publicerad: 1999
SVÄLT sväl4t, förr äv. SVALT, r. l. m. (G1R 14: 397 (1542) osv.) ((†) n. Ödman MPark 155 (1800: omäteligt slöseri, eller .. omätligt swält), Ahlman (1872)); best. -en.
Ordformer
(svalt (-w-) 1532—1781. svält (-w-, -e-, -tt) 1542 osv.)
Etymologi
[fsv. svalter, svälter, m., sv. dial. svält, m. l. n.; motsv. fd. swælt, nor. dial. svelt; formen svalt i avljudsförh. till SVÄLTA, v.; formen svält antingen ombildning av den stam som föreligger i SULT, med anslutning till SVÄLTA, v., l. bildning till det avljudsstadium som äv. föreligger i ipf. svalt av SVÄLTA, v.]
i fråga om person l. djur: förhållandet l. tillståndet att svälta (se SVÄLTA, v. I 1), dels i fråga om att individ svälter, dels i fråga om att många (i folkgrupp l. land(sända) o. d.) svälter, hunger (se d. o. 3); äv. om känsla till följd av svält; äv. oeg. l. bildl. Dö av svält. Lida svält. De fick arbeta hårt för att hålla svälten från dörren (l. från huset l. borta). Svält och umbäranden. Hjälporganisationerna gör vad de kan för att lindra svälten. Andlig svält. G1R 8: 62 (1532). Om man skall tiga när en menniskias inälfwor tiuta af swält, så far wähl wår ädla frihet. Missförståndet 15 (1740). Vid fullständig svält fortfara .. ämnesomsättning samt urinämne- och kolsyreafsöndring ända tills döden inträffar. Hammarsten FysiolK 574 (1883). Gossen var glad att efter mycken svält få äta sig mätt. Topelius EvBarn. 146 (1893). Svälten svider i hans (dvs. vargens) tomma buk. Tegengren Lyr. 52 (1914). Mot bakgrunden av svälten i större delen av världen ter sig det nuvarande handelsmönstret både tragiskt och löjeväckande. DN(A) 4 ⁄ 12 1964, s. 9. (Artur) Lundkvist har som sin barndoms verkliga svält angett läshungern. Nordberg SkapÖg. 16 (1981). — jfr HALV- o. VÄRLDS-SVÄLT. — särsk.
a) i ordspr. Swalt lägger intet mycket på fläsket. Grubb 333 (1665). Svält är den bästa kocken. SvOrdspråksb. 84 (1865).
c) (numera bl. mera tillf.) oeg., i fråga om växts näringsförsörjning. Lider växten brist på något af dessa (nämnda) ämnen, kan den icke heller tillgodogöra sig de öfriga, utan går under af svält. Nordwall VäxtNär. 25 (1898).
Ssgr (jfr svälta, v. ssgr): SVÄLT-BLEK. (mera tillf.) blek (se blek, adj.1 2) till följd av svält. Under sotet lyste ansiktet svältblekt. Oljelund Gubb. 163 (1934).
Avledn.: svältblekhet, r. l. f. Svältblekheten i det löshudade ansiktet. Munsterhjelm Trapperl. 2: 153 (1921). —
-DRABBAD, p. adj. drabbad (se drabba 5) av svält. Insatser för svältdrabbade länder. RiksdP 1974, UtrUtsk. nr 17, s. 1. —
-DÖD, r. l. m. död orsakad av svält; äv. bildl. Dö svältdöden. Hygiea 1854, s. 410. Den filosoferande tanken (har) dömt sig själf till svältdöden genom brist på näring. NordT 1892, s. 568. (Hökugglorna) försvunno, lämnande sina ungar åt svältdöden. Rosenius SvFågl. 3: 72 (1927). För varje dygn ökas Indiens befolkning med 25.000 nya medborgare. Svältdöd blir mångas öde. Beckman DamRödHatt 205 (1966). —
-DÖD, adj. död till följd av svält. Vargarna .. kommo .. för att se till om ej en svältdöd hund eller katt kunde hittas. Ahrenberg Hem. 10 (1887). Tio milj svältdöda i Brasilien. Arbetet(R) 24 ⁄ 4 1984, s. 10. —
-FEBER. (numera föga br. o. bl. i icke fackmässigt spr.) under svältår uppträdande fläckfeber; jfr hunger-tyfus. Hygiea 1871, s. 273. Andersson Sorgm. 67 (1913). —
-GRÄNS. gräns (se d. o. 2) mellan liv i o. liv utan svält; äv. bildl.; i sht i sg. best. Leva på (l. under l. nära) svältgränsen. Samtiden 1871, s. 290. (Den höga nativiteten) höll de sämst ställda samhällsklasserna, framför allt småbönder, torpare, backstugusittare och inhyseshjon, ganska nära vad man måste kalla svältgränsen. Heckscher SvEkonH 2: 42 (1949). —
-LIV. liv (se d. o. I 3) präglat av svält. Hemarbetareproletärerna förde ett svältlif på landsbygden och i småstäderna. Siösteen ModBelg. 218 (1906). —
-LÄGER. läger (se d. o. 7) präglat av svält. Topelius Planet. 1: 117 (1889). Bilderna från de etiopiska svältlägren .. grep och engagerade människor i hela västvärlden. GbgP 8 ⁄ 2 1986, s. 2. —
-OFFER. offer (se d. o. 3 e) för svält; äv. om svältdrabbad person. 5 000 svältoffer i Mocambique. GbgP 1 ⁄ 6 1984, s. 12. —
-SJUKDOM~02 l. ~20. sjukdom som beror på svält; äv. dels om sjukdomen anorexi, sjukligt betingad näringsvägran, självsvält, dels oeg., i fråga om växt. Dessa svält-sjukdomar voro hos menniskor (på Isl. år 1784) förnämligast Rödsot, Skörbjugg och Parotid-inflammationer. Ilmoni Sjukd. 3: 447 (1853). Den hypotesen, att kartvissnandet (hos gurkor) helt enkelt är en svältsjukdom. SvVäxtförädl. 2: 244 (1951). Svältsjukdomen anorexia nervosa ökar i hela västvärlden. SvD 7 ⁄ 1 1983, s. 7.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content