SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1999  
SVENSKA svän3ska2, sbst.2, f. l. r.; best. -an; pl. -or (Möller (1790, 1807) osv.) ((†) -er HovförtärSthm 1649, s. 35); förr äv. SVENSK, sbst.2, m. l. r.; pl. -ar (Möller PrincBot. 7 (1755)).
Ordformer
(swensk 1684. svenska (sw-) 1649 (: Swensker, pl.), c. 1700—1913 (om ä. förh.). swänsk 1755 (: Swänskar, pl.). swänska 1740)
Etymologi
[sv. dial. svenska; liksom ä. d., d. svenske, nor. svenske, sannol. ombildning (med anslutning till SVENSK, adj.) av ä. t., t. dial. schwinz, schwunz, schwunsch, schwunitz, sannol. ombildning av pol. dzwoniec, diminutiv av dzwon, klocka (motsv. ry. zvón, klockringning, klang o. d.); benämningen syftar på (passager av) tallbitens sång; jfr med avs. på långivning SISKA, STEGLITS]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) finkfågeln Pinicola enucleator Lin., tallbit; jfr SVENSK, adj. 2 b δ, SVENSKING 2. HovförtärSthm 1649, s. 35. Swenskan. Hon siunger rätt artigt i burar; om nätterne sätter hon sig altid öfwerst i buskarne. Linné FörelDjurr. 144 (1748). (Tallbitens) ortnamn äro nattvaka, vaktel .. svensk papegoja och svenska. Ericson Fågelkås. 2: 50 (1907). ELönnberg (1913) hos Linné FörelDjurr. 428 (angivet ss. ä. namn).
Spoiler title