. 272. Svanskotor träffa vi hos alla däggdjur, med undantag af vampyren. Deras antal stiger från 4 ända upp till 45. Rebau NatH 1: 25 (1879). särsk. anat. hos människa, om var o. en av de kotor som bildar svansbenet (o. varifrån urspr. den tillbakabildade svansen utgått). Vid korsbenets nedre spetsiga ända äro fästade de 4 eller 5 små med hvarann rörligt förenade svanskotorna (stjärtbenet eller tångbenet). Wretlind Läk. 2: 16 (1894). Ett annat av våra rudimentära organ bildas av våra svanskotor. Sefve UtvLär. 110 (1926).
(2) -KRINGLA. svansknorr. TurÅ 1957, s. 122 (hos lapphund ).
(2) -KUPERING. kupering av svans (i sht på häst l. hund). Regeringens beslut .. att förbjuda svanskupering på ardennerhästar. SvD 22⁄6 1946, s. 14. BraBöckLex. (1980; på hund ).
-KVAST.
1) (i fackspr.) till 2, om mer l. mindre långa hår på nedre delen av svans; jfr kvast 3. LB V. 2: 144 (1908). Man och svanskvast saknas (hos puman). 2NF 22: 584 (1915).
2) (†) till 4: tofs l. frans i form av svans; jfr kvast 3 b. Till .. swanssqwaster ått dett gola Liberiet (uttogs) .. Swartt silke .. vntzegoldh. KlädkamRSthm 1620 A, s. 84 a.
(2) -KÄPP. (numera föga br.) om svansen bortsett från hårbeklädnaden; jfr -tånge. SvD(B) 1943, nr 2, s. 8.
(4) -KÄRNA. anat. om svansformig anhopning av grå substans i storhjärnans stamdel. Wretlind Läk. 9: 10 (1901).
(4 b) -LAVETT. (förr) lavett med svans. UFlott. 3: 37 (1882). Bakom kanonen står en transportlavett, som hakades på svanslavetten vid transport av pjäsen. Hägg TretungFl. 57 (1941). SvFlH 3: 79 (1945).
(2) -LIK. svansliknande. Marklin Illiger 404 (1818). Nordström VFjär. 1: 17 (1934; om utskott på fjärilsvinge).
(2) -LIKNANDE, p. adj. som liknar en svans (l. den l. det hos en svans). Holzhausen HöstBlmr 89 (1931; om blomställningar).
-LÖS. som saknar svans.
1) till 2. Manxkatten är svanslös. VetAH 1766, s. 144. Det finns blott fyra slag av svanslösa apor. Fägersten Johnson Congorilla 6 (1932).
2) (numera föga br.) till 3: stjärtlös. Då jag ser bakom mig, märker jag, att doktor Libius liknar en svanslös tupp. Almqvist Amor. 231 (1839). Svanslösa groddjur. FoFl. 1907, s. 183.
Avledn. (till -lös 1—2): svanslöshet, r. l. f. särsk. till -lös 1. Hemberg ObanStig. 197 (1896).
(2) -MASK. [jfr t. schwanzwurm] (†) oeg., om ett slags frätande sår vid svansroten hos boskap (sannol. ansedd ss. orsakad av mask; se mask, sbst.1). Heinrich (1814). Den s. k. svansmasken, Caries centralis vertebrae caudæ, (betraktas) såsom en metastas af mjeltbrand. TVeterMed. 1864, s. 94. Lundberg HusdjSj. 87 (1868).
(3) -MES. [jfr t. schwanzmeise] (†) mesen Aegithalus caudatus Lin., stjärtmes. Gravander Buffon 4: 71 (1807). ÖoL (1852).
(4) -MOTOR. (i fackspr.) i bakvagnen (intill bakaxeln) placerad bilmotor. SDS 12⁄6 1935, s. 1. Bilar med svansmotor och bakhjulsdrift får .. ofta en stark tendens till överstyrning. Agvald Körtekn. 23 (1957).
(2) -MUSKEL. (i fackspr.) muskel som reglerar svansrörelserna. Hästens Swansmusklar äro af 3 slag. Hernquist Hästanat. 35 (1778). Auerbach (1913).
(2) -MÄNNISKA. (numera bl. i skildring av ä. föreställningar) svansförsedd människa. Marco Polo .. förlade svans-menniskorna till Asien. Hygiea 1855, s. 276.
(4) -PAPPER. (förr) vid stereotypering använt pappersark som hindrar metall att vid gjutning tränga in bakom matrisen, gjutfana. HantvB I. 7: 140 (1939). GrafUppslB 267 (1951).
(4) -PEPPAR. [jfr t. schwanzpfeffer] (†) kubeber (som har ett långt, svansliknande skaft). Jönsson Gagnv. 246 (1910).
(2) -PLYM. (i sht i fackspr.) om plymliknande svansända; jfr plym 2 (a) o. -kvast 1, -vippa. FoFl. 1907, s. 25.
-PLÅT.
1) zool. till 3, hos kräldjur: plåt (se plåt, sbst.1 5) på stjärt. Lönnberg RyggrDj. 3: 3 (1915; på sköldpadda). FoFl. 1975, s. 26 (på huggorm).
2) (förr) till 4 b: svansbleck. Holmberg Artill. 3: 311 (1883). Billman o. Landström 89 (1945).
(2) -PORTION. (†) andel av kropp som svans utgör; jfr portion 1 a. Thorell Zool. 2: 49 (1861). LB V. 2: 16 (1908).
(2) -PRYDD, p. adj. om djur: svansförsedd; om person: beprydd med svans från djur. Fornv. 1930, s. 12 (om person).
-REGION. (i fackspr.)
1) till 2: region (se d. o. 4) kring svansroten. På tidiga utvecklingsstadier är .. (ryggmärgen) lika lång som ryggmärgskanalen och sträcker sig alltså ända ned i svansregionen. Broman Männ. 2: 7 (1925).
2) (†) till 3: stjärtregion. 2NF 11: 599 (1909; hos fågel). Därs. 31: 852 (1920; hos kräftdjur).
(2) -REM. [jfr t. schwanzriemen] (numera föga br.) om ryggstycke (se d. o. 1 d α); jfr -tyg. Lind (1738). Svansremmen .. bidrar att hålla däckeln i dess rätta läge; behörigen stoppad på den del, som ligger under hästens svans, kan den äfven åstadkomma, att denna bäres upp ordentligt. 2NF 25: 17 (1916). Cronquist Ekipage 120 (1952).
-RING. [jfr t. schwanzring (i bet. 1)]
1) (†) till 3: hos bepansrat djur: kroppssegment l. led (se led, sbst.1 8) som utgör del av stjärtpansar. Marklin Illiger 156 (1818).
2) (förr) till 4: ring (se ring, sbst.1 2) kring svans på svanshammare. Polhem ESkr. 1: 187 (c. 1740).
(2) -ROT. [jfr t. schwanzwurzel] (i sht i fackspr.) rot (se rot, sbst.1 4 a) för svans, svansfäste. Florman HästÅld. 8 (1819). Fullväxt uppnår .. (lon) en längd från nosen till svansroten af 3 till 4 fot. Nilsson Fauna 1: 123 (1847).
(2) -RUDIMENT. anat. o. zool. jfr rudiment 3. Svansrudiment hos några människolika apor. VerdS 1: 34 (1889).
(4 b) -RULLE. (förr) rulle (se rulle, sbst.3 1) på lavettsvans. KrigVAH 1842, s. 13. Wrangel SvFlBok 143 (1897).
(4) -RÖK. (†) svampen Lycoperdon caudatum Schröt., kärröksvamp (vars sporer har ett trådlikt bihang); jfr rök, sbst.2 2 f. Lycoperdon Caudatum (Svansrök) .. Sporerna ha ett hårfint bihang, som är många gånger längre än sporens bredd (därav namnet). Krok o. Almquist Fl. 2: 190 (1907).
(4) -SIRAT. (förr) sirat (se d. o. 4 a) på framladdningskanons bakersta del. Svanskorg kallas vid canongjuterier en art af korg .. hvaruti motet af inslagit gjutningsler formeras för svans-zirater och drufvan på en canon. Rinman 2: 929 (1789).
(4 b) -SKENA. (förr) skena under lavettsvans. Dalin (1854). Svansskenan af stålplåt, fastnitad vid lavettsidornas flensar. Holmberg Artill. 3: 137 (1883). Svansskenan .. omfattar bakre ändarne af lavettsidorna och är fastnitad vid dessas vinkeljern. De Ron o. Virgin I. 5—7: 17 (1887).
(2) -SKINN. skinn på l. från svans. FoFl. 1910, s. 69.
(2) -SKORV. veter. hos husdjur: skorv på svans l. vid svansrot. S. k. svansskorf, som sitter vid svansroten. Lundberg HusdjSj. 482 (1868). Man-, hals- och svansskorf förekommer hos hästar till följd af bristande hudskötsel. Bohm Husdj. 183 (1902). 2SvUppslB (1955).
(4) -SKRUV. [jfr t. schwanzschraube] (förr) på framladdningsgevär: stötbotten i form av en i pipans bakände fäst skruv; jfr -järn 1. Den 1 Maj 1630 skjöt Herr Måns .. sig oförwarandes med swantsskrufwen fördärfwad i hufwudet. Cavallin Herdam. 4: 406 (cit. fr. c. 1630). För gewär som hafwa swansjern, efterses .. att swansskrufwens hake wäl passar uti swansjernet. SFS 1830, s. 823. Svansskrufvens ändamål är att motstå krutgasens verkan på pipans botten och derigenom lemna krutkraften en fast stödpunkt för dess verkan på kulan. Jochnick Handgev. 11 (1854). Alm VapnH 46 (1927). jfr kammar-, patent-svansskruv.
Ssgr (förr): svansskruvs-, äv. svansskruv-kors. på svansskruv placerat kors (siktkryss) med siktskåra. KrigVAT 1837, s. 40.
-stjärt. på svansskruv: bakre förlängning av svansskruv; stjärt (se d. o. 6 a ε). Jochnick Handgev. 25 (1854).
-SKÖLD. [jfr t. schwanzschild (i bet. 1)]
1) (numera föga br.) till 2, hos hjortdjur: spegel (se d. o. 2 c α). Omkring den korta svansen ha hjortarna alltid ett ljusare fält, den så kallade svansskölden. FoFl. 1906, s. 8.
2) (numera föga br.) till 3: svansplåt (se d. o. 1); jfr sköld, sbst.2 3 f. Sundevall Zool. 77 (1835). Trilobiter med stora svanssköldar. Bergstrand Geol. 315 (1868). Svanssköldarne (hos ormsläktet Xiphosoma) äro odelade. 2NF 33: 515 (1921).
(4 b) -SPADE. (förr) spade (se d. o. 3 b) på svans. KrigVAH 1899, s. 102.
-SPETS.
1) till 2: spets (se spets, sbst.2 1 b) på l. av svans; äv. mer l. mindre bildl. Gravander Buffon 2: 95 (1806; hos hermelin). Den yttersta svansspetsen af den stockholmska skärgården. Sehlstedt 4: 116 (1871).
2) (†) till 3. Harpyia Vinula .. Larven .. (har) 2 långa svans-spetsar. Thomson Insect. 163 (1862).
-STJÄRNA. [jfr t. schwanzsterne; eg. övers. av gr. (ἀστήρ) κομήτης (se komet)] till 4 a: komet. Wassenius Alm. 1744, s. 7. Sundén (1891).
(2, 3 a) -STUMP. mycket kort (stympad) svans. Strindberg Brev 1: 36 (1870; hos hund). TurÅ 1952, s. 173 (om gm självstympning avstött stjärt hos skogsödla).
-STYCKE. [jfr t. schwanzstück] stycke av l. stycke utgörande svans, särsk.
1) (numera bl. tillf.) till 2: stycke av svanshud (avsett för lädertillverkning l. utgörande tillverkat läder). 68 st: Swantzstycken 21. st: obarckade hudar. BoupptSthm 20⁄9 1658. Svansstycket på en hud, af ett slagtadt kreatur. Weste FörslSAOB (c. 1817). Björkman (1889).
2) (numera bl. tillf.) till 2: ryggstycke (se d. o. 1 d α). Weste (1807). Svansstycket är äfv. Delen af en svansrem som går omkring svansen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Lindfors (1824; på sadel ). Schulthess (1885).
3) (†) till 4, på (framladdnings)gevärs pipa, om del av bakstycke, slutstycke. TIdr. 1882, s. 29. Pipan slätborrad .. Svansstycke senare utsmitt, och nytt hål för svansskruven upptaget. SvVapSÅ 1932—33, s. 38.
4) (förr) till 4 (b), om nedre del av lavettplanka l. om lavettsvans. Plankornas öfre del kallas bröst-, och nedre del svans-stycke. Hazelius Artill. 57 (1833).
(4) -STYRNING. (i fackspr.) i fråga om traktor, skogsmaskin o. d.: styrning som sker medelst bakhjulen. DN(B) 1961, nr 26, På landet s. 2 (på traktor). SvD(A) 19⁄10 1966, s. 25 (på skogsmaskin).
(4 c) -SVINGEL. (numera föga br.) gräset vulpia bromoides (Lin.) S. F. Gray, ekorrsvingel. Krok o. Almquist Fl. 1: 235 (1903). Ekbohrn 1424 (1936).
(4 f) -SÅG. (i fackspr.) = svans 4 f. Fatab. 1940, s. 168. Svanssåg är det vanligaste redskapet vid fällsågning. Sonesson BöndB 1009 (1955).
(2) -TAGEL. tagel i l. från hästsvans. Alm(Ld) 1786, s. 42. Mantagel är grövre och starkare och anses bättre än svanstagel. HantvB I. 8. 1: 134 (1939).
-TAGG. (numera bl. mera tillf.)
1) till 2: tagg på svans; särsk. om rudimentär sådan tagg hos ungt lejon. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 97.
2) till 3: tagg på stjärt. Trägårdh Skogsins. 45 (1914; hos bredhalsade varvsflugans larv). Melin AmazUrskog. 120 (1929; hos spjutrocka).
(2) -TAPP. (numera bl. tillf.) på människo- l. djurfoster: tappformat embryo till bakre kroppsdel. I det denna (gräns)ränna allt mer fördjupas, skjuta sig de veck, hvilka bilda dess botten, från alla håll mot hvarandra under fosterfläcken. Därvid uppstår en till en början helt kort, tapplik hufvudända, hufvudtappen, vidare en liknande än kortare svanstapp. Hammar FostUtv. 55 (1900).
(2) -TIPP. (yttersta) svansspets. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 97.
(2, 3) -TOFS. hårtofs på l. från svansspets; jfr -vippa. Hos oss nyttjades förr hvita hermelinskinn, beströdda med de svarta svanstofsarna, till bräm och foderverk af damerna. Nilsson Fauna 1: 162 (1847). SkogsvT 1911, s. 1 (hos larv).
(2) -TOPP. svansspets. Beckman Påfv. 146 (1880; hos katt).
(2—4) -TRÅD. (i fackspr.) särsk. till 4: trådlik bildning som liknar l. utgör svans. Känseln (hos ringmasken) har sitt säte i hufvudets appendices, och i svanstrådarna. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 297. Broman Männ. 1: 30 (1925; på manlig könscell ).
(4) -TRÖJA. (svans- 1903. svansa- 1908) etnogr. om kort, åtsittande tröja l. jacka med skört i ryggen. LD 1903, nr 144, s. 2. Tröjan (som brukades av männen i Albo härad i början av 1800-talet) var en s. k. svansatröja med två knapprader och uppstående krage; senare blef den nedfälld. Fatab. 1908, s. 209.
(2) -TYG. (†) ryggstycke (se d. o. 1 d α). Gosselman Sjöm. 2: 94 (1839).
(2) -TÅNGE l. -TÅNG. (numera mindre br.) hos däggdjur, i sht husdjur (särsk. häst), om svansen bortsett från hårbeklädnaden; jfr -käpp o. rump-tånge 2. (Sjukdomen) lindras och fördelas .. ofta, då man strax i början klipper eller skär kreaturet i öronen, samt äfven i sjelfva svanstången, at blod utrinner. Fischerström 2: 462 (1780). (Hästen) darrade från manen ända ut mot svanstången. Rosendahl Lojäg. 219 (1956).
(2) -ULL. ull (på l.) från svans (hos får). Dalin (1854). Svansullen .. är grov, smutsig och ofta missfärgad. Hallström Warburg Spinnb. 36 (1977).
(2 e α) -VIFT. svansviftande (se -viftande, sbst.); särsk. i individuell anv.: svansviftning. Cederschiöld Artist. 17 (1915; utförd av hund). (Hunden) tackar för deras karesser med en svag svansvift. Hedberg GalnH 207 (1971).
(2 e α) -VIFTA. (mera tillf.) vifta med svansen; särsk. bildl. TSvLärov. 1948, s. 187.
(2 e α) -VIFTANDE, n. om handlingen att utföra svansviftning(ar). Att vänja hästen af med svansviftandet är .. en omöjlighet. Wrangel HbHästv. 535 (1885). särsk. bildl.: kryperi, servilitet. Vi svenska ynglingar häpnade litet åt allt detta krypande och svansviftande. Laurin Minn. 2: 85 (1890).
(2 e α) -VIFTANDE, p. adj. som viftar med svansen. Forsslund Djur 15 (1900). Vi bli högljutt mottagna av svansviftande, skällande hundar. TurÅ 1952, s. 236. särsk. mer l. mindre bildl.: krypande, servil; äv. dels, i överförd anv. om ngt som är uttryck för kryperi o. d. (jfr -viftande, sbst. slutet), dels substantiverat. Äro svenskarna särskilt svansviftande för ämbetsmän? Laurin Folkl. 201 (1915). Norling Mänskl. 179 (1930; om beröm). Hon förnam den tvunget svansviftandes frestelse att ett tu tre låta den viftande svansen bli flugsmälla. Hedberg VKind. 70 (1954).
(2 e α) -VIFTARE. [jfr -vifta] djur (särsk. hund) som viftar med svansen; i sht bildl.: inställsam l. krypande l. lismande person (särsk. i uttr. ngns svansviftare, om person som är inställsam l. krypande inför ngn). Gudskelov består svenska folket icke endast av svansviftare och dansare kring guldkalven. Revisorn 1932, s. 226. Pastor Rosander, Peters gamle jabroder och svansviftare. Siwertz Fribilj. 116 (1943). IllSvOrdb. (1966; om hund).
(2 e α) -VIFTNING. viftning med svans. (Hunden) bedyrade med en ifrig svansviftning att vartenda ord var sant. Forsslund Djur 238 (1900). särsk. bildl. Svansviftning för partiet. Pan 1928, s. 69. Schopenhauer .. framhåller ett grundfel i den västerländska odlingen, vår ridikyla svansviftning för kvinnan. Laurin LivKonst 276 (1929).
(2) -VIPPA. (numera bl. mera tillf.) svanstofs, svansplym. Hedin Indien 2: 411 (1910; hos ko).
(2) -VISKA. (†) särsk. bildl., om person som osjälvständigt följer ngn l. efterhängset besvärar ngn, efterhängsen person; jfr svans 5 a. Meurman (1847).
(2 e α) -VISKANDE, p. adj. (†) svansviftande (se -viftande, p. adj.). Hemberg ObanStig. 233 (1896; om hund).
(2 e α) -VISKARE. (†) bildl.: svansviftare. Hagberg Shaksp. 11: 52 (1851).
(2 e α) -VISPANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) svansviftande (se -viftande, p. adj.). Hemberg ObanStig. 5 (1896; om hundar). Rosendahl TystNätt. 115 (1950).
(2 e α) -VISPNING. svansviftande (se -viftande, sbst.), svansviftning. Berg Lab. 27 (1933; i fråga om hund).
(1—4) -ÄNDA l. -ÄNDE. ända av (l. utgörande) svans. särsk.
1) (numera bl. mer tillf.) till 2. Den, som slagtar .. (svinet), lägger svansändan samt mjälten och tarmnätet i en hög. Carlstedt Her. 1: 250 (1832). Aporna kunna, likasom menniskan, känna med fingerspetsarne, och några slag hafwa en dylik känsloförmåga i swansändan. Holmström Ström NatLb. 1: 76 (1851). Lejonet .. smutsgult med tofs i svansändan. Sundevall Zool. 40 (1864).
2) (numera mindre br.) till 3: stjärtända. Thomson Insect. 164 (1862; hos fjäril). Tagelormen .. Särskilt hannarna påminna om ett vanligt tagelhår .. att hannen alltid har sin svansända gaffelformigt delad. NaturVi 1939, nr 13, s. 9.
3) (förr) till 4 b. UB 6: 67 (1874).
B (†): SVANSA-TRÖJA, se A.
C (†): SVANSE-KAPPA, se A.
(4 b) -SCHAMPLUN. ”schamplun” (se d. o. 1) för svans. Rig 1932, s. 4 (1642).
Avledn.: SVANSAD, se d. o.
SVANSIG, se d. o.
SVANSING, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content